Ni med NPF vilka konkreta saker har ni gjort som förbättrat ert liv?

Du gör väldigt många antaganden om mig i stället för att bemöta det jag faktiskt skriver... tröttsamt.
Dessutom bekräftar du nästan helt min poäng genom att säga att man måste först måste ha ambitioner, karriär och ett tillräckligt "intressant liv" för att anses attraktiv och värd andra människors intresse.

Min fråga är vad som ska ge drivkraften till allt detta hos en person som redan saknar de sociala och emotionella saker som gör ansträngningen värdefull för personen.

Att kalla mig eller personen gnällspik och knarkare besvarar inget.

Är inte NPF men jag tror att det handlar om att det är osynligt. Det går inte att se, och det är nåt man inte upplevt som gör att man kan behöva att nån sätter ner en och förklarar ex "Så här jag lever med schizofreni, det här är vad det betyder, varför vissa grejer är svåra, vad medicinen är och varför bieffekterna suger pung"

Och nu utgår jag från det sociala - men också från mindre kraftiga problem som depression eller panikångest, där just hemlighetsmakeriet, att man tror att man måste hålla det dolt för alla är en sån enormt stor del av sjukdomsbilden. Att man känner sig isolerad och skamfylld.
Och dom allra flesta utan dom problemen är vettiga om dom får det förklarat. Och man kan snacka ihop sig som "det här är ett sätt för dig att förklara vad dom behövs eller att du inte kan när du inte ens kan säga det högt" eller hur det kan vara.

En kompis som har kraftiga problem med sin bipoläritet och med medicinen som krävs för att hålla sig flytande svär också vid träffar med andra som har samma problem. Det låter töntigt kanske men det finns ett stort värde i dom, om inte bara för det sociala. Det alldagliga.

Oberoende vad för att svara på din fråga: jag bekymmras av att när vi mår som sämst måste jobba som mest för att få hjälpen vi behöver. Och med osynliga sjukdomar så blir det ofta dubbelt.
Jag förväntar mig, av dig, att du söker upp andra IRL att prata om dom här sakerna. Första bästa som du känner att du kan lita på, även om det bara är läkare eller sjuksköterska du har kontakt med, förbered en lapp om det behövs och läs högt. Be att få hjälp att hitta stödgrupper för folk med samma problematik.

Det verkar vara ett effektivt sätt att hitta den där balansen och hoppet.

Bra inlägg, håller med om att när man väl mår sämst måste man jobba som mest för att få hjälpen man troligtvis behöver.

Att träffa andra med liknande problematik IRL är något jag funderat på men vet inte liksom vart man ska söka sig. stödgrupp/NPF-grupp är något säkert som skulle passa men att ens hitta dit känns som en jäkla väg.

Ja det måste verkligen vara skitsvårt att googla!

Du gör väldigt många antaganden om mig i stället för att bemöta det jag faktiskt skriver... tröttsamt.
Dessutom bekräftar du nästan helt min poäng genom att säga att man måste först måste ha ambitioner, karriär och ett tillräckligt "intressant liv" för att anses attraktiv och värd andra människors intresse.

Min fråga är vad som ska ge drivkraften till allt detta hos en person som redan saknar de sociala och emotionella saker som gör ansträngningen värdefull för personen.

Att kalla mig eller personen gnällspik och knarkare besvarar inget.

haha ja, i och med att jag redan stått i kö i ca 2 år till en stödgrupp via psykiatrin men inget kommit till skott så är min erfarenhet att det tar jäkligt lång väg att komma till något sånt. Men om det fanns andra grupper så hade det varit nice, får titta närmare på det.

Angående ditt föregående meddelande så kan jag ställa grundfrågan i det hela igen till dig så det blir mer klart för dig;
Varifrån ska drivkraften till arbete, ambitioner och självförverkligande komma när de saker som gör ansträngningen meningsfull saknas? t.ex relationer, tillhörighet och framtidstro

För övrigt får man både vänner för livet och ibland även en partner på arbetsplatser.

Får du inte ens en enda vän så är du i en märklig bransch med skumma typer eller så är det något fel i din personlighet som gör att andra människor inte vill ha mer med dig att göra. Jag har alltid fått vänner och bekanta överallt där jag jobbat. Men jag är också en glad typ med positivt tankesätt.

Ingen dras till gnällspikar eller tråkiga människor. Du kanske är både tråkig och trög? Dina resultat svarar på frågeställningen.

Du lämnar sakdiskussionen helt och går över till personangrepp. Att jag själv kan vara tråkig att umgås med kan jag absolut medge, men det förändrar inte argumentet jag framförde.

Ironiskt nog har du kallat mig nu för massa fula saker och du framhåller dig själv som en glad och positiv person... tror det skiljer sig på vår defination av positivitet.

Jag är orolig över att jag har NPF (aspgerger) och jag känner samma meningslösthet. Som att jag lika gärna kan hänga mig i taket. Detta liv är inte värt ett leva.

Men jag är glad att jag har skaffat mig ett bra jobb. Skulle jag bli av med jobbet hade jag definitivt tagit mitt liv.