Känner ni skadeglädje över misslyckade brudar som nobbat er?

Det känns som något är rejält fel svenska kvinnors standarder när det kommer till dejting. De verkar hellre vilja dö ensamma än att leva ihop med någon genomsnittlig man. Jag vet inte vad de söker, men det verkar vara något närmast ouppnåeligt. Mannen ska väl vara lång, utbildad, framgångsrik, händig, maskulin, men samtidigt visa känslor, ha intressanta hobbies, gilla att resa, vara snygg, vara välklädd, muskulös, osv, osv.

Säg att ni träffat en tjej och blivit nobbad av henne, och sen går ni vidare och hittar någon som blir er fru, ni skaffar barn tillsammans, och lever goda liv. Och om ni sen kollar upp den första tjejen, och hon visar sig fortfarande leva ensam i ett mediokert liv. Känner ni skadeglädje då? Skadeglädje över att hon gick miste om er och kunde ha varit kvinnan med familj och barn?

Nej, inte mot individer.

Jag kan dock känna rätt åt kollektivet. 16% av alla kvinnor i stockholms län hade kontakt med specialistvården psykiatri sista tillgängliga året. 30% av alla kvinnor över en viss ålder äter SSRI enligt socialstyrelsen.

Precis som jag nu skrattar åt kommunistpartiet med alla fuskande somalier.

Nej, men det finns något ex som får mig att vända i dörren i matvarubutiken. Då för jag är inte intresserad av: -Hej! hur är det? Vad länge sedan jag såg dig, vad gör du nuförtiden? Om hon lyckats eller inte skiter jag i. Hon är ju ett ex.

Är helt med dig på denna. Precis så!

Ett ex är just ett ex, ingen man intresserar sig för ö.h.t! Gammal skåpmat slängs ut och så går man vidare i livet!

Får man nobben så går man vidare med sitt liv och så är det inte mer med det. Ja, givet att det var på ett schysst sätt så klart. Blir man nobbad på ett fittigt sätt så får man så klart vara upprörd över opåkallad fittighet - men då är det ju attityden, inte att man fick nobben.

Känner ingen skadeglädje, dock kan jag ju känna mig som ett psykfall om sitter och kollar upp brudar som man inte räckte till för att få.

Nej. Det tog slut med mitt senaste ex eftersom han ville ha barn och jag absolut inte vill det. Idag har han barn och jag har hittat någon som inte heller vill ha barn. Är bara glad för hans skull.

Gamla dejter/ragg minns jag knappt vad de hette. Jag är definitivt en person som kan känna skadeglädje, men inte mot personer jag i princip glömt bort.

Om det inte ens går så långt att det blir ett riktigt förhållande känner man ju knappt varandra. Galet att hänga upp sig på någon som bara är lite mer än en främling.

Från 2023
SRI den i särklass vanligaste typen av antidepressiv medicin i Sverige och användningen är cirka 1,5 gånger högre än genomsnittet i OECD-länderna.
----------------------------------------------------------
De kvinnor jag vet som tar SRI, väl i rummet med dessa går munnen i ett. Och de ser speedade ut stundtals.
Samtidigt som de klagar över att de är överansträngda och har det slitsamt med familj och annat.

Verkar som att de tar SRI för att kunna göra flera saker samtidigt än att fokusera på det dom borde göra och låta annat vara sekundärt.

Såg nyss en siffra på 25% i Usa. Jag lyssnade inte på hur de begränsade gruppen.

Det här är ett globalt problem.

Jag har inte pratat med folk om de äter ssri. Men jag har ju träffat många som är utbrända och kan säga det. Jag antar att de är dessa som äter SSRI.

En annan sak som slog är ju att de som nobbat mig har verkat glada att de nobbade mig när vi träffades.

Det går nog på ett tu totalt.

Jag kan inte känna in mig i frågeställningen.