Björn Söder skämmer ut sig (igen) på X (2026-09-18)

Dom siffrorna går ej att lita på när ValU var så snett ute i år (och -22)

Sverige fastnar ofta i detta. SD vill och vågar ta nästa steg för att lösa problemen. Det är så klart inget roligt men man måste göra det med Sveriges problem.

Det är fullt naturligt att känna den frustrationen när man ser regeringsmakten skifta i en rundgång av politiskt stiltje och återkommande kriser. Men det är just här hjärntvätten måste brytas.

Så länge vi stirrar oss blinda på vilket borgerligt regeringsunderlag eller enskild partiledare som råkar inneha makten för tillfället, spelar vi bara med i den skenmanöver som upprätthåller systemet. Det verkliga maktstrukturella problemet är att hela den traditionella politiska sfären – oavsett block – är fängslad i en nyliberal dogm som abdikerat från den statliga styrningen.

Släpp taget om det parlamentariska spelet och se ljuset i den materiella verkligheten: det är först när vi överger illusionen om att marknaden kan reglera sig själv, och i stället återinför en stenhård statskapitalism med strategisk industriell planering, som vi kan återuppbygga folkhemmet. Det är dags att genomskåda kulisserna och rikta blicken mot det som faktiskt styr samhällets utveckling i grunden.


Den katastrof som har drabbat svenska förorter och välfärdssektorer beror på decennier av nyliberala marknadsexperiment, utförsäljningar av allmännyttan och en medveten nedmontering av den statliga integrationen. När man underfinansierar skola, socialt arbete och gemensam infrastruktur samtidigt som man "öppnar våra hjärtan" uppstår utanförskap, vilket inte löses med skattesänkningar eller marknadstänkande.

Att kräva robusta ekonomiska resurser och långsiktig statlig styrning för att bygga fungerande samhällssystem är den enda beprövade metoden för att skapa ordning. Det är just den typen av starka, statskapitalistiska och interventionistiska grepp som historiskt byggde det svenska folkhemmet och som i modern tid driver framgångsrik samhällsutveckling i exempelvis Kina, som krävs för att lösa verkliga kriser, i stället för högerpopulismens tomma retorik om enkla fiender.



Att koka ner samhällskriserna till enbart invandring och integrationsproblem är en dimridå som döljer de verkliga strukturella orsakerna. Både välfärdspåfrestningarna på 1970-talet och dagens ekonomiska sårbarheter har en gemensam nämnare i ett destruktivt oljeberoende som gör länder beroende av autokratiska regimer i Mellanöstern, och lösningen på sådana kriser har historiskt aldrig varit marknadsliberala skattesänkningar, utan stark statlig styrning. När nyliberaler och SD drar fram Lafferkurvan som enda svar på landets utmaningar blir det en ideologisk fantasi, då laissez-faire och nyliberalism har visat sig vara odugliga för att bygga ett stabilt samhälle. Detta blir tydligt när man jämför med den svenska statskapitalismens guldålder, där en aktiv och interventionistisk stat byggde ut vattenkraften och kärnkrafteb på 50- och 70-talen för att bryta oljeberoendet och säkra billig el, liksom när Miljonprogrammet och samhällsviktig infrastruktur skapades genom statlig planering i stället för att förlita sig på oreglerade vinstdrivande bolag. Att lämna samhället åt marknadskrafternas godtycke är att dansa efter oljebaronernas pipa, medan internationella exempel som Kina visar hur massiva statliga satsningar, femårsplaner och aktiv intervention inom grön teknologi, infrastruktur och industriell omställning effektivt överträffar den kortsiktiga marknadstro som präglar västvärlden. Riktig trygghet och handlingskraft kräver därmed en statskapitalism som sätter medborgarna och nationens långsiktiga överlevnad främst.

När det gäller de ställda avvägningarna mellan integration, välfärdskrav och värdekonflikter faller de på sin egen orimlighet eftersom de utgår från att marknadsekonomisk nedskärningspolitik skulle vara lösningen, när den i stället är källan till problemen. Integration och välfärdstrygghet kan aldrig lösas med Lafferkurvor eller skattesänkningar för de rika, utan kräver att samhället tar den gemensamma kontrollen över ekonomin, driver storskaliga offentliga investeringar och vägrar låta marknadskrafterna splittra medborgarna.

Precis är det så. Detta dubbelspel som J*** horungarna kör i västvärlden är inget nytt. Pågått i flera hundra år. Detta klipp visar enkelt vilka de är! Vänster eller högern i västvärlden tjänar en herre i slutändan! Och det är ondskan helt enkelt! Germaner har skämt ut sig totalt!

https://youtu.be/vsvpUwuOOsk?si=n83swDyJCn-prBaX

Valu träffade ganska nära varje parti, men var längst från M och MP. Hur menar du att siffrorna inte går att lita på? Hur gör man en bättre undersökning menar du?

Ja. ValU träffade SD bra -22. Men brände totalen grymt illa. Vid ValU -22 så påstod dom att socialisterna skulle vinna med 176-173. I år var ju siffrorna helt katastrofala. Så varför skulle man lita på dom, t.o.m kommunistnestorn himself Lindberg vill förbjuda ValU.

Du hittar tyvärr ingen undersökning som är bättre. De flesta opinionsundersökningar överkskattade SD och underskattade M. Men man måste också förstå att syftet med Valu är att komma så nära varje parti som möjligt, inte de olika blocken. Men nämn någon som gör bättre undersökningar.

Okej. Nu blev det nästan ännu tydligare vad du gör.

Först anklagar du mig för att reducera samhällsproblemen till invandring – trots att jag uttryckligen tog upp migration, välfärd, klimat och värdekonflikter – och därefter reducerar du själv samtliga dessa frågor till ”nyliberalism”. Det blir faktiskt både osant och skevt.

Och ”Lafferkurvan” är ett sidospår du väljer att ta. SD-ledamöter har absolut hänvisat till Lafferkurvan och partiet driver lägre skatter, men SD:s uttalade politik innehåller samtidigt välfärd, statliga åtaganden och en restriktiv migrationspolitik. När du framställer ”Lafferkurvan” som deras ”enda svar” blir det en retorisk karikatyr du drar till med.

Kinaexemplet är också ensidigt. Kina har byggt ut ren energi extremt snabbt genom massiv statlig styrning och stora investeringar – men OECD pekar samtidigt på att subventionerna har bidragit till överkapacitet, marknadssnedvridningar och svag lönsamhet i delar av industrin.

Det är alltså snarare ett exempel på både styrkan och kostnaderna med tung industripolitik än något enkelt bevis för att ”statskapitalism överträffar marknaden”... Är du med?

Och, fortfarande besvarar du inte en enda av avvägningarna jag frågade om.
Vi är alltså nu inne på ditt tredje svar där du producerar en ny ideologisk föreläsning i stället för att faktiskt svara på frågorna.

Så jag upprepar dem väldigt konkret:

- Hur väger du fortsatt invandring mot redan stora integrationsproblem?
- Hur väger du ett generöst välfärdssystem mot krav, kostnader och långsiktig finansiering?
- Hur väger du kostsam klimatpolitik mot andra samhällsbehov?
- Och hur hanterar du målkonflikten mellan progressiva ideal om jämställdhet, sexualitet och könsroller och mer konservativa värderingar i delar av vissa invandrargrupper?

Det är de frågorna jag ber dig bemöta.

Det börjar därför bli svårt att avgöra om du missförstår frågorna – eller faktiskt inte har några svar på dem.

Hur ska nyliberalismens eviga tillväxtkrav som kräver ständig befolkningsökning lösas när man samtidigt vägrar betala underhållet för att svenskar ska kunna reproducera sig, och istället skapar en ekonomisk otrygghet där familjebildning blir en lyxvara?

Hur kan marknadsliberalismen väga integration mot arbetskraftsimport när dess egna privatiseringar och nedskärningar i skola och bostadsbyggande konsekvent slår sönder de sociala skyddsnät som krävs för att folk ska komma in i samhället?

Hur ska en ekonomi som bygger på kortsiktiga kvartalsvinster och skattesänkningar finansiera långsiktiga välfärdssystem när kapitalet flyter fritt undan beskattning medan den gemensamhetsfinansierade basen svälter?

Hur kan nyliberalismen trovärdigt balansera klimatpolitik mot andra behov när marknadsmodellen själv sätter kortsiktig lönsamhet före planetära gränser och tvingar medborgarna att bära bördan av en omställning som storföretagen smiter från?

Hur ska marknadslogikens individualism och ständiga kommersialisering av allt kunna hantera värdekonflikter när man samtidigt skapar det ekonomiska utanförskap och den rotlöshet där reaktionära motkulturer och parallellsamhällen får fäste?

Du gör egentligen Folkgemenskaps argument ännu mer explicit.

Kvinnor är enligt dig rationella, långsiktiga och eftertänksamma. Män är impulsiva, känslostyrda, rädda för ”den andre” och mottagliga för förenklade berättelser.

Det är ett ganska stort empiriskt påstående om två halvor av befolkningen. På riktigt, vad bygger du det på...?

Svensk valforskning visar könsskillnader i ideologi, värderingar och partival. Den visar inte att kvinnor är politiskt mer rationella än män.

Och ditt resonemang blir dessutom cirkulärt: MP är rationellt eftersom du bedömer dess politik som rationell, och MP-väljare blir sedan bevis för att kvinnor röstar rationellt. SD bedöms som irrationellt, och SD-väljare blir bevis för motsatsen.

Sedan skriver du att jag ser allt genom ett ”invandringsraster” - trots att mitt inlägg uttryckligen tog upp migration, välfärd, klimat och värdekonflikter. Så vad gör att du skriver det, egentligen...?

Det intressanta är att du själv medger att könsskillnaderna sannolikt är betydligt mer komplicerade...
Ja. Det är ungefär där analysen borde ha börjat. Att vända på en gammal könsstereotyp gör den inte mer vetenskaplig.

Okej, men nu ser man nästan själva metoden i realtid. Jag frågar hur olika mål ska vägas mot varandra.

Du svarar genom att formulera fem nya frågor där svaret redan ligger inbyggt i premissen: nyliberalismen orsakar problemen, alltså är mer statskapitalism lösningen.

Men det är ju fortfarande inte att göra avvägningen.

Dessutom smyger du in ganska rejäla antaganden som om de vore självklarheter. Ekonomisk tillväxt kräver exempelvis inte ”ständig befolkningsökning”; tillväxt kan komma genom produktivitet, investeringar, kompetens och teknisk utveckling.

Samma sak med klimatet. Du ställer ”marknadsmodellen” mot klimatpolitik, trots att några av de mest etablerade klimatpolitiska verktygen – koldioxidskatt och utsläppshandel – är just marknadsbaserade styrmedel.

Och värdekonflikten försvinner fortfarande inte. Ekonomiskt utanförskap kan självklart förstärka segregation och sociala problem. Men normer om kvinnors sexualitet, familjens kontroll och heder är faktiska normsystem. Att förklara dem enbart som produkter av ”marknadslogikens individualism” är minst sagt ett väldigt stort kausalpåstående...

Så, jag frågar inte ”kan nyliberalismen lösa allt detta?”.

Jag frågar:

Hur väger du migration mot integrationskapacitet, välfärd mot krav och finansiering, klimatåtgärder mot andra behov och progressiva värderingar mot faktiska värdekonflikter?

Att svara ”nyliberalismen skapade problemen” är fortfarande inte att göra någon av de avvägningarna. Det är att ersätta dem med din intellektuellt undvikande universalförklaring.

Säkerligen kan du väl ändå bättre än detta?

Citatet i trådstarten är korrekt från X.
Vad mer behöver du?