När katten är borta dansar råttorna på bordet. Eller råttan, snarare.
Du har en väldig tilltro till din kära ”spaningsledning”. Konstigt med tanke på att den ju ”toppstyrdes” av ”amatören” Holmér, som du ofta påpekar för att få dina fantasifoster att gå ihop.
Det är fascinerande vilken epistemologisk status spaningsledningens fikarumsspekulationer får hos dig så här i efterhand. Jag förstår att spaningsledningens drängstugesnack i din källhierarki ligger någonstans mellan primärkälla och helig skrift. Spaningsledningen behövde tydligen inte ens ha rätt eller ens vara särskilt insatt, det räckte att någon hann säga något högt för att det fyrtio år senare skulle bli bevismaterial.
För den som betraktar spaningsledningens möten som Palmemordets motsvarighet till stentavlorna från Sinai kommer här en kort sammanställning över rena felaktigheter som spaningsledningen hann prestera bara på den pisskvart som Lampers återgivit:
Talare 1.: Men vad heter han, Älvström?
Talare 2: Engström.
Talare 1: Ja, men det var Älvström i Rapport.
Slappa spaningsledningen introducerar ett nytt vittne. Älvström.
”Men det är väl nästan värre med vittnet Boström. Han går under namnet ”Fyllo” på jobbet nu. Alla vet att han har varit full.”
Spaningsledningen, i sin oändliga visdom, introducerar ett helt nytt vittne. Boström. Berusade Boström.
”Minns jag fel att [SE] hade någon slags beige rock när han var i TV?”
Någon i slappa spaningsledningen tror att SE hade beige rock i TV.
”[SE] hade hatt, om jag inte minns fel. En mörk hatt.”
Här har SE blivit någon slags Joakim von Anka i mörk hatt.
”Och kommer tillbaka vid 23.45-tiden.”
Slappa spaningsledningen slår fast att SE kom tillbaka vid ”23.45-tiden”. En tid som saknar all grund i förhören med väktarna.
Och för att få klarhet i det måste man ta hit Nieminen och låta henne konfronteras med honom. Men då har vi bara bilder, och vi har bara tidningsbilder
Slappa spaningsledningen vet alltså inte att de har egna foton av Engström tagna av polisen, utan känner sig tvungna att ta fram saxen och en Expressen för att klippa ut en klippdocka istället.
Sorgligt att se.
Talare 2:
[SE] kommer ju fram. I ena versionen så kommer han fram efter polisen.
Talare 1:
Efter polisen, ja.
Här tror man att SE kom fram till mordplatsen ”efter polisen”. Något han aldrig uppgett.
Talare 1:
Ja, det är han. Den enda som ser [Jeppsson], det är antagligen Engström, va?
Talare 2:
Ja.
Talare 3:
Men det kan inte stämma egentligen. Därför att Engström har poliser redan på språng, va? Och polisen då är …
Här anser man att det ”inte kan stämma” att SE kan ha sett Jeppsson.
Vilken visdom.
Talare 1: När jag såg den första uppgiften, eller såg hans uppgift första gången, så trodde jag att det var Björkman, va. För då visste jag inte att det var i dekorimahörnet som Björkman dök in.
Jag trodde att han hade sprungit in på Tunnelgatan och sedan in i en port. Därför trodde jag att Engström såg Björkman.
Snillen spekulerar. Engström såg Björkman på Tunnelgatan. Trodde man först.
”[SE] har två olika versioner. Han byter från den ena till den andra mellan första förhöret och det andra. I första förhöret säger han att när han kommer fram till platsen, då är polisen där.”
Man upprepar den befängda uppgiften att SE kom fram när polisen redan var på platsen. Ingen i rummet invänder.
Talare 1:
Men hur var det med Jeppsson och Engström, deras bekantskap?
Talare 2:
Vad de hade för relation vet jag inte, men att de skulle känna varandra, det framgår någonstans i uppgifterna.
Spaningsledningen tror alltså att det ”framgår” att SE och LJ kände varandra. Vilket de inte gjorde.
Snillen spekulerar.
I alla fall så säger Jan Andersson, som kommer fram och är på platsen, så här:
Han får frågan om han har sett några andra människor på platsen där. Så säger han:
”Ja, jag vet inte, men jag kan påstå att det var någon. Visserligen var det en rätt snyggt klädd person som kom fram där och pratade väldigt mycket, som jag uppfattade som hade glasögon och en ganska snygg överrock på sig, och finaktig.”
/.../
Det är ju en vittnesskildring av vittnet Engström.
Hela spaningsledningen tror att JA beskriver SE när han beskriver JÅS.
Annan talare:
Men vem kan han mena då, den här Engström, med den här personen i snygg överrock?
Talare:
Nej, Andersson menar Engström.
Annan talare:
Alltså, han menar Engström?
Talare:
Jaha.
Annan talare:
Jo, visst.
Talare:
Det måste han mena.
Snillen spekulerar.
Talare 3:
Hur är det utrett med larmet som var från och till där på Skandia?
Talare 2:
Det är färdigt. Det var olarmat i vissa dörrar. Det fanns inte ens teknisk utrustning för larm.
Slappa spaningsledningen ”slår fast” att det inte ens fanns teknisk utrustning för larm på Skandia. Vilket det bevisligen fanns.
Talare 1:
Om han inte ljuger, då har han ju varit där. Då har han varit där på brottsplatsen.
Talare 2:
Ja, då är han gärningsmannen.
”Om han inte ljuger är han gärningsmannen”.
Snillen spekulerar.
Jag kommer inte ifrån att det är Engström som springer där uppe. Det är Engström som springer i trapporna. Det är Engström som springer där uppe.
Det är Engström som springer i trapporna! Det är Engström som springer där uppe!
Case closed. Spaningsledningen har talat.
”Ingen har sett Engström nere på brottsplatsen.”
Slappa spaningsledningen slår fast att ”ingen har sett Engström på brottsplatsen”. En slutsats som inte går att dra, särskilt inte då. Man hade bara frågat ett fåtal vittnen.
Utöver detta har vi också KP:s ”spaningsledning” som också gjorde bort sig på flera punkter. Pinsammaste missen var förstås att KP inte visste var stämpelklockan satt. Han trodde att SE pratade med väktarna och sedan stämplade ut.
Men jag har sparat det bästa till sist. En passage som bevisar att din närmast religiösa övertro på spaningsledningens fikarumsfunderingar är felplacerad.
I sista mötet som Lampers lagt upp klipp från hörs följande meningsutbyte:
Talare 1:
Och Nieminens karl, han såg ingenting?
Talare 2:
Ja, han har ju beskrivit … Men han hade inte tänkt på det, för den där gubben som springer där uppe tänkte inte han på. Den första han kom i kontakt med var Jeppsson.
Talare 1:
Men han såg ingenting av den som sprang?
Talare 2:
Nej, inte annat än att det var mörkt. Inga övriga detaljer.
Talare 2 rättar alltså den första talarens missförstånd om att AZ inte sett något. AZ
hade fått en skymt av mannen men såg så lite att det inte gav något.
Detta rimmar väl med följande formulering från Zahirs första förhör:
Det enda Zahir kan säga om den mannen är, att han hade en mörk, troligen svart, knälång rock på sig. Zahir såg inget av mannens ansikte och har inga fler minnesbilder av mannen.
Ovanstående förtydligande skedde dessutom efter det tidigare mötet när någon slänger ur sig den olyckliga formuleringen att AZ inte hade sett något alls. Vilket han för övrigt direkt reserverar med ett
”vad jag minns”. Han är alltså inte säker ens när han säger det.
Nu när det sista lilla halmstrået för hjärnfisen att AZ inte såg något alls är undanröjt kan man lugnt utgå från att två kriminalinspektörer och en kriminalkommissarie hade rätt när de återgav att AZ också såg mannen på David Bagares gata.
