Citat:
Ursprungligen postat av
MrTomte
Det där resonemanget håller inte. En minister sitter per definition i regeringen. Frågan är därför inte om en V-minister är med i regeringen utan om V som parti är det. Huruvida ett parti sitter med i regeringen eller inte är rätt enkelt att slå fast. Det beror på den partimässiga sammansättning som statsministerkandidaten avser att bilda och som talmannen redovisar inför statsministeromröstningen. Det är alltså inte bara på statsministerkandidaten som Riksdagen röstar utan på sammansättningen av partier i regeringen. När Uffe prövades 2022 sa talmannen före voteringen att Uffe avsåg att bilda en regering bestående av M, KD och L. SD nämndes inte som regeringsparti trots att SD ingick i det parlamentariska underlaget. Därför är det direkt fel att påstå att SD ingick i regeringen. Under regeringsbildningen 2018 krävde Norlén besked från statsministerkandidaterna om den tänkta regeringens partimässiga sammansättning innan han lade fram dem för Riksdagen. När Svetsarn föreslogs meddelade Norlén i kammaren att Svetsarn avsåg att bilda en regering med företrädare för S och MP. Därför ingick S och MP i regeringen men inga andra partier.
Riksdagen röstar alltså inte helt i blindo. Talmannen anger alltså vilka partier den tilltänkta regeringen ska bestå av. Om talmannen exempelvis säger att Maggan avser bilda en regering med S och V så är V med i regeringen. Om talmannen skulle säga att Maggan avser att bilda en regering som består av enbart S så är V inte med i regering. Punkt.
Sen har du helt rätt i att Maggan ändå skulle kunna utse vilka hon vill som sina ministrar. Hon kanske tycker att Gudrun Schyman skulle passa perfekt som alkoholistminister och utse henne som sådan. Hon kanske skulle tycka att Nooshin är den som bäst kan avreglera hyresmarknaden och utse henne till bostadsminister. Ingen av dessa utnämningar gör att V är med i regeringen. En viktig notering här är att en statsminister när som helst kan ombilda sin regering. Ombildas den utifrån dess konstruktion så behövs ingen ny omröstning i kammaren vilket betyder att om Maggan röstas igenom som ny statsminister med avsikt att bilda en S-regering och sedan tillsätter t.ex. Nooshin som minister kan hon utan problem byta ut Nooshin mot t.ex. Mona Sahlin när hon så vill utan någon ny omröstning. Men allt detta är irrelevant brus. Det intressanta är att du inte kan uppnå både och vad gäller om ett parti är med i regeringen eller inte. I det här fallet är saken binär. Antingen är V med i regeringen eller så är de inte det. Just den här låsningen är antingen eller. Nooshin och V har varit supertydliga. Antingen är man med i regeringen eller så är man inte det och är man inte det röstar man rött dvs emot och röstar V rött så kan inte Maggan bli statsminister oavsett vad C gör. Avgörandet sker alltså inte efter omröstningen med någon kreativ ministersoppa utan det sker vid omröstningen. Vi kommer alltså aldrig komma till stadiet att Gudrun Schyman blir alkoholistminister för Maggan skulle aldrig bli framröstad. I alla fall inte utan att Nooshin och V bryter sin röda linje men det är just det. Vi kan inte trolla ihop något där varken V eller C bryter en röd linje och det är just det du försöker konstruera.
En lång text, men huvudsaken är att vi är överens i sak, dvs. hur det faktiskt fungerar i svensk politik rent formellt och vad det innebär för att vara med i en regeringskoalition ("i regeringen") och att INTE vara med i regeringen.
Jag är inte så värst intresserad av att diskutera hur det upplevs och vad som är mer eller mindre sannolikt, eftersom den diskussionen i rådande läge är så erbarmligt laddad. I princip, utgående från valresultatet, så vill nästan hälften att Magdalena Andersson misslyckas att bilda regeringen, och en smula fler vill att hon lyckas.
Min enda poäng var att om man LOGISKT ser till de (i sig löjliga) röda linjer som diverse partier har kläckt ur sig (också MP, för den delen), så är den logiskt sett "minst röd linje"-korsande lösningen uttryckligen en S-minoritetsregering där S, med sitt eget 100%-iga mandat att tillsätta ministrar, också väljer att tillsätta ministrar från de övriga samarbetspartierna.
Det var allt, och poängen var (och är) att det tillvägagångssättet är fullt möjligt.
Sen vad olika företrädare har klämt fram i olika lägen rent ordagrant och vad diverse partiers och partiledares "röda linjer" faktiskt utgör är, enligt mig, en fuckin' mess. C och V har faktiskt varit allt annat än konsekventa, eftersom de om vartannat använder "inflytande (i regeringen)", "sitta i regering", "ministerposter" etc. etc. Det är, enligt mig, en separat fråga.
Men om man väljer den lösning som "minst" kör över de olika uttalanden och linjedragnignar som förekommit så blir det otvetydigt en S-minoritetsregering med S-utsedda ministrar från de övriga samarbetspartierna. Det finns ingen annan lösning som i mindre grad skulle köra över dessa röda linjer och samtidigt möjliggöra att Andersson vinner en förtroendeomröstning.
Sen blir det en helt annan femma om ett eller flera partier väljer att släppa på sina röda linjer.
- - -
Vad gäller "svekdebatten", som ofta anförs som ett argument hit eller dit, så är det ju faktiskt inte (rent logiskt) en "röda linjer"-debatt, utan fråga om (minst) två potentiella "svek" som måste vägas in mot varandra. Och för C, V och MP så är det ur regeringsbildningssynvinkel framförallt fråga om två svek:
1. Att svika det valresultat som alla tre partier haft som sitt främsta mål: att dumpa Tidö från makten. Och som man nu, om än knappt, har lyckats med.
2. Att svika de egna röda politiska linjer man dragit till med under valrörelsen om att ingå i eller stötta en regering.
Det går alltså inte (som många gör) att separera de här två "sveken" från varandra, eftersom de är sinsemellan beroende AV varandra. Det är dessutom en specifikt separat fråga för de tre partierna, eftersom de alla haft sina egna linjer. Men samtidigt är grundfrågeställningen densamma: sviker de sina väljare mer om de släpper Tidö tillbaka till makten (som minoritetsregering eller via nyval) än om de ger efter på sina röda politiska linjer mot sina potentiella samarbetspartner? Eller är det tvärtom?
Det är den fråga som C, V och MP nu behöver ta ställning till, för UTAN "svek" kommer inget av de tre partierna undan. De har alltså, alla tre, försatt sig i en automatisk "svek"-situation... (vilket än en gång bevisar hur otroligt och erbarmligt korkat det är med "röda linjer" i en parlamentarisk demokrati).