Omöjligt att färdas långt i rymden?

Japp, och det ter sig väldigt svårt att förflytta ett helt ekosystem från jorden till en annan planet många ljusår bort, även om man vet att den har ordentligt med vatten och syre - t ex en nordisk lövskog eller livet kring en sjö med fiskar och vattenväxter, osv. På jorden är dessa system intrikata, de omfattar tjogtals eller hundratals arter som är anpassade för ett visst klimat och hör ihop i samma näringskedjor osv. Att ta något sådant över till ett annat solsystem, ungefär som när spanjorerna förde hästar och apelsiner till Nya Världen och tog med sig olika slags frukter ioch grönsaker tillbaka till Europa, det blir riktigt knepigt på kosmiska avstånd.

Vi får nog nöja oss med att möjligtvis resa till planeten Mars och tillbaka utan att dö av strålsjuka.

Det finns naturligtvis flera perspektiv i en diskussion kring framtida rymdresor, och i synnerhet interstellära eller intergalaktiska sådana. En utgångspunkt är att längre färder kräver någon form av verkligt disruptiv teknologi för att bli praktiskt genomförbara. Jag menar då inte enbart om framdrivning, utan minst lika mycket om att överleva den miljö som rymden faktiskt utgör; strålning, isolation, energiförsörjning och biologiska begränsningar är närmast monumentala problem.

Att investera enorma resurser i att nå Mars är naturligtvis intressant ur ett teknologiskt och utvecklingsmässigt perspektiv, men samtidigt bör man vara realistisk nog att konstatera att kemisk raketdrift aldrig kommer att ge mänskligheten någon interstellär, och i synnerhet inte någon intergalaktisk kapacitet. Mars framstår därför snarare som den yttersta praktiska gränsen för bemannad expansion med nuvarande teknik, inte som början på någon storskalig civilisation bland stjärnorna.

Ur det perspektivet kan dagens raketteknik möjligen betraktas som ett tidigt och fortfarande relativt primitivt utvecklingssteg—imponerande i relation till vår samtid, men sannolikt lika begränsat ur ett framtida perspektiv som austronesiska oceanexpeditioner framstår i jämförelse med modern interkontinental luftfart.

Det finns samtidigt något nästan poetiskt vemodigt i insikten att vi knappt ens förmår föreställa oss vilken teknologi som kan existera om tvåtusen år, och därmed inte heller vilka typer av resor som då kan vara fullt vardagliga. För människor för tusen år sedan hade dagens flygtrafik, satellitkommunikation och rymdsonder framstått som ren mytologi. Det är därför inte orimligt att anta att även våra egna föreställningar om framtidens begränsningar i första hand avslöjar gränserna för vår nuvarande fantasi, snarare än gränserna för vad som faktiskt kommer vara möjligt.

Kanske den här?
https://en.wikipedia.org/wiki/Non-Stop_(novel)

Annars tror jag mer på scenariot i 'Songs From Distant Earth' där man skickar maskiner som terraformar planeten och först därefter återskapar människor utifrån medhavt DNA. Då spelar restiden mindre roll.

Troligen kommer det inte behöva ta 6000 år att komma till närmaste planet bortom solsystemet. Det kan ta oerhört mycket kortare tid i framtiden så vem säger att det behöver ta 6000 år förutom i denna tråd. Hur teknologi kommer se ut om 2000 år är för oss idag en stor gåta som det var för dom som levde för 2000 år sedan som inte hade en aning om hur vi skulle leva idag 2026.

Om jag minns rätt så har Pioneer 10 och Pioneer 11 båda lämnat vårt solsystem och signalerna upphörde för länge sedan.... ....

Voyager 1 och 2 är fullständiga framgångar men hur länge håller vi kontakten? Dessa två sistnämnda farkoster har med sig en typ CD-skivor där vi ger oss tillkänna och berättar vilka vi är.

Ifall någon främmande civilisation skulle hitta våra farkoster.

Jag tror faktiskt inte att vi själva kommer att lämna solsystemet. Hittar vi inget liv eller intressanta företeelser inom vårt solsystem så skapar vi det själva. Låt oss intala oss att vi är interplanetära varelser och att solsystemet är vårt urhem.

xxxx) "Vi fruktar inte möjligheterna att drabbas av STRÅLSJUKA----- ty vi skall ha en fettrik kost som gör oss motståndskraftiga och MJUKA"..... .......

CD-skiva. Jag tror pojken är lite för ung för att minnas LP-skivor. CD kom 1983. Voyager sköts upp 1977.

Accelerera bekvämt till en tiondel av ljusets hastighet gör man på någon månad. Och med den hastigheten tar det 43 år till Alfa kentauri, inom en mänsklig ålder.

Säkert kan man även ordna ett system med biologiskt kretslopp för att föda besättningen under färden, vi har den kunskapen och tekniken.

Det stora problemet är som alltid bränslet. Vi har problem bara att färdas i solsystemet, och måste utnyttja gravitationsslungor och annat för att ta oss till planeter.

Men man kan ju alltid lägga till mer bränsle i någon tank? Problemet är att bränslet har massa, och att denna ökade massa måste accelereras tillsammans med farkosten. Det är inte ett linjärt förhållande, utan ett exponentiellt, som brukar uttryckas i raketekvationen:

m0 + m1 = m0 · e^(∆v/v)

m0 är farkostens massa utan bränsle
m1 är massan av bränslet
v är hastigheten hos farkostens avgaser (reaktion)
∆v är önskad hastighet för farkosten

Sätt ∆v = 0.1c = 30 000 km/s = 30 000 000 m/s
v = 4500 m/s i bästa förhållande för nuvarande raketteknologi

Totala massan m1 fås då:

m1 = m0 · (e^(30 000 000 / 4500) - 1) =
= m0 · (e^6667 - 1) ≈ m0 · 10^2895 kg

Universums massa är i jämförelse 1.5 · 10^53 kg

Ja du har rätt. Det fanns inga CD-skivor då.

Det är fantastiskt att man fortfarande håller kontakten med sonderna. NASA har uträttat fantastiska saker.

xxxx) "Rymdfärderna i NASA-regi har blivit för DYRA-----därför måste vi nu låta rymdoligarkerna STYRA".... .....

Visst har man tänk på det. Vridit och vänt i fascination. Tyvärr där den ena teorin blir dummare än den andra.

Alla de här typerna utav alternativa idéer ex cryogenic sömn eller nedfrysning, resa eller skicka en artificiell sond-värld osv? Alla faller stenhårt rent realistiskt (förutsatt om vi hade tekniken), eftersom inte bara teknologin i grunden är det största bekymret, utan snarare att TID i sig är det avgörande problemet. Tid och avstånd går hand i hand. Astronomiska siffror och ogreppbara ekvationer åt vår mänskliga hjärna.

Maskhål? Ja. Men det blir så extremt hypotetiskt att försöka resonera kring maskhål. Som du skrev, totalt flum. Överdrivet spretigt. Man har liksom ingenting att riktigt kunna utgå ifrån över huvud taget när man försöker spekulera. Då kan man lika hjärna fantisera om lite vad som helst. Heller?

Vi måste helt enkelt uppfinna någonting annat. Vetenskap som ännu ej existerar åt mänskligheten. Det går bara inte annars.

"Warp-drive"? Ja jag tror det är enda möjligheten i sikte. Man måste försöka stänga ute hela föreställningen om ljusets hastighet. Samtidigt hela begreppet om förbränningsmotorer. Alltså i största allmänhet den tanken i huvudet om att man nödvändigtvis färdas i en viss "hastighet". Se fart/snabbhet. Absoluta motsvarigheten till vår nuvarande energi och vårt sätt att transportera oss. Då syftar jag inte som inom vanlig science fiction kultur, att man i princip "teleporterar" sig med warp-drive från punkt A till B. Utan vi behöver istället vetenskap som kan manipulera eller generera gravitation, tid och rum. Antigravitation. Absoluta motsvarigheten till vårt sätt att transportera oss.

Vissa utav alla de där UFO-dårarna är väl för övrigt inne på ungefär samma spår. Vilket kanske faktiskt inte vore fullständigt orimligt vid närmare reflektion, förutsatt då förstås under premissen att teknologin också var verklighet. Om farkosten ifråga har en sorts reaktor/motor/energi vilken kan böja just LJUS runt sin egen sfär, materia samt organism. Med allt vad det innebär.

Fast sannolikheten att människan lyckas uppfinna sådan vetenskap? Antagligen minst lika avlägset.


Precis. Jag funderade också på liknande. Även om vi potentiellt sett hade vetenskapen; hur ska vi överleva? Kanske kan man anta att om ej vanlig materia skulle slitas i stycken utav fenomenet warp-drive/antigravitation, så gör inte allt organiskt det heller? Står kanske tiden stilla åt oss eller är den indifferent i sammanhanget? Dock har vi ju fortfarande strålning etc, fan och hans moster med massa annat att ta hänsyn åt.

Dessutom, hur ska vi kunna navigera oss ute i universum med den här framdrivningen? Jag menar alla omständigheter ute i rymden. En AI-super-dator som räknar ut vår EXAKTA position i kurs A till B och samtidigt dess abnorma avstånd i förhållande till varandra? Parallellt med att vi böjer ljus, manipulerar gravitation, tid och rum? Det känns ytterst omöjligt.

Ett intressant scenario vore då om vi istället färdas mindre sträckor åt gången, egentligen tvärtom mot att transportera hela sträckan i ett enda enskilt svep. Ungefär som att ladda flera mindre "hopp" i warp-drive vilket sammanlagt blir i en förbindelse. Jag tror jag läste eller såg någon proklamera om detta. Jag minns ej om det var någon forskare eller alien-mupp. Men den tanken fångade lite min uppmärksamhet.

Som den svenska kvinnan som på skivan hälsar att hon är en dataprogrammerare,
ett meddelande som just nu rör sig långsamt bort ut i etern, med 0,00005*C m/s! Bye bye................>
https://www.youtube.com/watch?v=bVgZIhotpSs&t=156s <--- hälsningar ifrån en dataprogrammerare........>

lite "pale blue dot" känsla (nästan) på det.
https://www.youtube.com/watch?v=KMjEVG2rrFQ

Även om snabbare än ljuset uppfinns så orsakar det nya och värre problem. När du färdas tillräckligt snabbt genom rymden så förvandlas allt som träffar ditt rymdskepp till atombomber. Räcker med en damm-molekyl för att förinta dig pga impact-kraften och energin det frigör