Hur funkar identitet i multiverse. är det samma jag i nästa universum?

Om vi antar att följande tre premisser stämmer:

Blockuniversum: En teori som bland annat Einstein och många nutida teoretiker har lyft fram, där dåtid, nutid och framtid existerar samtidigt. Universum liknas vid en filmrulle: man kan spola framåt och bakåt, men filmens alla enskilda stillbilder finns kvar hela tiden.

Multiversum (flervärldstolkningen): En hypotes som bland andra Max Tegmark förespråkar. Den innebär i korta drag att varje gång partiklar interagerar förgrenas verkligheten i nya världar, där allt förblir identiskt bortsett från den förändring som interaktionen gav upphov till.

Numerisk identitet: Ett filosofiskt begrepp som här utgår från att vår identitet binds till den specifika materian (ett unikt fysiskt exemplar eller token), snarare än bara till mönstret. Om två identiska glas står bredvid varandra och det ena slås sönder, påverkas inte det andra, eftersom de utgörs av skilda fysiska objekt.

Slutsats:
Kombineras dessa tre punkter skulle det innebära att när verkligheten förgrenar sig, består vi i den nya grenen av en annan fysisk substans än i ögonblicket innan. Det kan liknas vid att en skada på bildruta 24 i en film inte påverkar bildruta 23 eller 25.

Utifrån det resonemanget skulle vi i varje nytt ögonblick i praktiken vara en ny version/kopia som upplever sig vara samma person som innan, eftersom alla minnen överförs intakt. Samtidigt skulle varje enskilt ögonblick av vår existens vara bevarat för alltid, likt en frusen skulptur i rumtiden, ungefär som att vår existens är enbart en still bild i en filmruta, och nästa version av oss i nästa filmruta är bara vår kopia.

I det klassiska dubbelspaltsexperimentet observerar vi att partiklar, som elektroner, kan befinna sig i en superposition, det vill säga på flera platser samtidigt, så länge de inte mäts och ännu inte har sammanflätats (entanglats) med omgivningen. Men i samma stund som vi mäter elektronen och den växelverkar med mätapparaturen och omgivningen, antar den en specifik position. I min tolkning innebär detta att den helt enkelt kliver in i en specifik gren i multiversum

Jag upplever att dubbelspaltsexperimentet intuitivt ger ett starkt stöd för flervärldstolkningen, och även kvantmekanikens rena matematik pekar i den riktningen. Många fysiker tycker visserligen att tanken på parallella världar är för kontraintuitiv och antar därför att det måste ske en fysisk vågfunktionskollaps som man ännu inte har kunnat påvisa. Själv lutar jag dock hellre åt att ta ekvationerna bokstavligt: det framstår som betydligt mer rimligt att universum helt enkelt förgrenar sig vid mättillfället.

Blockuniversum: Detta var en syn som Einstein själv förespråkade. Att dåtid, nutid och framtid existerar samtidigt framstår som mycket rimligt. Det stöds inte bara av den teoretiska relativitetsteorin, utan bekräftas även av empiriska observationer, exempelvis att klockor tickar i olika takt på satelliter i bana jämfört med på jordytan (tidsdilatation). Detta visar i praktiken att tiden inte är ett separat kosmiskt flöde, utan en integrerad del av en fyrdimensionell geometri.

Blockuniversum, eller eternalism, är principiellt omöjlig att förena med vad vi observerar i fråga om nuet, det förflutna och framtiden. Presentism, eller förekomsten av en singulär tid i nuet, är den enda möjliga formen som överensstämmer med observationer. Tid sparas alltså inte, och man kan inte åka fram eller tillbaka i tid som i någon sorts filmrutor. Det som har hänt existerar inte längre, det finns bara ett kontinuum vi kallar nu.

Multiversum är en lika sjuk företeelse som blockuniversum, och går inte att förena med praktiska egenskaper som att kopiera det existerande universum för varje klyvning; sådan bandbredd kan inte existera ens som hypotes. Idén kommer från en fantasifull tolkning av schrödingerekvationens lösningar, som antas existera i ett kontinuum tills en observation sker, varvid ett definierat tillstånd utkristalliseras (katten dog faktiskt). Konsensus sedan 1920 är köpenhamnstolkningen, att den underliggande matematiken är ett hjälpmedel och inte i sig har någon motsvarighet i verkligheten.

Som filosofiskt Gedankenexperiment kan vi ändå konstatera att för nästan alla klyvningar i "vår" rumtid, är det kvanttilstånd som inte inbegriper dig som orsakar klyvningen, vilket innebär att du och ditt tillstånd existerar i 2^helvetes många instanser, även om varje instans småningom divergerar. De är kopior, men är inte identiska.

En tolkning/teori som inte ens tillfredställande kan förklara experimentet som gav upphov till densamma är inte särskilt övertygande. Om alla möjliga träffpunkter/utfall inträffar, varför ser varje experiment ändå ut att bygga upp samma interferensmönster...? MWI förklarar varför alla möjliga detektorutfall finns, men måste fortfarande förklara varför observatörer upplever Bornfördelningen och inte någon annan fördelning.

Du har rätt i att Borns regel är MWI:s svåraste fråga. Men den fäller inte tolkningen.

För det första förklaras ränderna i sig av vågekvationen, och den är densamma i alla tolkningar, med eller utan kollaps. Frågan gäller bara varför vågens styrka avgör hur ofta prickarna hamnar på ett visst ställe.

För det andra förklarar ingen tolkning det. Köpenhamnstolkningen säger bara att naturen "väljer slumpmässigt" enligt Borns regel. Det är ett antagande, inte en förklaring. Kritiken drabbar alltså alla tolkningar, inte bara MWI.

För det tredje finns det ingen annan fördelning att välja. Matematiken (Gleasons sats) visar att om man alls ska ge utfallen vikter på ett konsekvent sätt, så måste det bli Borns regel. Den är den enda som fungerar.

Så här kan man tänka sig det. Säg att elektronen har 90 % chans att träffa A och 10 % chans att träffa B. När den träffar skärmen kopplas resultatet ihop med omgivningen, alltså atomer, ljus och luft. Då kan A beskrivas som nio lika stora grenar och B som en. Vi får alltså nio dubblettgrenar med utfall A och en gren med utfall B. Eftersom alla grenar är lika stora är ingen av dem mer "jag" än någon annan, så nio av tio versioner av mig ser A. Allt är redan förutbestämt, och kartan med alla förgreningar existerar redan. Det vi upplever som sannolikhet är alltså bara densiteten och geometrin i flervärldstolkningens karta.

Att det skulle finnas fler "kaotiska" grenar stämmer bara om man räknar stora och små grenar som lika. Dubbletterna multipliceras nämligen för varje ny elektron: varje A ger nio kopior och varje B en. Med två elektroner finns resultatet A, A i 81 grenar av 100, men B, B bara i en. Med tusen elektroner visar nästan alla grenar ungefär 900 A och 100 B. De kaotiska mönstren finns, men de har så få kopior att nästan inga versioner av oss hamnar där.

Så skapas interferensmönstret. Elektronens våg går genom båda spalterna samtidigt och delas i två delar. Det är alltså inte flera elektroner som krockar, utan en och samma elektrons våg som möter sig själv. På vägen till skärmen överlappar de två delarna och adderas.Elektronens våg har utbuktningar och inbuktningar.. Där en utbuktning möter en utbuktning läggs de ihop och vågen blir dubbelt så stark. Där en utbuktning möter en inbuktning tar de ut varandra och vågen blir noll.

Mitt på skärmen är vägen från båda spalterna lika lång, så vågorna kommer fram i takt och förstärker varandra. Lite åt sidan är den ena vägen en halv våglängd längre, så utbuktning möter inbuktning och vågen släcks ut. Ännu längre ut är skillnaden en hel våglängd, och vågorna är i takt igen. Så växlar skärmen mellan starka och svaga områden.

Där vågen är stark blir det många dubblettgrenar, och där den är utsläckt blir det nästan inga. När tusentals elektroner har skjutits visar därför nästan alla grenar prickar som samlats där vågen är stark, och nästan inga där den är svag. Det är just interferensränderna.

Det hade varit en tänkbar lösning, men det är inte så MWI är konstruerad. Om det finns två möjliga utfall med olika sannolikheter inträffar båda utfallen men det blir inte, låt säga, 9 världar av samma utfall och en värld med det andra utfallet. Utan två världar.