Kommer framtidens historiker veta mer om de bildade eller obildade?

Absolut. Men då återstår frågan: "Vad kommer framtidens arkeolog att kunna utläsa ur allt detta bevarade material?".

Ja du, det får du nog fråga en profet om.

Allt jag kan erbjuda är sannolikheter.

Då är det väl sannolikheterna som är själva frågan. Vilka egenskaper hos dagens dokumentation tror du gör den historiskt användbar?

Historikern, eller forskaren snarare, kommer, om denne är tämligen opartisk, sannolikt inte att göra några undantag när det gäller egenskaper hos det material som studeras. En forskare eller vetenskapsman som är genuint dedikerad till sitt arbete gör i praktiken inte partiska urval enbart på grund av vissa egenskaper i datan.

Det är dock ett tämligen naivt och idealistiskt sätt att betrakta forskaren, vetenskapsmannen eller historikern, och egentligen även individen som sådan. Alla dessa står i relation till sin kultur och de dominerande ideologiska värderingarna i sin samtid och kommer därför oundvikligen att formas och påverkas av dem.

Det är något som även filosofen i många fall brottas med, ofta omedvetet: att det egna tänkandet, det som studeras och de analyser som görs alltid innehåller medvetna, undermedvetna eller omedvetna inslag som präglas av den tid man lever i och de omständigheter som råder i individens samtid.

Det är med andra ord oerhört svårt att uppnå en fullständigt ”sann” objektivitet, helt oskild från subjektivitet. Men det är definitivt något värt att sträva efter.

Det håller jag återigen med om. Men låt oss säga att forskaren faktiskt har i uppdrag att kategorisera materialet: ”Det här har en bildad producerat, det här har en obildad gjort.” Hur skulle hon då avgöra vad som hör till vilken kategori?

1. Metodologisk kompetens och tillgänglighet, det vill säga vilket verktyg som används och hur det används.
2. Subjektiv påverkan eller influens, både i valet av verktyg och i hur det valda verktyget används.
3. Insikt och förståelse för de två föregående faktorerna.

Jag tycker att det var ett väldigt bra svar!

Gott.

Dock begränsar jag inte ordet ”verktyg” enbart till modellering, i den mening som avser vilken modell man använder. Snarare lägger jag minst lika stor, om inte större, vikt vid själva sättet att tänka.

Tänkandet bör nämligen betraktas, precis som en modell, ett sätt att experimentera eller den matematik man använder, som just ett verktyg för studerande.

Då förstår jag bättre vad du menar med verktyg. Och då hamnar vi kanske ganska nära min personliga ursprungliga tanke: att bildning inte främst handlar om hur mycket kunskap man har samlat på sig, utan om vad man förmår göra av det man möter – vad man ser, vad man väljer att fästa vikt vid och vad man sedan gör synligt för andra.

Korrekt.

Det är just utmaningen mellan objektivitet och subjektivitet som både har präglat och fortsätter att prägla det vetenskapliga etablissemanget.

Låt oss säga att jag exempelvis har ägnat hela mitt liv åt ett visst ämne. Jag har studerat det, skrivit böcker och etablerat mig som en erkänd och respekterad auktoritet inom området. Jag är någon som andra lyssnar på och fäster stor vikt vid.

Sedan kommer en annan vetenskapsman och upptäcker någonting som fullständigt demolerar det arbete jag har ägnat mitt liv åt. Han dekonstruerar mina argument och visar att de premisser och påståenden jag har byggt mina böcker på är bristfälliga.

Vad gör jag då?

Väljer jag att försvara mitt tidigare arbete, trots att den andre vetenskapsmannen objektivt och faktamässigt visar att mina grundläggande premisser är felaktiga?

Eller är jag beredd att överge det jag har byggt hela min vetenskapliga karriär kring?

Här står jag inför ett val som inte enbart är strikt vetenskapligt och objektivt, utan också subjektivt och psykologiskt. Jag måste i praktiken välja mellan att försvara det jag har byggt upp, mitt anseende och mitt ego, eller att offra detta till förmån för sanningen och den fortsatta forskningen.

Ja, jag tror att jag förstår vad du menar. Jag tycker att det blir en viktig nyansering av det jag själv försökte skriva tidigare. Kanske är bildning inte bara vad vi vet eller hur vi använder våra intellektuella verktyg, utan också hur vi förhåller oss till det vi möter när det utmanar det vi redan tror oss veta.

I ditt exempel blir det ju nästan ett slags test av tänkandet som verktyg: "Är jag beredd att använda det för att ompröva mina egna slutsatser, även när det innebär att jag måste överge något jag själv har byggt upp?".

Jasså? Vad ställde du då för fråga? Jo: "Kommer framtidens historiker veta mer om de bildade eller obildade"? Det han gav var faktiskt lite av svar på frågan, det handlar inte om bildningsnivå utan det avtryck man sätter. Tittar man på de han nämner, så verkar röda tråden inte vara bildningsnivån.

Tittar du också på samtiden, vilka tycker du sätter störst avtryck i samtiden? Vilka tror du kommer kommas ihåg? Bildningsnivån på dessa över lag? Ja inte är det många vetenskapsmän bland dessa.

Faktiskt är det ju så att det i mångt och mycket inte är så många enskilda namn som man kan, även om det görs framsteg på området. Säg, vilken är det senaste framsteget där du kan säga namnet på den som ligger bakom? Eller ens namnen på de som var inblandade eller en del av dem? För de flesta tror jag det skulle bli atombomben isf. Sedan dess har det hänt massa andra saker man kan sätta namn bakom.

Sen är det rätt mycket som man inte har ett namn på ens, men som är händelser som kommer kommas ihåg.