8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Plocka upp telefonen och ring valfri person som jobbar med SIP. Fråga om sjukvården någonsin kallat till SIP istället för att göra en orosanmälan. Du kan ringa alla kommuner i Sverige och jag kan garantera dig att svaret är nej överallt.

Ja, och det är precis det du just beskrivit.

Ett systemfel.

Att ingen i praktiken använder SIP som alternativ till orosanmälan betyder inte att det är rätt. Det betyder att systemet konsekvent ignorerar ett lagkrav som funnits sedan 2010.

Du bekräftar oavsiktligt hela poängen: systemet hoppar direkt till det mest ingripande alternativet orosanmälan och akut omhändertagande utan att pröva det minst ingripande alternativet som lagen kräver.

Att det är praxis betyder inte att det är korrekt. Det betyder att ett lagkrav i femton år systematiskt ignorerats i hela Sverige.

Och priset för det systemfelet betalas av barn som Elsa med elva månaders trauma som inte går att ta tillbaka.

Nya SoL kom till just för att förändra det här. Lagstiftaren har sett samma systemfel som du just beskrivit och skärpt kraven för "bör" till "ska" som jag dessutom har fetmarkerat så att även systemriddare ska förstå att det är ett skarpt krav i lagstiftningen.

Nej. I lagtexten, som du själv citerat, så står det tydligt att det gäller när redan finns en etablerad kontakt mellan socialtjänst och vården. Inte innan. Inte som ett alternativ. Utan när det finns behov av både socialtjänst och vård - då är det en del av lagkravet. Alltså går det inte att applicera på Elsas fall vid den tidpunkten du syftar på. Oro ska resultera i orosanmälan - ingenting annat. Att socialtjänsten sedan inte har kompetens nog att utreda - det är en annan dialog. Men vården har gjort helt rätt i att orosanmäla - allt annat vore tjänstefel.

Sen är det klart att SIP kan ske även utan kontakt med socialtjänsten, det är bara att läsa på 1177 om olika scenarion när det kan vara applicerbart, men det är ingenting som i Elsas fall skulle kunna initieras av vården. Eller även om det i praktiken skulle kunna initieras av vården så kan jag inte komma på en enda rimlig anledning till det. Igen, ge mig ett enda exempel på att SIP någonsin har använts på det sättet som ni beskriver.

Läs lagtexten igen.
10 kap. 8 § nya SoL:



Det står inte att det krävs en etablerad kontakt. Det står att behovet av insatser från båda huvudmännen utlöser skyldigheten.

Elsa hade personlig assistans via LSS och insatser från hälso- och sjukvården samtidgt. Behovet fanns. Skyldigheten utlöstes.

Du säger att du inte kan komma på ett enda rimligt skäl att använda SIP i Elsas fall. Det kan jag:
Sjukvården visste att droppet inte täckte näringsbehovet. Föräldrarna visste det inte. Ett SIP-möte hade löst precis det problemet i samverkan, med föräldrarna som aktiva parter, utan orosanmälan och utan trauma.

Det är ett rimligt skäl.

Och att ingen i praktiken använder SIP på det sättet är inte ett juridiskt argument. Det är en beskrivning av ett systemfel som lagstiftaren försökt åtgärda i 15 år och senast genom nya SoL.

Du frågar efter ett exempel. Elsa är exemplet. Och hon ska hem den 18 maj.

Sjukvården hade oro kring alla problem med måendet hos E som föräldrar rapporterat och som inte stämde med vikt osv .

Skolan var den som skulle ha kunnat initiera SIP pga att frånvaron var hög trots anpassning och då haft med sjukvården mfl.

Det behöver uppenbarligen upprepas eftersom flera stycken fortfarande inte alls förstår.

SIP är vårdens skyldighet enligt 16 kap. 4 § HSL (hälso- och sjukvårdslagen). Genom LSS-insatsen finns en koppling till socialtjänsten.

Orosanmälan är en helt annan lag enligt 19 kap. SoL (socialtjänstlagen).

MbP var grunden för omhändertagandet. Kompisdoktorn A.S vittnade direkt under ed att åtgärderna följde medicinska riktlinjer och att sjukvården aldrig agerar enbart på föräldrars påtryckningar. MbP kunde inte styrkas i domstol och plockades ned.

Då bytte socialtjänsten rubrik till omsorgsbrist och fortsatte driva på med en ny anklagelse byggd på samma bristfälliga underlag.

Det är inte ett undantag. Det är standard. När den ursprungliga grunden faller hittar socialtjänsten en ny. Och domstolen värderar den nya anklagelsen på samma andrahandsinformation från samma socialsekreterare som misslyckades med den första.

Och hade man använt SIP från början hade ingen av anklagelserna behövt uppstå. Sjukvårdens oro hade kunnat hanteras i samverkan med föräldrarna utan orosanmälan, utan MbP-misstanke, utan omsorgsbrist, utan elva månaders trauma.

Istället gick man direkt till det mest extrema alternativet.
Nu rekommenderar socialtjänstens egna externa utredare enhälligt att LVU ska hävas.
Det är vad femton års ignorerat lagkrav kostar i det här fallet ett barn och en familj.

Du bekräftar oavsiktligt hela argumentet.
Du säger att skolan hade kunnat initiera SIP på grund av hög frånvaro trots anpassning med sjukvården och andra aktörer.
Exakt. Det är precis vad som borde ha hänt.

Skolan såg hög frånvaro. Sjukvården såg diskrepans mellan rapporterade symtom och objektiva fynd. Kommunen betalade personlig assistans dygnet runt. Flera aktörer hade information om Elsas situation men ingen samordnade den.

Det är ett samordningsproblem. SIP är lösningen på samordningsproblem. Lagkravet har funnits sedan 2010.

Ingen initierade det. Inte skolan. Inte sjukvården. Inte kommunen.

Istället gick sjukvården direkt till orosanmälan baserad på observationer från ett och ett halvt år tidigare och med ett medicinskt felaktigt påstående som läkaren sedan erkände i domstol.

Om skolan hade initierat SIP med sjukvård, kommun och familj hade diskrepansen kunnat hanteras i samverkan. Föräldrarna hade fått korrekt information om droppets kalorimängd. Nedtrappning hade planerats gemensamt.
Inget LVU. Inget trauma.
Det är inte spekulation. Det är vad lagkravet är till för.

Att Elsa hade assistenter, i enlighet med LSS, var inte en del av ekvationen som vården inte fick ihop. Därav vore det inte aktuellt för vården att initiera SIP i Elsas fall. Det spelar ingen roll att det "finns en koppling".

Däremot skulle föräldrarna och/eller skolan kunna initiera SIP... och vem vet... det hade kanske gjort att LVU aldrig krävs. Men vården har inte gjort något annat än rätt i att göra en orosanmälan.

Ja, och det är direkt skrämmande att det finns personer som säger sig tillhöra vården som blandar ihop två helt olika lagstiftningar; den ena gällande samverkan, den andra gällande oro.

Kan du inte bara sluta med ditt hittepå. Om vården ser att det finns ett behov ska de initiera SIP. Punkt. Det är inget som ens behöver diskuteras.

I praktiken är det i första hand det oskyldiga BARNET som i praktiken STRAFFAS när myndighetstjänstemän håller varandra om ryggarna - i samband med att socialsekreterare + enhetschef begår lagbrottet bristande, hårt vinklad utredning och rycker upp barn mot barnets vilja samt sätter in insatser som INTE är adekvata.
Så som en viss socialsekreterare och hennes enhetschef E.B. gjorde. I en centralt belägen stadsdel I Göteborg.
Barnet är nu vuxen.

VIDRIGT !!

Men hela grunden för LVU:t var ju fel. Även den senare anklagelsen faller ganska platt. Varför får Elsa annars komma hem den 18 maj? Och varför valde socialtjänsten att placera henne hos pappan om han nu var så farlig?

Det är väldigt mycket som inte går ihop i det här fallet. Kaliber hade aldrig tagit upp det om det inte funnits tung dokumentation bakom. Det som skakade fram sanningen var att Elsas mamma, med ren tur, hann få ut journalerna innan de spärrades.

Förstår du vad det hade inneburit om hon aldrig fått tag på journalerna?