Samtyckeslagen -allmän diskussion

Den andra typen av kritik kommer från feministiska forskare som uppfattar
att lagen inte tar tillräcklig hänsyn till en ojämlikhet i makt som i praktiken
finns mellan könen, utan att den i huvudsak bygger på att parterna är
jämställda och att båda parterna kan göra fria val. Utifrån det perspektivet
uppfattar dessa kritiker att lagen inte tar tillräcklig hänsyn till de utsattas
inre vilja utan enbart ser till den uttryckta viljan. Eftersom den inre viljan
kan vara svår att uttrycka när obalansen i makt mellan parterna är stor, så
medför det att våldtäktsoffer inte får ett tillräckligt starkt legalt skydd
(Wettergren 2023, Bladini och Swedberg 2023).

Den andra typen av kritik kommer från feministiska forskare som uppfattar
att lagen inte tar tillräcklig hänsyn till en ojämlikhet i makt som i praktiken
finns mellan könen, utan att den i huvudsak bygger på att parterna är
jämställda och att båda parterna kan göra fria val. Utifrån det perspektivet
uppfattar dessa kritiker att lagen inte tar tillräcklig hänsyn till de utsattas
inre vilja utan enbart ser till den uttryckta viljan. Eftersom den inre viljan
kan vara svår att uttrycka när obalansen i makt mellan parterna är stor, så
medför det att våldtäktsoffer inte får ett tillräckligt starkt legalt skydd
(Wettergren 2023, Bladini och Swedberg 2023).

I brottmål är det åklagaren som har bevisbördan för samtliga omständigheter
som måste föreligga för att den tilltalade skall kunna fällas till ansvar.
Bevisbördan omfattar både objektiva och subjektiva rekvisit. Detta är en
viktig princip då man vill motverka att oriktiga straffdomar meddelas. På
detta sätt är det upp till åklagaren att bevisa den tilltalades skuld, den
tilltalade behöver således inte bevisa någonting. Det är ett starkt
samhällsintresse som ligger bakom orden ”Hellre må tio skyldiga gå fria än
en oskyldig bli fälld”. Straffrättskipningen får inte skapa otrygghet för
medborgarna. Om den tilltalade har bevisbördan, kan det ju hända, att en
oskyldig fälls till ansvar, just därför att han inte lyckas prestera tillräcklig
bevisning för sin oskuld.

Åklagaren skall dessutom svara för utredningen i målet, det vill säga för
bevisningen och dess eventuella brister. Här har åklagaren objektivitetsplikt.
Detta innebär att han är skyldig att även beakta de omständigheter som är
till den misstänktes fördel. Åtal får som huvudregel bara väckas om
åklagaren på goda grunder kan förvänta sig en fällande dom. Åklagaren
har lyckats bevisa den tilltalades skuld om rätten är villig att godta hans
gärningstes. Om rätten däremot är tveksam till beviskravets uppfyllande,
skall de använda sig av principen ”in dubio pro reo” (vid tvivel för den
tilltalade). Rätten skall då hellre fria än fälla för att så långt som möjligt
hindra att någon oskyldig fälls till ansvar.