Citat:
Ursprungligen postat av
ttsp
Jehovas vittnen kan acceptera Guds namn som "Jahve", detta eftersom det inte finns några tydliga bevis på exakt hur Guds namn uttalades.
Du borde istället anklaga dom som överhuvudtaget
inte vill uttala Guds namn, utan kallar Gud för en titel "Herren", "Adonai".
Gud avslöjade trots allt sitt namn för Moses:
"
Och Gud fortsatte: »Säg israeliterna att Herren[YHWH]
, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte. " (2 Mose 3:15 Bibel2000)
Jehovas vittnen har inget problem att kalla sig för "Jahves vittnen" om det finns tydliga bevis för det uttalandet. Men Jehovas vittnen använde det uttalandet som var vanligt på 1600-talet till 1800-talet, som t.ex. Svenska kungar använde, t.ex. Kung IX:
https://www.gudsnamnet.se/karl9.htm
Men jag antar att du aldrig undersökt detta? Jag tror knappast det.
Och detta att en svensk kung använde "Jehova" som Guds namn var långt tidigare än när Jehovas vittnen bytte deras namn från "Bibelforskarna" till "Jehovas vittnen".
Själv tycker jag att man om man säger sig vilja uttala Guds namn i alla fall skulle försöka likna det så långt som möjligt baserat på vad vi faktiskt vet.
Här följer en något lång utläggning, men kanske är det någon som tycker att det är intressant att läsa. Det är egentligen en gammal text som jag har utvecklat lite ytterligare.
Alltså, huvudproblemet med hur Guds namn ska uttalas är att det ursprungligen skrevs med ett skriftspråk som endast använder konsonanter, och då med fyra konsonanter som idag brukar skrivas ”JHVH”. Exakt vilka vokaler som skulle passas in mellan dessa konsonanter vet vi egentligen inte säkert idag eftersom namnet ursprungligen skrevs på ”gammalhebreiska” och hur det faktiskt uttalades har till viss del fallit i glömska därför att judarna efter Babylonperioden (omkring 300 f.Kr.) beslutade att man inte längre skulle uttala Guds namn hur som helst. Vid textuppläsningar så började man därför att byta ut alla förekomster av ”YHWH” med ”Adonai” (Herren) eller något annat ersättande ord och efter mer än 2000 år utan att någon egentligen uttalat namnet så finns det inte längre någon som bestämt vet hur man en gång faktiskt uttalade namnet.
Men majoriteten av Bibelforskarna idag föredrar den tvåstaviga formen ”Jahve”, medan till exempel Jehovas vittnen envisas med tre stavelser och säger ”Jehova”.
De förklarar sitt val av uttal med följande argument:
Att tetragrammet uttalas som två stavelser, så som i formen ”Jahve”, ger inte utrymme för något o- eller å-ljud i Guds namn. Men i ett stort antal bibliska egennamn som innehåller Guds namn förekommer detta mellersta vokalljud i såväl de ursprungliga som i de förkortade formerna, exempelvis i Jehonatan och Jonatan.
En liten detalj som saknas i den argumentationen är uttrycket ”Haleluja”, som är ett av få uttryck som faktiskt sparats på hebreiska och som avslutas med den
första stavelsen av Guds namn, i detta exempel uttalad som ”Jah”. Denna form av Guds namn, ”Jah”, med två av de fyra bokstäverna är dessutom den form som finns registrerad i gammalgreiska texter (Ἰάω) från tiden innan judarna upphörde att uttala namnet, så det är då ett exempel på hur den första stavelsen i namnet faktiskt uttalades på den tid medan namnet forftfarande användes (innan man började att byta ut mot ett annat namn, som till exempel Adonai vid uppläsningar).
Men hur är det då med argumentet för att det skulle vara ett ”o” i namnet? Jo, det är i och för sig intressant, men inte helt korrekt. Det finns ett stort antal namn som istället visar att det inte ska finnas något ”o” i namnet, utan att ”Jahve” snarare är det korrekta uttalet, som till exempel namn som ”Eliah”, som ju avslutas med ”Jah” och inte ”Jeh” och ”Mattityahu” (Matthew) har ”Jah” i namnet för två av de fyra tecknen och inte ”Jeh”. Det är då tydligt, baserat på dessa namn, att
två av de fyra tecknen uttlas ”Jah”. Ytterligare exempel på namn som uttalas på det viset är Anaiah, Bithiah, Hodiah, Adoniyah, Amaryahu, Azariah, Azazyahu, Benayahu, Delayahu och Aviyah, vilka alla uttalas ”Jah” och inte ”Jeh” för
två av de fyra tecknen. Var ska då ett ”o” passa in i namnet om det dessutom ska sluta på ett ”a”?
Det är inte logiskt.
Betänk dessutom följande intressanta möjlighet:
Det står faktiskt i Bibeln att det andetag som Gud blåste in i Adams näsborrar för att ge honom liv är ett exempel på Guds ande och om man i stället för ”Jehova” väljer att uttala JHVH som ”Jahve” så passar Guds namn faktiskt just för ett andetag: en inandning och en utandning blir då ”Ja-hve”.
Om man då tänker sig att det förklarar varför det var så viktigt att skriva att Jesus andades på sina lärjungar (Joh 20:21-23) när han gav dem den Helige Ande så kan man alltså tänka sig att han överförde den Helige Ande genom att säga Guds namn genom en inandning och en utandning: ”Ja-hve”.
Tanken att själva namnet är andningsljudet då de
två stavelserna i namnet motsvarar in- och utandningen vid ett enda andetag innebär att vi genom våra andetag kan säga Guds namn så länge vi lever och andas. Om man använder det namnet så skulle man så att säga med varje andetag uttala Guds namn, så varför skulle inte Jehovas vittnen vilja göra det?
Gud andades in livets andedräkt i oss (1 Mos 2:7) och vi har fortfarande kvar den andedräkten.
Enligt uppfattningen att vi med varje andetag uttalar namnet Jahve, har vi ständigt Guds namn på läpparna.
Och om det skulle vara så kan ju inte ens ateister undvika att uttala Guds namn hela tiden ända fram tills de drar sitt sista andetag.
Och sista versen i psaltaren säger så här:
”Allt som lever och andas skall prisa Herren.”
På hebreiska blir detta extra tydligt i orden. Det hebreiska ordet som används för ”andas” här är exakt samma ord som användes i texten där Gud blåste in livsanden i Adams näsa i Genesis 2:7.
Så, om man kopplar ihop detta med idén att Guds namn JHVH är ljudet av ett andetag, då blir Psaltarens sista uppmaning något helt unikt:
Ett automatiskt lovprisande: Om varje inandning och utandning i sig står för Guds namn, då innebär det att så länge en varelse andas, uttalar den redan Guds namn. Själva existensen och andningen blir en oavbruten hyllning till Skaparen.
Ett annat argument som ibland ges för att det skulle vara
Jehova som är korrekt är att namnet Jesus ju också börjar med samma bokstäver, men det finns en referens som förklarar att det inte är helt korrekt:
Namnet Yeshua, startar inte med uttalet ”Jah” därför att namnet ”Yashua” skulle bryta mot de hebreiska uttalsreglerna och det därför naturligt blir Yeshua:
”The pronunciation of Yahshua is impossible on a number of levels. It violates basic Hebrew phonology”
https://eaoy.org/pdf/Yahushua.pdf
Så vitt jag kan se så beskrivs det på sidan 9 i den hänvisade referensen och problemet är att ”Yahushua” har tre av de fyra bokstäverna och inte bara två (som med halleluja och Jesaja) och det finns någon regel om att den tredje bokstaven i JHVH (alltså W) i det namnet är tyst och om den inte följs av ”H” som i Guds namn (JHVH) istället tvingar fram ett ”u” eller ett ”o” och att Jesus skulle vara ”Yahushua” utan detta tvingande vokalbyte, men att uttalsreglerna då alltså gör att det istället för ”Yahushua” egentligen ska uttalas som ”Yoshua”, vilket faktiskt görs i boken Josua, som egentligen är samma namn som Jesus, fast då med de gamla hebreiska reglerna korrekt tillämpade. Att försöka tvinga in "Yah" i Yeshua för att skapa "Yahshua" bryter alltså mot hebreisk fonologi eftersom bokstaven H (He) inte finns på det stället i den kortare namnformen. Att Yehoshua blir Yoshua eller Yeshua beror helt enkelt på hur vokaler dras samman på hebreiska när ordböjningar sker. Alltså, om jag har tolkat referensen korrekt.
Och många bibelforskare är överens om att formen ”Jehova” uppstod
genom ett missförstånd på 1200-talet (ofta tillskrivet munken Raymundus Martini).
Poängen är att när de masoretiska avskrivarna på 500–900-talet e.Kr. satte ut vokaltecken i den hebreiska Bibeln så ville de förhindra att man av misstag uttalade det heliga namnet JHVH och de satte därför ut vokalerna för ordet Adonai (Herren) under konsonanterna JHVH som en
påminnelse till läsaren att säga ”Adonai” där i stället för Guds namn. Missförståndet är alltså att koppla dessa vokaler (a, o och a) till JHVH och inte till ”Adonai”. Därefter blev ”a” blev till ett kort ”e” efter J för att passa med ”o” i nästa stavelse. Resultatet av denna hybrid är J-e-H-o-V-a-H, men JHVH var alltså aldrig avsett att faktiskt läsas på det viset, utan det var egentligen en hybrid med konsonanterna från Guds namn och vokalerna från Adonai för att påminna läsaren om att säga ”Adonai” istället för JHVH.
