8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Vi vet säkert att Elsa inte är placerad längre och att risken för misshandel har bedömts som "försumbar". Tror du på allvar att det finns något i det här fallet som de utredare som suttit med primärkällorna har missat?

Det låter inte särskilt troligt, va?

Vi behöver inte veta allt i detalj för att veta att de som läste primärkällorna kände sig trygga med att släppa hem Elsa till sin familj.

Hur kan ni fortsätta med era teorier om diskrepanser och droppets dosering? Det är överspelat sedan länge.

Det som borde diskuteras nu är något helt annat: vad hände med den pågående externa granskningen, och när blir den klar?

Fast du kastade dig ju själv in i just den diskussionen och svarade på mitt inlägg. Då är det lite märkligt att i nästa andetag säga att frågan inte ska riktas till dig.

Och nej, jag behöver inte vara läkare för att fråga när droppet sänktes, hur det följdes upp eller var uppgiften om den ettåriga remissen kommer ifrån. Det är källfrågor, inte medicinska diagnoser.

Jo, du dök upp i just den här tråden. Inte för att diskutera socialtjänstens och vårdens fullständiga hjärnsläpp, utan för att ställa frågor om föräldrarna. Kan du inte snälla låta föräldrarna vara efter allt detta, och i stället ställa frågan: vad i hela helvete var det som brann i proppskåpet hos socialtjänsten när de fick för sig att hämta Elsa med polis och föra bort henne till främlingar utan någon återföreningsplan?

Det går inte att försvara. Men försök gärna!

Fast där gör du ett ganska stort logiskt hopp. Att Elsa inte längre är placerad och att risken i dag bedöms som försumbar betyder att man bedömt hennes situation nu. Det betyder inte automatiskt att varje fråga om hur situationen såg ut 2024–2025 är besvarad eller ”överspelad”.

Jag tror inte att jag sitter och upptäcker något som utredarna nödvändigtvis har missat. Jag försöker förstå vad som faktiskt förändrades. När droppet sänktes, hur det följdes upp, vad familjen visste om mat kontra dropp och hur vård- och assistansupplägget såg ut är ju delar av just den helheten.

Och visst ska den externa granskningen diskuteras. Men varför skulle den diskussionen innebära att alla andra frågor plötsligt måste läggas ner? Man kan faktiskt vara intresserad av både socialtjänstens brister, vårdens agerande och vad som förändrades runt Elsa. Det ena utesluter inte det andra.

"När sänktes droppet, hur följdes det upp, höjdes det igen, vilka prover togs och vad visade de"
Du efterfrågar Journal uppgifter som ingen kan lägga ut här... journal uppgifter som def inte har med detta Lvu att göra...
Ena stunden är det viktigt att värna om Elsas integritet men nu vill du ha ut allt... varför kan man fråga sig

Det här är en komplicerad sjukdom, och det är inte meningen att vi lekmän ska förstå den till fullo. Men vi vet att den medicinska behandlingen ändrades i samband med placeringen och att journalerna spärrades för Victoria. Källa: Lex Sarah-rapporterna.

Vi vet också att Elsa är hemma, och att det finns utredare med tillgång till primärkällorna som har sett till att hon fick komma hem.

Du försöker lägga ut villospår om droppet och fortsätta lägga skulden på två helt oskyldiga föräldrar. Det är målet med dina frågor. Vi andra har gått vidare och väntar på vad utredningarna kommer fram till. Jag är ganska säker på att det lutar åt att Örebro kommun åtminstone kommer att tvingas be Elsa och hennes familj om ursäkt personligen.

Det är precis samma teknik som doktorn och uggan kör med. Exakt samma skrot och korn, men med en vänligare touch.

Svaren kanske vi aldrig får, och jag har inte bett någon lägga ut journaler. Men frågorna är fortfarande relevanta eftersom remissen, årskontrollen och sänkningen av droppet redan har tagits upp som argument här.

Om man påstår att en årskontroll uteblev eller att en remiss tog ett år, då är det rimligt att fråga vad som faktiskt följdes upp under tiden och om droppförändringen kontrollerades på annat sätt. Det handlar om att förstå tidslinjen, inte om att begära ut Elsas journal.

OK, så vad var den PÅTAGLIGA RISKEN SOM MOTIVERADE EN TOTALISOLERING AV ELSA? VAR FANNS DEN NÅGONSTANS? TACKSAM FÖR SVAR!

Av allt som har kommit fram finns det inget hållbart stöd för att det någonsin funnits en påtaglig risk som krävde det. Den mest långtgående oron, om att mamman skulle kunna injicera skadliga ämnen i Elsas infarter, kom från en skrivbordsläkare som aldrig träffat Elsa. Vårdteamet som faktiskt träffade henne hade en helt annan och betydligt mildare oro. Den överläkare som ledde anmälan bedömde inte att det rörde sig om medveten vanvård, utan om en nära relation där symtom övertolkades. En annan anmälare träffade Elsa var tredje vecka och hade aldrig upplevt att mamman brustit i omsorgen.

Och läs vad domstolen faktiskt ansåg att risken bestod i: att mammans sätt att kommunicera med vården gjorde det svårt för vården att bedöma Elsas besvär. Även om man godtar det, hur motiverar det att Elsa inte fick träffa sin pappa? Sina syskon? Sin morfar? Hur motiverar det att ingen kontakt alls var tillåten, utom ett brev i veckan, i sju månader?

Lagen kräver att varje umgängesbegränsning är nödvändig för just den person den gäller, och att den inte består längre än nödvändigt. Ingen individuell bedömning gjordes. Ingen återföreningsplan fanns. Och när Elsa i december inte haft dropp sedan september, behölls isoleringen exakt som förut.

Så jag frågar igen: var fanns den påtagliga risken som krävde att ett barn stängdes ute från hela sin familj? Den finns inte i handlingarna.

Det vet inte jag. Jag är inte sakkunnig och jag tänker inte låtsas ha svar på sådant jag inte kan veta.

Det jag försöker göra är att förstå helheten. Och där ser jag, precis som jag sagt tidigare, brister och frågetecken hos flera håll: socialtjänsten, vården, LSS-/assistansupplägget och även i mammans förhållningssätt till vården.

Skillnaden är att jag inte behöver bestämma i förväg att exakt en aktör bär hela skulden. Jag tycker det är mer rimligt att säga “det vet jag inte” där underlaget inte räcker, och fortsätta försöka förstå vad som faktiskt hände.

Vad ska du med alla svar till, när vi redan har det huvudsvar vi faktiskt behöver: Elsa är hemma? Vi behöver inte varje teknisk detalj, och jag förstår inte ens hur du kan tycka att det är intressant, eftersom det här är en avancerad sjukdom.

LVU behövdes inte för det här. Vem som helst förstår att det hade gått att lösa på ett mildare sätt, frivilligt. Men socialtjänsten valde prestigen före Elsas välmående och kontakt med sin familj.

Flera av varandra oberoende professionella har läst primärkällorna, och då kom sanningen fram, den som till slut fick Elsa ur det byråkratiska klister som heter LVU. Det är en fullständig mardröm för barnfamiljer som hamnar i det träsket, en process som hade fått Kafka att vända sig i graven om han fått höra talas om den.

Men helheten är att Elsa är hemma. Och hela LVU:t byggde egentligen på en falsk premiss om MbP hos mamman, som skrevs om till "omsorgsbrist" när den premissen inte höll i domstol.

Den som kan LVU vet att en total isolering av ett barn inte är vad man normalt ser vid omsorgsbrist. Umgängesbegränsningar ska enligt förarbetena tillämpas restriktivt och kräver starka skäl, som att föräldrarna griper in i vården på ett otillbörligt sätt eller är så sjuka att de under en tid inte bör träffa sitt barn. Att stänga ute båda föräldrarna, syskonen och hela nätverket i sju månader är något helt annat. Det är hur man agerar när man tror att barnet är i fara från sina föräldrar.

Men ingen dokumentation visar någon sådan fara. Den mest långtgående oron, om att mamman skulle kunna föra in farliga ämnen i Elsas infarter, kom från en skrivbordsläkare som aldrig träffat Elsa. Vårdteamet som faktiskt träffade henne hade en annan och betydligt mildare oro.

Var bristerna låg framgår tydligt, både i Ensolution-granskningen och i Lex Sarah-rapporterna. Inte hos föräldrarna, utan i en handläggning som aldrig prövade sin egen utgångspunkt.