Kommer framtidens historiker veta mer om de bildade eller obildade?

De bildade försökte med berått mod dokumentera det de ansåg viktigt. De obildade råkade dokumentera allt.

Vi vet det vi vill veta om den viktorianska tidens överklass i London. De skrev brev, pjäser, essäer, målade tavlor och sade viktiga saker i parlamentet.

Vi vet inget, om vi så försöker, om gubben på gatan som bar säckar med säd på sin rygg och slog sina barn när han kände för det.

Idag har alla under 93 har ett konto någonstans. Är det inte TikTok är det Flashback.

Marsvinet Caroline försöker jaga den radiostyrda delfinen Josef. Åh gud vad gulligt. Tryck på gilla-knappen.

Samtidigt sitter överläkaren Josefin och doktorerar i kyloptisk desibrivat och lämnar välformulerade avhandlingar i The Medicin Journal of Independent Thinkers of New East Brouthsport.

Hon kanske också lägger upp klipp på när hennes femåring upptäcker vem tomten egentligen är, men hon har fokus på annat än att spela bascovers till något trassligt Led Zeppelin-solo.

Bildade skriver välfunnet i DN.

Obildade skriver den här trådstarten.

Det handlar i första hand inte om bildade eller obildade, utan om uppmärksamhet.
De som fick uppmärksamhet i sin samtid minns av eftervärlden (undantag finns).
Detta oavsett om de var massmördare, poeter, kungar, vetenskapsmän eller upprorsmakare.

Jag håller med dig när vi diskuterar din fråga. Men jag ställde en annan.

Det var minst sagt höga krav för att delta, men jag gör ett försök.

Inledningsvis vill jag ifrågasätta antagandet att kunskap eller vetande kan mätas. Mängden kunskap hos den bildade respektive den obildade kan inte i dagsläget kvantifieras i någon objektiv modell. Det är inte att argument för att det varken kan eller inte kan göras, utan enbart att en sådan modell i dagsläget är obefintlig.

Om man studerar historiska individer och skiljer dem från kollektivet, blir båda grupperna en källa till kunskap för historikern.

Det innebär att "objektet", vare sig det är den bildade eller den obildade, inte begränsas av en viss mängd kunskap som kan erhållas utav respektive.

Snarare handlar det om den tid och den data som tillägnas och finns tillgänglig för att studera dem.

Det problemet rör sig i själva verket in i en olöst filosofisk fråga som i princip alla filosofer har ställt sig... är kunskap, liksom okunskap, begränsad eller oändlig?

De flesta landar i antagandet att det senare gäller, det vill säga att varken kunskap eller okunskap har några gränser.

Sålunda kommer framtidens historiker inte att begränsas av den mängd kunskap om bildade eller obildade som går att erhålla, utan enbart av tillgänglig tid, möjlighet men även prioritet.

Personligen anser jag att studiet av mänsklighetens ignorans bör ges högre prioritet. Jag är förvisso partisk i frågan, men detta beror på att jag anser att såväl individens som kollektivets livskvalitet får en betydligt större förbättringsfaktor genom studiet av, och lärandet kring, våra misstag.

Edit. Glömde en definition utav "misstag".

Misstag, substantiv. Handlingen eller tanken att ha gjort eller tänkt något som i efterhand visar sig orsaka lidande eller ofördelaktiga konsekvenser för en själv eller andra.

Substratum, ignorans.

Vad gjorde vi av det våra sinnen berättade för oss? Det är kanske där skillnaden mellan dokumentation och bildning blir synlig för vår framtida historiker.

Vi kan filma marsvinet och mysa över hur gulligt det var.

Vi kan också skriva eller prata om dess liv och formulera vad vi såg som intressant med det.

Jag tänker alltså inte att den bildade nödvändigtvis lämnar efter sig mer kunskap än den obildade. Frågan är snarare vad X själv gjorde synligt av sina erfarenheter.

Bildning behöver då inte handla om vilka perspektiv, referensramar eller vilken abstraktionsförmåga X hade. För framtidens historiker kan det snarare handla om vad X valde att synliggöra – vad hon gjorde av det hon såg.

Slutligen menade jag endast undertecknads första inlägg med trådstart, haha, inte de efterkommande svaren.

Ja, men då är det ju i grunden en fråga om data. Det vill säga att framtidens historieskrivning kommer att vara beroende av två saker: dels den obildades och bildandes manifestation i form av data, dels historikerns möjlighet att få tillgång till och studera denna data.

I så fall kommer historieforskningen att ha ett enormt material att tillgå, eftersom det i dag skrivs och uttrycks, i synnerhet på sociala medier, en ansenlig mängd okunniga och obildade saker.

Vi får väl hoppas att framtidens historiker har tillgång till data utav sociala medier för dennes studerande utav människans, ja, "mindre genomtänkta" och "genomtänkta" uttryck.

Det håller jag med om. Men om jag glider en aning och låter den framtida arkeologen ställa frågan?

Edit: Frågan blir såklart lite luddig, men jag menar typ "Vad berättar den här människan om sin värld genom det hon valde att dokumentera?"

Eller kanske: "Var personen i fråga bildad?"

Det är egentligen inte så luddigt.

Det varje individ skriver är ett uttryck för det som finns i dennes medvetna, undermedvetna och omedvetna.

Ignorans, förståelse, värderingar, perspektiv, inre motsägelser, trauman...

Alla uttryck är en manifestation utav det.

Det som finns inom oss som tar en yttre form.

Då kanske frågan blir: "Vad valde människan att ge yttre form åt av allt det som fanns inom henne?"

Nu håller jag mest på att omformulera mig. Jag borde ställt en bättre fråga från början.

Det är oundvikligt att en varelse inte interagerar med sin omgivning. Båda är ofrånkomligen bundna till förändring.

Ja. Men allt vi interagerar med blir inte något vi väljer att dokumentera. Vad avgör vad vi gör synligt för framtiden?

Definitivt dokumentation och bevarande över tid, oavsett om det handlar om skrift i form av böcker och papper eller om digital lagring.