Jag har gått igenom två längre intervjuer som jag tycker är relevanta för diskussionen här, framför allt eftersom de berör
övervakning, kartläggning, återkommande myndighetskontakter, social exkludering och hur en person kan uppleva att flera separata institutionella åtgärder tillsammans bildar ett större mönster.
Video 1:
https://youtu.be/NAVcoVo2usw
I den första intervjun berättar Arne Weinz om vad han själv uppfattar som en eskalerande förföljelse från polis och möjligen Säpo. Han beskriver bland annat återkommande kontroller på Arlanda, att polis dykt upp vid gaten, att han och hans familj stoppats i bil flera gånger och att poliser enligt honom tycks känna till vem han är redan innan kontakten sker. Han tolkar detta som att någon form av säkerhetsklassning eller flaggning kan finnas i systemen.
Han kopplar också detta till återkommande kommentarer på nätet där han uppmanas att “hålla käften”, och spekulerar i att hans politiska verksamhet, Ukraina-frågor, böcker eller andra kontroversiella ämnen kan vara orsaken. Samtidigt säger han själv att han inte vet exakt vad som ligger bakom. Det som är särskilt intressant ur GS-perspektiv är inte att hans slutsats om Säpo automatiskt måste vara korrekt, utan själva strukturen han beskriver:
återkommande kontroller → upplevelse av flaggning → myndigheter på flera platser känner till personen → familjen dras in → personen börjar försöka förstå varför
Han säger också uttryckligen att ju längre detta pågår, desto mer paranoid blir man. Det är en viktig punkt, eftersom långvarig och svårförklarlig kontroll eller övervakning i sig kan påverka hur en person börjar tolka omgivningen. Intervjun går senare över i betydligt mer spekulativa påståenden om olika dödsfall. Där är både Arne och intervjuaren tydliga med att det handlar om misstankar och inte bevisade kopplingar. Det är viktigt att hålla isär från de konkreta saker han säger sig själv ha upplevt.
Video 2:
https://youtu.be/gr0JV_6Ozu8
Den andra intervjun med Arne Weinz handlar mer om
kartläggning och social kontroll på gruppnivå. Där diskuteras polisens uppmaningar till allmänheten att lämna information om nationalistiska/högerextrema grupper som hyr lokaler under andra förevändningar. Intervjudeltagarna beskriver det som ett slags angiverisystem och uttrycker oro för att informella civila nätverk används för att kartlägga människors åsikter och aktiviteter. De tar också upp andra former av social exkludering:
- personer eller organisationer som nekas lokaler,
- bankkonton som avslutas,
- medier och journalister som upplever sig kartlagda eller motarbetade,
- organisationer som kontaktar lokaluthyrare för att få bokningar avbokade,
- och en bredare oro för att politiskt eller socialt “oönskade” personer gradvis kan stängas ute från normala samhällsfunktioner.
Återigen behöver man inte acceptera alla deras politiska slutsatser för att se den principiella frågan. Det finns en tydlig möjlig mekanism här:
negativ klassificering → informationsinsamling → civila/institutioner informeras → personen eller gruppen behandlas annorlunda → social och ekonomisk exkludering
Och det är just där jag tycker kopplingen till GS-diskussionen blir intressant. Många tänker sig GS som att någon måste stå bakom varje bil, varje granne och varje enskild händelse. Men en betydligt mer plausibel modell är att
information och etiketter kan spridas genom redan existerande institutionella och sociala nätverk. Då behöver inte alla känna till samma “program”.
En lokaluthyrare får höra en sak.
En arbetsgivare får höra något annat.
En polis ser en flaggning.
En bank gör en riskbedömning.
En granne eller privatperson får höra att någon är “farlig”, “instabil” eller “under observation”.
Ingen behöver se hela bilden.
Det är så
compartmentalization och
plausible deniability kan fungera i praktiken. Det är också därför sådana system, om de missbrukas, kan bli extremt svåra att bevisa från targetens perspektiv. Varje enskild handling kan ha en legitim förklaring, samtidigt som den sammantagna effekten blir:
kartläggning → isolering → stress → reaktion → reaktionen används som ytterligare bekräftelse på den ursprungliga etiketten
Jag tycker därför att de här två videorna är intressanta att se tillsammans. Den första handlar främst om
en individs upplevelse av återkommande myndighetskontroller och möjlig flaggning. Den andra handlar om
hur civila, organisationer, lokaler, banker, medier och myndigheter kan bli delar av bredare kartläggning och social exkludering. Det betyder inte att videorna bevisar ett svenskt GS-program. Men de visar varför frågan om GS inte bara bör reduceras till “någon tror att grannen följer efter honom”.
Den mer intressanta frågan är:
Vad händer när en person först klassificeras som ett problem och denna klassificering sedan börjar påverka hur flera, till synes oberoende, människor och institutioner behandlar personen? Det är där gränsen mellan legitim säkerhetsverksamhet, social kontroll, psykologisk press och potentiellt missbruk blir riktigt intressant...