Hur funkar identitet i multiverse. är det samma jag i nästa universum?

Om vi antar att följande tre premisser stämmer:

Blockuniversum: En teori som bland annat Einstein och många nutida teoretiker har lyft fram, där dåtid, nutid och framtid existerar samtidigt. Universum liknas vid en filmrulle: man kan spola framåt och bakåt, men filmens alla enskilda stillbilder finns kvar hela tiden.

Multiversum (flervärldstolkningen): En hypotes som bland andra Max Tegmark förespråkar. Den innebär i korta drag att varje gång partiklar interagerar förgrenas verkligheten i nya världar, där allt förblir identiskt bortsett från den förändring som interaktionen gav upphov till.

Numerisk identitet: Ett filosofiskt begrepp som här utgår från att vår identitet binds till den specifika materian (ett unikt fysiskt exemplar eller token), snarare än bara till mönstret. Om två identiska glas står bredvid varandra och det ena slås sönder, påverkas inte det andra, eftersom de utgörs av skilda fysiska objekt.

Slutsats:
Kombineras dessa tre punkter skulle det innebära att när verkligheten förgrenar sig, består vi i den nya grenen av en annan fysisk substans än i ögonblicket innan. Det kan liknas vid att en skada på bildruta 24 i en film inte påverkar bildruta 23 eller 25.

Utifrån det resonemanget skulle vi i varje nytt ögonblick i praktiken vara en ny version/kopia som upplever sig vara samma person som innan, eftersom alla minnen överförs intakt. Samtidigt skulle varje enskilt ögonblick av vår existens vara bevarat för alltid, likt en frusen skulptur i rumtiden, ungefär som att vår existens är enbart en still bild i en filmruta, och nästa version av oss i nästa filmruta är bara vår kopia.

I det klassiska dubbelspaltsexperimentet observerar vi att partiklar, som elektroner, kan befinna sig i en superposition, det vill säga på flera platser samtidigt, så länge de inte mäts och ännu inte har sammanflätats (entanglats) med omgivningen. Men i samma stund som vi mäter elektronen och den växelverkar med mätapparaturen och omgivningen, antar den en specifik position. I min tolkning innebär detta att den helt enkelt kliver in i en specifik gren i multiversum

Jag upplever att dubbelspaltsexperimentet intuitivt ger ett starkt stöd för flervärldstolkningen, och även kvantmekanikens rena matematik pekar i den riktningen. Många fysiker tycker visserligen att tanken på parallella världar är för kontraintuitiv och antar därför att det måste ske en fysisk vågfunktionskollaps som man ännu inte har kunnat påvisa. Själv lutar jag dock hellre åt att ta ekvationerna bokstavligt: det framstår som betydligt mer rimligt att universum helt enkelt förgrenar sig vid mättillfället.

Blockuniversum: Detta var en syn som Einstein själv förespråkade. Att dåtid, nutid och framtid existerar samtidigt framstår som mycket rimligt. Det stöds inte bara av den teoretiska relativitetsteorin, utan bekräftas även av empiriska observationer, exempelvis att klockor tickar i olika takt på satelliter i bana jämfört med på jordytan (tidsdilatation). Detta visar i praktiken att tiden inte är ett separat kosmiskt flöde, utan en integrerad del av en fyrdimensionell geometri.

Blockuniversum, eller eternalism, är principiellt omöjlig att förena med vad vi observerar i fråga om nuet, det förflutna och framtiden. Presentism, eller förekomsten av en singulär tid i nuet, är den enda möjliga formen som överensstämmer med observationer. Tid sparas alltså inte, och man kan inte åka fram eller tillbaka i tid som i någon sorts filmrutor. Det som har hänt existerar inte längre, det finns bara ett kontinuum vi kallar nu.

Multiversum är en lika sjuk företeelse som blockuniversum, och går inte att förena med praktiska egenskaper som att kopiera det existerande universum för varje klyvning; sådan bandbredd kan inte existera ens som hypotes. Idén kommer från en fantasifull tolkning av schrödingerekvationens lösningar, som antas existera i ett kontinuum tills en observation sker, varvid ett definierat tillstånd utkristalliseras (katten dog faktiskt). Konsensus sedan 1920 är köpenhamnstolkningen, att den underliggande matematiken är ett hjälpmedel och inte i sig har någon motsvarighet i verkligheten.

Som filosofiskt Gedankenexperiment kan vi ändå konstatera att för nästan alla klyvningar i "vår" rumtid, är det kvanttilstånd som inte inbegriper dig som orsakar klyvningen, vilket innebär att du och ditt tillstånd existerar i 2^helvetes många instanser, även om varje instans småningom divergerar. De är kopior, men är inte identiska.

En tolkning/teori som inte ens tillfredställande kan förklara experimentet som gav upphov till densamma är inte särskilt övertygande. Om alla möjliga träffpunkter/utfall inträffar, varför ser varje experiment ändå ut att bygga upp samma interferensmönster...? MWI förklarar varför alla möjliga detektorutfall finns, men måste fortfarande förklara varför observatörer upplever Bornfördelningen och inte någon annan fördelning.