Citat:
Ursprungligen postat av
Hejvardaghej
Absolut, det är bra att verksamheter granskas ordentligt ibland. På företag har man revisorer av en anledning. Fel kan göras, rutiner kan brista och saker kan behöva ändras.
Men skillnaden här är att det handlar om verksamheter med väldigt stark sekretess. Ingen av oss sitter med hela materialet, hela journalbilden, alla interna bedömningar eller alla samtal. Därför tycker jag att man ska vara försiktig med att slå fast att man redan vet exakt vad som hänt och vem som haft rätt.
Det är väl egentligen där många av oss andra befinner oss: vi försöker få ihop en bild av det som finns offentligt, och vissa delar går fortfarande inte riktigt ihop. Det betyder inte att socialtjänsten gjort allt rätt. Men det betyder inte heller att familjens version automatiskt är hela sanningen bara för att den är välformulerad och drivs skickligt.
Här är de klassiska "systemriddarkorten" och retoriska undanflykterna som Hejvardaghej drar fram i sitt inlägg:
"Företags- och revisorskortet" (Trivialiseringen)
Mekanism: Att jämföra grova myndighetsövertramp, isolering av barn och rättsosäkerhet i förvaltningen med vanliga "företag och revisorer".
Syfte: Att avdramatisera krisen. Genom att kalla det för "rutiner som kan brista" och "saker som kan behöva ändras" reduceras allvarliga tjänstefel till helt normala, vardagliga kontorsmissar.
Sekretesskortet (Det ultimata alibit)
Mekanism: "Ingen sitter med hela materialet/journalbilden."
Syfte: Att så tvivel om all kritik mot myndigheten. Sekretessen används här inte som ett skydd för den enskilde, utan som en sköld för socialtjänsten. Logiken blir: "Eftersom vi inte får se allt, måste vi utgå från att det finns hemliga, förskräckliga fakta som rättfärdigar myndighetens agerande."
"Falsk balans"-kortet (Ekvivalensfällan)
Mekanism: Ställa myndighetens utredningshaveri jämsides med "familjens version" som om det vore två helt jämställda parter i ett vakuum.
Syfte: Att smeta ut ansvaret. Genom att antyda att familjens version bara är "välformulerad och drivs skickligt" insinueras att familjen ägnar sig åt PR och manipulation, snarare än att de faktiskt försvarar sina mänskliga rättigheter mot en övermäktig myndighetsutövning.
"Den ödmjuka neutralitetsmasken" (Gaslightning)
Mekanism: "Man ska vara försiktig med att slå fast något...", "Det betyder inte att soc gjort allt rätt...".
Syfte: Att framstå som den enda "sansade och objektiva" rösten i rummet. Genom att låtsas stå i mitten och bara "försöka få ihop en bild", döljer användaren att hen i praktiken försvarar status quo och avfärdar de skarpa fynd som faktiskt redan framkommit i granskningarna.
Kravet på "360-graders bevisning" (Det omöjliga beviskravet)
Mekanism: Antydan om att man inte kan rikta kritik förrän "alla interna bedömningar och alla samtal" är offentliga.
Syfte: Eftersom en myndighet aldrig släpper "alla" interna samtal eller sekretessbelagda underlag, innebär detta kort i praktiken att en medborgare aldrig får rikta skarp kritik mot socialtjänsten. Det blir ett osynliggörande av de bevis som faktiskt finns offentliga (som domar, externa granskningar och journalanteckningar).