Vad har du satsat hårt på i livet som inte blev som du trodde?

Förhållande i 9 år mellan de kritiska åren 30-39.. när man inte hade barn sedan innan. Står man här nu snart 40 , singel och barnlös och ses plötsligt som en ganska patetisk människa

Mina livsråd, bli aldrig fet, skaffa barn och ha sex med så många som möjligt, sola och bada.

Nej ungdomar borde verkligen inte försöka på att bli "entrepenörer", det är n rejäl nitlott. Jag växte själv upp under dom år där det var supertrendigt att starta eget och bli sin egen chef och alla skulle tjäna så mycket pengar. Men det gick åt skogen och var bara slöseri med allting för exakt alla jag har haft kontakt med inklusive mig själv. Man ska inte fundera på såna saker förrän man är runt 50 och har byggt upp en gedigen spetskompetens, ett imponerade CV , ett stort kontaktnät och ett rejält sparkonto. Innan dess har man inget att erbjuda.

Jobb och utbildning, helt klart.

Jag har löjligt många högskolepoäng - som en riktig looser - och ett CV som har imponerat på många arbetsgivare genom åren.

Men mitt funktionshinder har gjort att nästan allt har gått om intet, rent pengamässigt.

Tror dock att jag hade gjort samma val ändå, eftersom kunskap är makt. Att vara välutbildad är något jag är stolt över! Och det faktum att jag ännu inte har lyckats göra några pengar på mitt intellektuella värv.... jamen pyttsan. Pengar är ju inte allt.

Jag är glad och stolt över att jag har hållit fanan högt genom åren, och inte nöjt mig med ett jobb som dagisfröken eller diskare. Är fortfarande en kontorsråtta /kaffedrickare och det trivs jag bra med.

Jag trodde dom kritiska åren var more like 18-29, men det handlar väl om perspektiv, och alla har sin egna life path

Under en period i mitt liv överskattade jag värdet av att vänta.

Jag tänkte att det jag investerat mycket tid, energi och tålamod i till slut skulle ge någon sorts utdelning. Så fungerar det inte per automatik.

Tid som redan lagts på något är inget argument för att fortsätta lägga mer tid på det, och löften om framtiden är inte samma sak som saker som faktiskt händer.

Jag hade gjort mycket likadant igen. Men jag hade varit mindre hoppfull kring potential och betydligt mer uppmärksam på verkligheten.



Det här blir nästan komiskt eftersom du lyckas bekräfta exakt den kritik du försöker slingra dig ur.

Du började med att skriva att du är stolt över att inte ha ”nöjt dig” med att bli dagisfröken eller diskare. Det är en helt uppenbar statusmarkering. Sedan får du mothugg och försöker plötsligt hävda att du inte alls ser ner på människor på grund av deras yrken.

Två meningar senare hånar du människor som ”rengör toalettsitsar” och ”jobbar 14 timmar per dag”, samtidigt som du radar upp dina 80 kvadrat, din ”feta balkong” och din gratis el.

Det blir verkligen cringe när du spelar ovanför statusjämförelser...och samtidigt desperat rabblar bostadsyta, bekvämligheter, utbildningspoäng, CV och kontorsjobb, så fort någon petar på din självbild.

Och ”du är avundsjuk” är...typ det tunnaste kortet av alla. Kritik av ditt klassförakt blir inte avundsjuka bara för att du påstår det? Det är snarare ett väldigt bekvämt sätt att slippa svara på varför du behöver använda andra människors arbeten som negativa referenspunkter för att känna dig lyckad själv.

Det mest talande är att du först beskriver en karriärsatsning som ekonomiskt gått ”nästan helt om intet”, men ändå måste försäkra omgivningen om att du åtminstone tillhör rätt sorts människor: välutbildad, kontorsråtta, kaffedrickare - och framför allt inte någon som ”nöjt sig” med ett simpelt jobb.

Det är nästan ett ovanligt jävla rent exempel på statusförsvar du uppvisar här, Berit. När din ekonomiska framgång ifrågasätts går du till bostad. När din människosyn ifrågasätts går du till beteende. När det inte räcker går du till offerhistoria (!) och avundsjuka.

Om kunskap var makt så hade du varit mäktig. Låter inte så på det ovan.

Pengar är inte allt -Nej, kanske inte men det är fan jävligt viktigt. Igen annars hade du inte tagit upp det.

Vad är ditt handikapp?

Eh, det där betraktas knappast som kritiska år för familjebildande nuförtiden. Kanske om du bor i typ Degerfors.