Citat:
Ursprungligen postat av
AlbertVogler
Det finns mycket i Bibeln som protestanter inte är besatta av, så varför just detta som nämns i ett av de kortare breven i Nya Testamentet?
Varför just protestanter? De enda som är
besatta av Antikrist är väl filmmakarna i Hollywood, som nyttjat konceptet i den ena skräckfilmen efter den andra genom åren...
Katolska kyrkan är också väl medveten om AK, de skriver:
Katekesens lära om den slutgiltige Antikrist:
"Katolska kyrkans katekes sammanför det samlade bibliska och traditionella vittnesbördet om Antikrist till en omsorgsfullt formulerad sammanfattning som förtjänar stor uppmärksamhet. Katekesen lär att kyrkan, före Kristi återkomst, måste genomgå en slutgiltig prövning som kommer att skaka många troendes tro – en prövning som innebär ett stort bedrägeri och erbjuder människor ett falskt men till synes övertygande alternativ till den sanna kristna tron (KKK 675). Denna villfarelses högsta form, menar katekesen, är Antikrist; den beskrivs som ”en pseudo-messianism där människan förhärligar sig själv i stället för Gud och hans Messias som kommit i köttet” (KKK 675). Denna beskrivning är anmärkningsvärt precis och fångar exakt det som Johannes identifierade hos sin tids antikrister, men nu drivet till sin yttersta spets. En pseudo-messianism är en falsk frälsningsrörelse – ett falskt löfte om mänsklig fullbordan och yttersta mening – som framställer sig själv som lösningen på människans villkor, utan hänvisning till den Gud som faktiskt skapade människorna och återlöste dem genom Jesus Kristus. I denna förståelse är Antikrist inte bara en ond person som förnekar Gud; han är en gestalt som erbjuder något som liknar frälsning, men som i själva verket ersätter den sanna gemenskapen med den levande Guden med människans självförhärligande. Katekesen påpekar vidare att detta bedrägeri redan börjar ta form i världen varje gång någon gör anspråk på att inom historien förverkliga det messianska hoppet – ett hopp som endast kan uppfyllas bortom historien genom Guds egen handling (KKK 676). Varje ideologi, politisk rörelse eller religiöst system som lovar en definitiv, människoskapad frälsning – ett perfekt samhälle, en fullkomnad mänsklighet, en slutgiltig lösning på människans villkor enbart genom mänskliga ansträngningar – bär i sig den slutgiltige Antikrists ande, även om den inte uttryckligen förnekar Kristus.
Katekesen betonar noga att kyrkan inte kommer att segra över denna slutgiltiga prövning genom någon mänsklig strategi eller politisk makt, utan genom Guds egen trofasthet; det är han som ska föra historien till dess rätta fullbordan genom Kristi återkomst (KKK 677). Denna distinktion är av avgörande betydelse för hur katoliker bör förhålla sig till antikristliga yttringar i sina egna liv och i sin egen tid. Det rätta svaret är inte politisk mobilisering, apokalyptiska beräkningar eller en räddhågsen tillbakadragenhet från världen; det är ett troget vittnesbörd om sanningen om Jesus Kristus, uthållighet i kyrkans sakramentala liv, äkta kärlek till varje människa och ett tillitsfullt hopp till den Gud som redan har vunnit den avgörande segern genom sin Sons död och uppståndelse. Katekesen anger inte identitet, nationalitet, ursprung eller tidpunkt för den slutgiltige Antikrist, eftersom Skriften själv inte ger dessa detaljer och kyrkan vägrar att spekulera utöver vad uppenbarelsen tydligt lär. Vad den däremot anger är det väsentliga draget hos antikrists bedrägeri: det är alltid en förvanskning av Kristi identitet och ett utbyte av det rätta erkännandet av Gud mot mänsklig självförhärligande. Detta drag är detsamma, oavsett om man betraktar det första århundradets doketister, det tjugonde århundradets totalitära ideologier eller vilka former antikrists bedrägeri än må ta i framtiden."