Citat:
Ursprungligen postat av
Karman
Jag tror du resonerar rätt här. C väljer att fimpa det mesta av sin politik, men kommer få igenom några symboliska, men halvt meningslösa vinster, så att de inte tappar ansiktet helt. Egentligen är det ju helt sjukt att ett parti kan offra sin egen politik, för att man hallucinerat fram att SD har så usla värderingar att de inte går att ta i med tång.
Man har gått all-in på att försöka få till ett mittenalternativ men det var dömt att misslyckas redan från början. Man har försökt med detta rätt länge nu så det var ju inte någon direkt chock att det misslyckades kapitalt. Vi får hoppas att C fattar att Annie Lööf-projektet, mitten, är ett dött projekt. Det har aldrig funkat.
Följdproblemet är att C skapat sig en situation där de har att välja mellan att förlora ansiktet eller att förlora ansiktet. Det är fascinerande hur man lyckats hamna i en sådan situation för egentligen sitter man i en parlamentarisk guldsits. Jag såg någon C-märkt person (kommer ej ihåg vem) som i media påpekade det uppenbara dvs att C faktiskt är vågmästare och kan krama ut optimalt med politik från respektive sida och sedan välja den som ger mest. Istället är man alltså i denna ångestsits. Det är nästan ett självskadebeteende på episk nivå! Istället för att få ut maximalt av sin politik (som jag tror man hade fått om man valt att gå högerut) så tror jag att man till slut, med mycket ångest, väljer att få mindre politik vänsterut och förklaringen stavas återigen SD.
Få saker, om något ens kommer nära, har varit och är så destruktiva för Sverige som denna beröringsskräck för SD!
