Känner ni skadeglädje över misslyckade brudar som nobbat er?

Nä, ingen skadeglädje. Ibland sorg när man vet att de haft barnlängtan mm men bor i någon förortsetta och kickar 30+.

Ja, faktiskt.
Jag träffade en tjej för 10 år sedan och det var hon som ville börja träffas och ses och göra saker.
Jag var helt säker på att vi i princip var tillsammans och sen en dag uppdaterade hon sin facebook att hon var tillsammans med en kille, som alltså inte var jag.

Bröt kontakten med henne och för två år sedan skulle jag kolla in hennes sociala medier.
Visade sig att hon hade fått barn och var ihop med en rätt ful man och dessutom har hennes barn downs syndrom haha.

På ett sätt tycker jag synd om henne men samtidigt vet jag vilken äcklig och dålig människa och var och förmodligen också är och då bryr jag mig mindre.


Finns ett annan tjej dock där det var jag som var mest på.
Vi sov med varandra i min bil några gånger helt nakna även fast vi inte hade sex så var det nåt av det bästa jag då hade upplevt.
Vi bodde väldigt långt ifrån varandra och vi insåg båda att det inte kommer funka.
Har sett hennes Instagram och hon verkar rätt ensam, har faktiskt funderat på att skriva till hon ibland bara för att försöka förstå hur hon har det.
Jag var nog inte hennes stora kärlek men sista gången vi sågs frågade hon om vi någonsin kommer ses igen.

Tror inte hon är sur på mig och hon har haft kille efter mig, mem jag brukar iaf tänka på hon även idag såhär 15 år senare.
Verkar inte vara så ovanligt att män fortfarande tänker på nån tjej dom träffade för jättemånga år sedan

Ibland kan det ta tid att släppa exet men hade känslor för.

Nej, jag ägnar ingen tid åt sånt passivt aggresivt skit.

Vet inte om jag håller med om detta. Jag själv är inte en del av dejtingvärlden men en av mina kvinnliga vänner är det. Vi har känt varandra i oerhört många år och berättar öppet om allt för varandra.
Hon är en medelmåtta eller kanske strax under medel. Hon använder Tinder, Badoo, Facebook dating och något mer. Hon träffar medelmåttor, men har dem parallellt:

Om hon jobbar hemifrån så har hon en som kan komma och kn*lla på lunchrasten. Hon har börjar beklaga sig över honom för han vill alltid tre gånger, det blir för mycket. Tidigare nöjde han sig med två. Dumpar nog honom snart. Han är kort, liten ölmage, rörmokare.
Tvåan är ekonom och ex-alkis. Arbetslös. Kort, kanske 1.65 och lite fet. Artig, gentleman och konservativa värderingar. Han är medelbra i sängen men prioriterar ibland att istället träffa vänner. Hon tycker att han därför inte är tillräckligt engagerad i deras förhållande. Blir nog en dump där också.
Trean är en oansenlig kort och knubbig liten farbror som är helt fantastisk i sängen. Ajajj blåmärken över rumpan och höften, beklagar hon sig dagarna efter deras träffar. Det gör jätteont idag men det var så fantastiskt skönt igår så det är värt smärtan, säger hon. Hon gillar honom men han har barn och barnbarn som han ger högre prio.
Den fjärde är en kul typ som tyvärr snackar alldeles för mycket om sig själv och som super för mycket. Blir nog också dumpad och utbytt.

Mediokra, eller knappt ens det, alla fyra. Som kortast har hon haft sex med alla fyra under en tvåveckorsperiod. De vet naturligtvis inte om varandra. Var och en tror att han är den ende.


Jag har bara blivit dumpad en enda gång. Vi hade någon diskussion om politik och jag kallade henne lågbegåvad eftersom hon hade en viss åsikt. Hon gjorde slut endast därför. Ett år senare råkade vi mötas och hon berättade att hon insett att hon hade fel i den där diskussionen, bad om ursäkt, sade att hon är singel och frågade om vi skulle ta en öl tillsammans.
Jag tackade artigt nej.

Det har gått många år nu.
Hon har någon slags reumatism, går med kryckor, arbetslös, ensamstående, barnlös, så gammal att hon inte längre kan få barn.

Nej, ingen skadeglädje, mer tvärtom. Önskar jag kunde hjälpa henne på något sätt, få in glädje i hennes liv, hjälpa med reumatismen, vad nu det skulle kunna vara, få in henne på något jobb så hennes sociala liv kommer igång, vad som helst sådant.

Jäklar. Hur stort ego har man egentligen om man känner skadeglädje när någon som har avvisat eller sårat en själv får det svårt?

Jag har länge burit på tanken att människor som har gjort mig orätt har kommit undan alldeles för lätt. Som om de bara kunde gå vidare med sina liv, medan jag fick leva med det de hade gjort.

Men så händer det märkliga: helt av en slump, utan att jag ens har sökt efter någon information, får jag veta hur illa det har gått för människor som en gång skadade mig.

Och jag märker att något i mig faktiskt känner en sorts tillfredsställelse. Inte för att jag önskar dem olycka, utan kanske för att en del av mig behöver känna att världen trots allt ser vad människor gör mot varandra.

Kanske är det egoistiskt. Kanske är det bara mänskligt.

Nu kan jag åtminstone sova lite tryggare med tanken att man inte alltid kommer undan med att göra andra illa. Förr eller senare hinner livet ikapp en.

Det är bara en tidsfråga.

Och egot på kvinnor som dissade då?

Brukar kolla upp några tjejers årsinkomster, adress och antal kvadratmeter samt värdet på bilar om ens finns. Och jämföra det mot hur det engång lät i tiden. Jag får ett smile värre än Jokern varje gång.

Särskilt när vet att bankerna också dömt ut dom föralltid pga deras nu för höga ålder.

Nej, men jag verkar allmänt sällan känna skadeglädje. Hur som helst tycker jag sådant känns rätt självreglerande. Någon som inte verkar vara värst förtjust i mig lär knappast ha blivit en idealisk partner att skaffa familj med, medan sannolikheten för att det kommer fungera känns högre om personen faktiskt vill bilda familj med mig.

När jag någon gång har blivit dumpad har det gjort ont, men samtidigt har jag relativt lätt gått vidare och vägrat bli tillsammans igen när kvinnan har velat det. Det är lite av samma skäl som ovan. Om vi hade varit rätt för varandra, så tvivlar jag på att jag hade blivit dumpad från första början. Hur som helst brukar jag redan ha gått vidare rent känslomässigt vid det laget och av samma skäl skulle jag inte känna skadeglädje eller något annat inför henne, då det hela är ett avslutat kapitel. Livet är för kort för att jag ska hänga kvar vid det förflutna i stället för att tänka på vad som kanske finns bakom nästa hörn.

Om jag hade blivit nobbad av någon hade jag bara brytit ihop och kommit igen. Det är som att förlora i fotboll, ny match imorgon liksom?

Hålla på å se tillbaka eller i sidleds ger jag inte mycket för. Attack och framåtanda är vad som gäller, såväl relationsmässigt som fotbollsmässigt. Porca madonna.

Hon är ju inte så förtjust i dig för att du inte tillhör den 0,1% delen av befolkningen som har alla åtråvärda egenskaper.

Det är klart att man inte vill vara ihop med någon som inte känner samma sak tillbaka. Tycker det är det mest avtändande att inte vara omtyckt tillbaka.

Men är det inte bättre att ha en okej partner än att dö ensam och barnlös? Jag pratar om tjejer som verkar kräsna och söka efter något som inte finns. När man kollar upp henne år senare så är hon fortfarande singel.

Men samtidigt är den egenskaperna hos en kvinna mindre attraktiva? Hon kanske vill förbli ungmö? Det finns trots allt en massa kvinnor som inte alls kräver att man är perfekt.

Tycker mest det är intressant att tänka hur framtiden skulle ha sett ut ifall en sådan kvinna inte hade avvisat flörten, dejten, pojkvännen, eller vad det än må ha varit. Jag undrar om hon ångrar sig.

Säg att hon var tillsammans med en kille. Något "känns inte rätt" eller någon skit. Hon dumpar killen. Killen går vidare, gifter sig med någon annan, skaffar barn, osv. Tjejen hittar aldrig någon ny, bor ensam, lever i sitt ekorrhjul med något mediokert jobb. Hon hade chansen, men det "kändes inte rätt", och nu lever hon istället så här. Undrar om hon tänker, ifall hon hade möjlighet att gå tillbaka i tiden, ifall hon skulle gjort motsatt beslut. Då skulle det kunna vara hon som idag var gift och hade barn.