Omöjligt att färdas långt i rymden?

Om jag har förstått det hela rätt så handlar framdrivningen om att förflytta farkosten utanför rumtiden i en så kallad warpbubbla.

Detta betyder att rymden runt omkring bubblan rör på sig utan att själva farkosten behöver bryta den kosmiska hastighetsgränsen.


Angående Warp Drive, så är steget närmare en sådan framdrivning.

Scientists Announce a Physical Warp Drive Is Now Possible. Seriously.

Humans are one step closer to traveling at faster-than-light speeds.

Exakt. Men det räcker inte ens med att vara snabbare än ljusets hastighet, heller ännu värre. Även om vi överdriver å det grövsta. Det är fortfarande för långsamt. Tiden kommer alldeles oavsett att alltid vara emot oss om man resonerar på det sättet. Jag tror inte folk riktigt tar hänsyn till hur avstånden i universum är så sinnessjukt äckliga. Detsamma gäller existensen utav just vår planet och mänskligheten. Vår tidsperiod i universum är inte ens en liten, liten blipp på en i princip oändligt lång tidslinje. Där är vi praktiskt taget både osynliga och intetsägande. Fullständigt.

Försök ej se på det hela som att du måste uppnå en viss hastighet för att transporteras från punk A till B. Tänk mer att du har en energi vilken påminner mer om gravitation, som drar, skjuter eller påverkar. Indifferent utav tid eller avstånd. Alstrar ej värme, i egenskap utav energi så som vi känner till den, exempelvis ström eller förbränning. Jämförelsevis ungefär som hur ett magnetfält opererar skulle man kunna föreställa sig, där du har lika poler riktade mot varandra eller vice versa.

Jag tänker att om man kan manipulera gravitation och ljus, då kan man också manipulera tid samtidigt? Alltså inte att resa i tiden i sig själv (alltså typ likt en tidsmaskin). Snarare istället "HUR" respektive objekt befinner sig i precis den tidpunkten.

Om man då jämförelsevis tittar på vår uppfattning om hur svarta hål tycks fungera. Där gravitationen är så pass absurt kraftig att varken ljus eller tid kan undkomma. Helt galet. Det sväljer verkligen allt. Därför kan forskarna utav naturliga anledningar heller inte "ta ett vanligt kort" på svarta hål med ex rymdteleskop. Vi behöver i synnerhet LJUS, essentiellt. Utan vad man egentligen gör då är att studera omgivningen kring det svarta hålet, samt hur det reagerar. Bland annat med infrarött ljus osv.

Kan man återskapa detta fenomen under någon sorts kontrollerade och koncentrerade former? Följaktligen implementera detta system i en sorts farkost? Då skulle sannolikt UFO-dårarna ha rätt i sina fantasier - För hypotetiskt sett så skulle du ej kunna se farkosten i effekt, med blotta ögat, trots att du står och tittar rakt på den. Eftersom både ljuset och gravitationen böjer sig runt vederbörande.

Ifall människan först och främst lyckas lösa alla gåtor kring svarta hål? Då är vi kanske en bra bit på väg i rätt riktning? Också att verkligen börja förstå oss på universum. Svarta hål förefaller ju att ha en nyckelfunktion i hela universums mönster.

Fast som sagt; navigeringen är ett problem. Eventuellt inte för att man riskerar att "krocka"" med minsta molekyler eller diverse skit ute i rymden. Emedan förutsättningen här redan är att vi behärskar materia inom sfären. Dock om vi använder teorin där vi laddar flera mindre "hopp" i warp-drive vilket sammanlagt blir i en lång förbindelse - 1) Hur fan ska vi över huvud taget veta vart vi ska "åka" till för destination? 2) Vad händer när vi utsätts för andra krafter? Strålning? Gas? Plasma? En gravitation vilken är starkare än vår egna artificiella? En enorm kvasar som bara bombarderar ut jetstrålar, gamma och omedelbar död inom en radie på miljoner ljusår? Etc etc. Det är väl saker värda att fundera på.

Sedan kan man förstås spekulera i hur otroligt jävla farligt det vore att börja laborera och experimentera med det här, när man de facto inte har en blekaste susning om vad vad sysslar med. Det absolut omöjliga ligger i att vi ej besitter varken kunskap eller resurserna mer än i just spekulerande teori. Kommer vi någonsin hinna komma dit inom mänsklighetens livstid?

Vem vet. Måhända är den här teorin minst lika mycket science fiction som maskhål? Största orsaken till att jag ogillade idén om maskhål i förhållandevis till warp-drive? Spontant tänker jag att man då direkt intrigerar med händelsehorisonten, alltså tvärtom mot att man skulle utnyttja och manipulerar händelsehorisonten. Så att i realiteten skulle allting annihileras omedelbart vid kontakt? Det känns rent generellt som allting blir mer ännu mer fantasier än ens teorier. Men andra har säkert mycket bättre koll än mig och kan utveckla någonting annat?

Nu utgår du ifrån att farkosten måste accelereras med sina egna motorer och reaktionsmassa som den själv tar med sig. Det är ju inte strikt nödvändigt och givet de stora svårigheter det för med sig antagligen inte den bästa metoden heller.

Faktum är att det inte finns några absoluta tekniska hinder för oss att bygga farkoster som kommer upp i betydande delar av ljushastigheten redan idag. Men man kan inte använda elektriska eller kemiska raketer utan får använda en elektromagnetisk kanon. Tyvärr finns det vissa praktiska hinder. En kanon som accelererar projektilerna med 100g måste fortfarande vara några hundra miljoner km lång för att komma upp i en tiondel av ljushastigheten. Och att bygga en konstruktion i rymden som är längre än avståndet från jorden till solen är kanske inte helt och hållet praktiskt möjligt även om det strikt talat är tekniskt möjligt.

Färden långt bortom vad man pallar med i höjda våggrader gravitationsmässigt avklarat diskussionsmässigt i sällskapstonsordalag på FB brukar stå i sig.

Man vet vad det inte är.

F.d. NASA-forskaren Kevin Knuth och kollegor analyserade bland annat Nimitz Tic Tac-händelsen (UAP) i en peer-reviewed artikel från 2019 (https://www.mdpi.com/1099-4300/21/10/939). De uppskattar accelerationer från ungefär 100g upp till flera tusen g baserat på radar, pilotobservationer och video.

Zooma in på tabell 3.

Poängen de gör är att om den sortens acceleration faktiskt går att hålla i rymden så når farkosten relativistiska hastigheter på minuter till timmar. Då tar det bara dagar till veckor i upplevd tid (proper time) att ta sig till närmaste stjärnor.

Som exempel: med konstant 100 g accelererar man till ungefär 10 % av ljushastigheten på under en timme och till 50 % på under tre timmar. Till Proxima Centauri (4,37 ljusår) tar det då cirka fem dagar för dem som sitter i farkosten, medan det tar drygt fyra år sett från jorden. De skriver rakt ut att de observerade flygegenskaperna är konsistenta med vad som krävs för effektiv interstellär resa.

Sedan kommer vi naturligtvis in på frågan om människor kan färdas med hjälp av denna teknologi. Eric Davis och Hal Puthoff har bland annat i vetenskapliga artiklar, DIRD-dokument och intervjuer beskrivit hur spacetime metric engineering eller Alcubierre-liknande warpdrives skulle kunna användas. I dessa koncept befinner sig farkosten i en lokal, platt rumtidsbubbla där den själv står stilla i förhållande till sin närmaste omgivning. Rumtiden kontraheras framför farkosten och expanderas bakom den, vilket gör att hela bubblan kan förflyttas extremt snabbt – i teorin även överljushastighet – utan att passagerarna utsätts för några accelerationskrafter eller höga g-krafter. Eftersom farkosten och dess innehåll inte accelererar i vanlig bemärkelse utan ”surfar” med rumtidens rörelse, upplever besättningen ingen fysiologisk belastning från g-krafter, oavsett hur hög den effektiva hastigheten är utanför bubblan.

'

Ingen människa klarar att slungas ut i en acceleration på 50 eller 100 g. Redan 10 g, som förekommer vid uppskjutningar, är oerhört tufft. Det spelar ingen större roll att astronauterna är klädda i rymddräkter och fastspända på sina säten/ britsar - en acceleration på 50 g innebär i alla fall 50 gånger accelerationen vid fritt fall från ett berg. Kroppen skulle få allvarliga skador no matter what, av själva skakningarna (som även kommer att ske inne i kroppen!).

Dessutom kräver att axa upp mycket energi. Under en normal rymdfärd, låt oss säga till månen eller i stabil bana runt jorden, så behöver rymdskeppet under 98% av tiden inte lägga någon särskild kraft på att "'köra framåt" eftersom det helt enkelt faller i en riktning som bestäms av gravitationen. Det är att accelerera, ändra riktning eller bromsa in som kräver energi. Men att ha konstant acceleration med faktorn 100 g i ågra timmar eller dygn skulle kräva kopiösa mängder kraft.

Det var därför jag skrev mitt sista stycke också, som du ej citerade. Någon kommentar om det?

Ett rymdskepp kan inte vrida om själva rumtiden på det radikala sätt du tänker dig, hur fan skulle det gå till? Inte ens hela Vintergatan påverkar rumtiden på ett sätt som kommer i närheten av det upplägget.

Ok, så du har full kunskap om hur allting fungerar och kommer att fungera. Bra, då vet vi. Snälla nån, det är hypoteser.

Är det inte lika bra å köra ner människorna i en köttkvarn istället? ur ett strikt humatinärt perspektiv, dåra

Jag vet tillräckligt mycket om modern fysik, rymdfärder och "fältteori om rymden" för att kunna se att det scenario du skissar upp (efter Knuth m fl) är helt omöjligt i' praktiken. Oavsett att "i framtiden kommer vi att ha fetare rymdfarkoster".

"Det är en hypotes" betyder inte "det är okej att låtsas vad som helst, det låter ju så coolt!".

Okay, bra, då vet vi