Citat:
Unga kvinnor gör tidigt en realistisk kalkyl av sin framtid. De vet att de med stor sannolikhet kommer att verka inom den offentliga sektorns kärna - skola, vård och omsorg. När de tittar på decennier av utförsäljningar, New Public Management-byråkrati och kronisk underfinansiering, ser de inte abstrakta marknadsteorier; de ser sin egen framtida arbetsmiljö. Att rösta vänster är en direkt materiell självbevarelsedrift. Det är ett försvar av den struktur som ska garantera dem drägliga arbetsvillkor, kollektivavtal och en rimlig lön.
På det psykologiska planet handlar polariseringen om hur unga människor hanterar den existentiella otrygghet som präglar 2020-talet. Klimatkris, ekonomisk stagnation och krig i närområdet skapar ett djupt underliggande hot.
Unga kvinnor socialiseras i högre grad till att utveckla starkare empatiska förmågor, relationskompetens och förmåga till ett systemperspektiv där man ser sitt eget välbefinnande som sammankopplat med kollektivets. Psykologiskt innebär detta att hot upplevs som gemensamma ("vi sitter i samma båt"). Lösningen blir därmed också gemensam: solidaritet, starka skyddsnät och samhälleligt ansvarstagande.
För unga pojkar som drabbas av samma existentiella oro blir den psykologiska försvarsmekanismen ofta en annan. När framtiden känns hotfull är det smärtsamt att rikta blicken mot strukturella systemfel eller sin egen brist på makt. Det är enklare att använda projektion, att projicera skulden på yttre syndabockar (invandrare, feminister). Högerpopulismens retorik ger näring åt denna mekanism genom att erbjuda enkla fiender och en illusion av kontroll. Den kittlar den narcissistiska åtrån att få vara den som har rätt, som står över systemet och som har blivit "berövad" sin rättmätiga storhet.
Det är här kontrasten mellan människosynen blir helt avgörande. Det gamla folkhemmet och den starka statskapitalistiska välfärdsmodellen vilade på en grundläggande premiss: att människan i grunden är sårbar, att vi behöver varandra, och att samhällets uppgift är att hålla skyddsnätet spänt när den enskilde faller. Det är en inkluderande människosyn som bygger på tillit.
Nyliberalismen och högerpopulismen bygger i stället på en djupt misstänksam och cynisk människosyn: människan betraktas som en isolerad aktör på en marknad, antingen som vinnare eller förlorare, där svaghet är ett misslyckande och solidaritet är ett hinder för tillväxt.
Unga kvinnors instinktiva motstånd mot detta är i grunden friskvård för samhället. De vägrar köpa idén om att tillvarons mål är allas kamp mot alla.
På det psykologiska planet handlar polariseringen om hur unga människor hanterar den existentiella otrygghet som präglar 2020-talet. Klimatkris, ekonomisk stagnation och krig i närområdet skapar ett djupt underliggande hot.
Unga kvinnor socialiseras i högre grad till att utveckla starkare empatiska förmågor, relationskompetens och förmåga till ett systemperspektiv där man ser sitt eget välbefinnande som sammankopplat med kollektivets. Psykologiskt innebär detta att hot upplevs som gemensamma ("vi sitter i samma båt"). Lösningen blir därmed också gemensam: solidaritet, starka skyddsnät och samhälleligt ansvarstagande.
För unga pojkar som drabbas av samma existentiella oro blir den psykologiska försvarsmekanismen ofta en annan. När framtiden känns hotfull är det smärtsamt att rikta blicken mot strukturella systemfel eller sin egen brist på makt. Det är enklare att använda projektion, att projicera skulden på yttre syndabockar (invandrare, feminister). Högerpopulismens retorik ger näring åt denna mekanism genom att erbjuda enkla fiender och en illusion av kontroll. Den kittlar den narcissistiska åtrån att få vara den som har rätt, som står över systemet och som har blivit "berövad" sin rättmätiga storhet.
Det är här kontrasten mellan människosynen blir helt avgörande. Det gamla folkhemmet och den starka statskapitalistiska välfärdsmodellen vilade på en grundläggande premiss: att människan i grunden är sårbar, att vi behöver varandra, och att samhällets uppgift är att hålla skyddsnätet spänt när den enskilde faller. Det är en inkluderande människosyn som bygger på tillit.
Nyliberalismen och högerpopulismen bygger i stället på en djupt misstänksam och cynisk människosyn: människan betraktas som en isolerad aktör på en marknad, antingen som vinnare eller förlorare, där svaghet är ett misslyckande och solidaritet är ett hinder för tillväxt.
Unga kvinnors instinktiva motstånd mot detta är i grunden friskvård för samhället. De vägrar köpa idén om att tillvarons mål är allas kamp mot alla.
Nu gör du samma sak en gång till, bara med ett lager populärpsykologi ovanpå.
Unga kvinnor tillskrivs realism, empati, relationskompetens, systemförståelse och solidaritet.
Unga män tillskrivs projektion, narcissism, syndabockstänkande och oförmåga att hantera sin egen maktlöshet.
Du gör det till en såå bekväm konstruktion: den egna sidan förklaras med dygder, den andra med psykologiska defekter. Och sedan toppar du det med att kalla unga kvinnors politiska preferenser för ”friskvård för samhället”.
Men du har fortfarande inte adresserat det jag faktiskt tog upp.
Hur vägs fortsatt invandring mot redan stora integrationsproblem? Hur vägs ett generöst välfärdssystem mot krav, kostnader och långsiktig finansiering? Hur vägs dyr klimatpolitik mot andra samhällsbehov? Hur hanteras målkonflikten mellan progressiva ideal om jämställdhet, sexualitet och könsroller och mer konservativa värderingar i delar av vissa invandrargrupper?
Det är de avvägningarna jag pratar om.
Att svara med ”kvinnor är empatiska och män projicerar” är inte att bemöta dem. Det är att byta ut sakfrågan mot en moralisk berättelse där din egen sida råkar få alla de fina egenskaperna.
Så försök gärna igen om du kan (...?) - men denna gång med argument i stället för personlighetstyper.
