Citat:
Ursprungligen postat av
Caligarii
Jag saknar mening med livet eftersom flera fundamentala saker saknas, såsom anknytning till andra människor, att vara älskad eller behövd, vänskap, sex och intimitet, tillhörighet, saker att se fram emot, nöjen, mål, självbestämmande och hopp om att framtiden kan innehålla något man faktiskt vill ha.
När sådana saker saknas uppstår till slut frågan: Vad är egentligen poängen med att leva?
Förväntar ni er att människor som saknar allt detta ändå ska gå upp varje morgon, arbeta och fortsätta vara en arbetsmyra i samhället? Vad är det i så fall som ska ge en människa motivationen att fortsätta?
Du behöver leta reda på sammanhang och meningsfullhet specifikt för dig.
Jag tycker att nätterna är jobbiga då jag inte kan somna och allt bara dippar ner plötsligt någonstans där när jag blir väldigt trött. Problemet är att jag lärt mig att mobilen motverkar det varpå jag tar upp den och börjar scrolla. Får antagligen någon dopaminpåslag som tar bort den hastiga känslan av negativitet.
Allt du räknar upp är sådant du kan skaffa. Världen är inte något som bara utesluter dig men den kommer inte leta upp dig. Människor som bara dyker upp ur tomma intet utan gemensamma sammanhang är sällan av godo. Destruktiva relationer är inte heller bra bara för att människor blir mindre ensamma även om de såklart är bättre än total isolering.
Jag har extremt svåra koncentrationsproblem och prokrastinerar vilket suger livet ur mig. Sedan går jag mest i vardagslunket. Jag är inte osocial och lär känna de som vill lära känna mig ungefär men man har blivit lite bekväm med ensamheten och vill inte gärna bryta sin egen bubbla.
Du behöver prata med människor och komma ut bland folk. Sitter du hemma och mår dåligt, så kommer du må ännu sämre hemma ju mer tid du spenderar med det. Ditt hem ska inte präglas av att du känner dig olycklig i det utan vara en plats för välbefinnande och trygghet. Mår du dåligt, gå ut och gör något annat istället. Försök leta efter någon förening, kurs eller något som väcker ditt intresse och som avbryter tiden du har själv hemma.
När jag kände att jag blev för isolerad för några år sedan gick jag en kurs i en frikyrka. Konsten att leva, hette den, mitt syfte var främst att gå och lyssna på andra människor för att inte bli för självcentrerad. Mitt tips är att du försöker hitta något liknande sammanhang där människor bara möts. Strunta i det med ålder om du blivit för ensam och se värdet i mötet med andra människor istället.
Citat:
Ursprungligen postat av
triptyken
Är inte NPF men jag tror att det handlar om att det är osynligt. Det går inte att se, och det är nåt man inte upplevt som gör att man kan behöva att nån sätter ner en och förklarar ex "Så här jag lever med schizofreni, det här är vad det betyder, varför vissa grejer är svåra, vad medicinen är och varför bieffekterna suger pung"
Och nu utgår jag från det sociala - men också från mindre kraftiga problem som depression eller panikångest, där just hemlighetsmakeriet, att man tror att man måste hålla det dolt för alla är en sån enormt stor del av sjukdomsbilden. Att man känner sig isolerad och skamfylld.
Och dom allra flesta utan dom problemen är vettiga om dom får det förklarat. Och man kan snacka ihop sig som "det här är ett sätt för dig att förklara vad dom behövs eller att du inte kan när du inte ens kan säga det högt" eller hur det kan vara.
En kompis som har kraftiga problem med sin bipoläritet och med medicinen som krävs för att hålla sig flytande svär också vid träffar med andra som har samma problem. Det låter töntigt kanske men det finns ett stort värde i dom, om inte bara för det sociala. Det alldagliga.
Oberoende vad för att svara på din fråga: jag bekymmras av att när vi mår som sämst måste jobba som mest för att få hjälpen vi behöver. Och med osynliga sjukdomar så blir det ofta dubbelt.
Jag förväntar mig, av dig, att du söker upp andra IRL att prata om dom här sakerna. Första bästa som du känner att du kan lita på, även om det bara är läkare eller sjuksköterska du har kontakt med, förbered en lapp om det behövs och läs högt. Be att få hjälp att hitta stödgrupper för folk med samma problematik.
Det verkar vara ett effektivt sätt att hitta den där balansen och hoppet.
Människor med schizofreni och bipoläritet vill generellt inte tala med oss andra om deras sjukdomar då det ligger mycket skam i det. Se bara på hur användare de senaste dagarna försökt hoppa på mig med "Du är psykotisk!" Som motargument baserat på att jag är väldigt öppen med hur svårt psykiskt dålig jag blev en period i mitt liv. Jag gick verkligen lina längs psykosens landskap och det var det värsta jag gjort i mitt liv. Antipsykotika fungerade inte heller sannolikt för att jag var fysiskt sjuk.
Respekten jag har inför de som istället lever med psykossjukdomar är väldigt stor. Vi som inte är drabbade ska vara väldigt tacksamma för det. Jag vill jättegärna lära mig mer och få förklarat för mig hur de upplever livet eller hur deras sjukdomar påverkar men det är samtidigt sådant som skapar stress och känslor av utanförskap när man ställer frågor till dem. Det finns så mycket stigmatisering mot psykossjuka människor i en värld där icke-drabbade vill låsa in dem och kasta nyckeln.
