Misslyckat självmordsförsök och nu kan jag inte sluta tänka på det

Förstår du inte skillnaden på att hamna på iva och sen på avdelning mot att
Bli hämtad av polis och körd till psykakuten så tänker jag faktiskt inte förklara
För då är du illiterat

Det är lite tuffd den där första tiden efteråt, och alla är så stissiga. Men efter en tid får man lite distans och kan reflektera lite och växa. Nu 15 år senare tänker jag rätt sällan på det, men tankarna dycker upp lite då och då

Jag satte därför ordet svaghet inom citationstecken.

Eftersom man kan vara mentalt försvagad eller skadad, men välja att visa sig stark men då inte få tillgång till den massiva uppmärksamhet och uppmuntran som fås om man har en vana att visa sig mentalt försvagad eller skadad.

Och då fastnat i den rollen för att få uppmuntran och massiv stärkande uppmärksamhet som inte ges annars och jag undrade om det kan vara på det sättet utan att personen tänkt på det.

Du får hemskt gärna markera eller citera vart du skrev IVA och avdelning i ditt första svar!

Ska du sitta och vara ett jävla drygarsle så bör du ju åtminstone kunna formulera det du försöker kommunicera. Att sitta och idiotförklara mig för att jag inte förstår saker du aldrig sagt är hyffsat sinnesslött.

Men för att vara desto mer vuxen än vad du klarar av, så ska jag svara på din fråga: De flesta som gör ett suicidförsök gör fler än ett, och så är även fallet med de 7 personerna som jag känner till. Utgången och allvarlighetsgraden har varierat mellan gångerna och därmed har det varit båda dessa scenariona. Ibland polisbil, ibland ambulans och IVA. Ingen av gångerna har nån blivit remitterad till VC. (Oftast inte ens inlagda på psykiatrin)

Förövrigt är det intressant att du verkar tro att det inte finns några metoder som är precis lika dödliga som att svälja tabletter, men som inte kräver intensivvård. Du kan bokstavligen ha varit död och ändå kunna åka polisbil direkt till psyket, allt handlar ju om tillvägagångssättet.

Det är sällan en bra idé att bestämma sig för att sluta tänka på något. Jag rekommenderar i stället det motsatta.

Omfamna tankarna på självmordsförsöket. Begrunda orsakerna till att du misslyckades, varför du genomgick det och vad som orsakade att tankarna att uppstod, och sedan följ det vidare.

Fly inte från dina tankar, gör i stället en djupdykning. Ifrågasätt ditt tänkande grundligt. Det finns alltid insikter att vinna, och insikter kan leda till förståelse, som i sin tur kan leda till lösningar, lösningar som kan frigöra dig från lidande.

Jag tror jag skrattar ihjäl mig 😂😂😂😂😂

Om du misslyckas och blir förlamad istället? Är det bättre?
Livet är bättre att leva än att dö. Dö ska du ändå senare varför snabba på det.

Ta inte livet av dig. Skaffa ett sexpack istället.

God morgon,

Tack själv,
Och nej, du borde inte nånting, om du frågar mig. Känslor är känslor och du har rätt att känna precis så som du känner.

Jag kan relatera fullkomligt till det du skriver. Jag har själv känt att jag bara vill bort ibland, helt utan att jag kan hitta någon som helst logisk förklaring till varför jag känner som jag gör. Det betyder inte att mina känslor är mindre värda, eller för den delen mindre smärtsamma.

I mitt fall har jag mått som jag gör i stort sett hela mitt liv. Trasig barndom med en styvfarsa som kom in i bilden när jag var 14, till råga på allt grovt alkoholiserad, taskig självkänsla, noll självinsikt, lagom konfliktsökande och med en människosyn som andas ordet "Narc" i varje andetag.

Nog om det,
Min största vändning i livet kom när jag blev pappa själv. Det var minst sagt inte självklart att det lilla pyret, som igår faktiskt fyllde 3 år, skulle överleva förlossningen och likaså min då svårt sjuka sambo. Bägge är idag kärnan i vår lilla familj på 3, plus 5 katter och en kanin. Idag blickar jag tillbaka på saker som hänt och tänker ofta på att allt jag har gått igenom har haft, och även troligtvis kommer att ha, någon större mening än jag själv kan lista ut.

Från det ena till det andra, jag läste ett av de tidiga svaren här i tråden, där du själv hjälpt någon som verkat vara i en liknande sits, där du skrivit till denne och där du formulerat dig positivt och försökt hjälpa och ge stöd, det hjälpte säkert den personen och bara en sån sak är ju värd att reflektera över. Jag menar, hade du själv vid det tillfället redan valt att entlediga dig själv från jordelivet, ja då hade du ju knappast haft möjligheten att sträcka ut en hjälpande hand, och vem vet, det du delar med dig av här kanske i sin tur hjälper andra, ytterligare en gång.

Nu blev det en massa djupt svammel men det jag vill ha sagt är, åter igen, Ge inte upp! Det kommer en ljusare morgondag, gör det som du känner att du behöver för att må bra själv, så länge det inte skada dig själv eller andra i din omgivning. Var positiv egoist, se till ditt eget mående och vad du vill och vad du behöver och vad du drömmer om etc. Sålla bort negativitet, om möjligt, töm kontaktlistan i telefonen på alla som inte ger dig en positiv wibe inom de första 3 sekunderna nä deras namn dyker upp, rensa "vän-listan" på fejan (om du har en sådan) osv.

Sanera ditt liv från energitjuvar, våga låt allt gammalt ligga kvar bakom dig, höj blicken och börja blicka framåt istället, vad som är gjort är gjort och vad som är sagt är sagt. Det kommer bli bättre, tro mig, lev och njut, om så av det lilla, en maskros i vägkanten eller första höstlövet med sina flammande färger, eller varför inte unna dig själv nåt extra gott mitt i veckan!?

Tack för att du delar med dig av dina tankar och rädslor, du är inte ensam, allt kommer att bli bra.

Var rädd om dig och ha en fin dag!

Exakt det här är något som fler borde ha i åtanke innan de försöker suicidera.

Du kan bli förlamad, förlora armar och ben eller få en allvarlig hjärnskada där du blir totalt beroende av hjälp och inte ens kan äta och dricka på egen hand.

Det värsta med suicid är såklart inte att dö, utan risken för att överleva med svåra permanenta skador.

Att vilja dö ibland är inte konstigt, men tänk på riskerna.

Om du överlever med svåra skador så kanske du aldrig mer har någon möjlighet att göra ett nytt suicidförsök.

Fundera på situationen där du har tappat livslusten och misslyckas med att ta livet av dig. Då riskerar du att leva resten av ditt liv med både tappad livslust – som kan bli värre p.g.a. skador – och dessutom har du inte längre någon fysisk möjlighet att göra ett nytt suicidförsök.

Fundera på om det är värt risken att t.ex. hamna i rullstol och bli beroende av personliga assistenter.

Jag kan inte annat än uppmuntra TS att söka hjälp.
Önskar dig allt gott.

Det är en risk man får ta. Du får helt enkelt förutsätta att vuxna människor som sträcker ut sin hand också är kapabla att sätta gränser i sitt liv om det skulle spåra ur.

Hen kan dessutom inte vara värre än ett par av mina ex ...

TACK för att du skrev det du skrev, jag förstår att du förstår för det du skriver är precis spot on, att den där nödplanen blir som en trycklättnad, exakt så och kanske tom är det som får en till att inte göra det. Oavsett tack för att du svarade för det kändes skönt att läsa det du skrev på något konstigt sätt, att man inte är helt ensam med sina “märkliga” tankar….

Och även om din erfarenhet av vårdarna där inne, precis så ett gäng med “gorillor” känns det som. Som bara är där för att se till så man inte gör något, inte för att hjälpa utan för att kunna stoppa något som samhället bestämt man inte får göra typ iallafall inte efter att de fått nys om det. Det är säkert välmening i det men min erfarenhet är inte att någonting blir bättre av att bli inlagd, snarare tvärtom, men det kan säkert vara olika för olika personer såklart. Har man tur träffar man kanske på någon som ser en och som därmed kan vara ett stöd eller en hjälp ur “svackan”…