Känner ni skadeglädje över misslyckade brudar som nobbat er?

Det är redan svårt nog att leva tillsammans med någon, så jag tycker faktiskt att man kan få vara lite kräsen. Om man känner att man inte riktigt kan stå ut med en person, tycker jag att det är bättre att vara ensam än att nöja sig bara för att man är rädd eller desperat.

När någon inte känns rätt för en ska man inte stanna kvar bara av rädsla för att bli ensam. Jag tror att man innerst inne aldrig riktigt får ro förrän man är med någon där det faktiskt känns rätt – på riktigt, både i hjärtat och i själen.

Stort grattis.

Det finns ju återkommande artiklar även om MSM inte för sitt liv vill skriva om det eller göra en grej av det, att många kvinnor som kommer upp i 38-42 års åldern och har satsat på karriär och kuk-karusellen inser att de aldrig kommer bilda familj. Långsamt kommer insikten att de förblir barnlösa. Många av dessa mulliga russin har hela sitt liv fått höra hur viktiga och duktiga de är, girl power osv och de slutar som SSRI-knaprande vrak vars enda framtid är som kattkvinnor. Inga egna barn, inga vettiga män som är intresserade av dem, alltså verkligen intresserade. Framtiden består av ensamhet och lunch med andra misslyckade bittra "tjejer" i samma situation. Hyfsad ekonomi pga överbetalda HR-jobb har de haft men i takt med att AI tar över och pendeln att kvotera in kön på verkliga jobb samt låtsas-jobben kommer börja försvinna så kommer ekonomin försämras hos den gruppen också. Lurade av kulturmarxistiska eliten att rata vanliga, normala, hederliga män.

Lite olyckligt dock att fruntimmer tar så lång tid på sig innan de har bestämt sig för ifall de vill dela livet eller ej med en kille. Känns ju helt meningslöst att vara tillsammans i typ ett år och sen dumpa partnern om det inte var något helt vansinnigt som kommit upp plötsligt.

Jag menar, är det så svårt att tidigt bilda sig en uppfattning om man kan tänka sig att bilda familj med en person? Jag tycker tjejer är på tok för långsamma med att bestämma sig. De ska dejta och vara tillsammans i en evighet innan de kan gå vidare till nästa steg.

Utifrån respekt för båda parters tid, så vore det ju schysst att bestämma sig lite snabbare.

Men om en tjej kunde vara tillsammans med en kille i typ ett år. Då kan ju förhållandet inte ha varit så illa. Annars hade hon ju gjort slut tidigare. Då känns det ju ännu konstigare ifall ensamhet är bättre än en sådan relation.

Men visst, visst får man vara kräsen. Men då får man kanske räkna med att man förblir ensam och kanske dör barnlös. Det är ju upp till var och en att välja. För mig känns det märkligt att man hellre dör ensam, trots att det var ens dröm att ha barn, för att man inte tycks nöja sig med en okej kille utan tycks söka efter något fantastiskt ouppnåeligt.

Kanske inte skadeglädje... Jag hade inte jättelätt att få tjejer i ungdomen men nu på äldre dar har jag bättre självförtroende, ser bra ut, hyfsat vältränad, bra jobb och god ekonomi. Jag märker att många kvinnor blir förtjusta i mig, ibland såna som verkligen inte brydde sig för 35 år sen, och då tänker jag att dom inte fattar vad dom gick miste om (eller så gör dom det!).

Det är möjligt, vi är alla olika. Visst kanske man funderar på vad som gick snett ett tag efteråt, men jag släpper alltid sånt inom några dagar.

Nej jag är ingen misslyckad loser.