Brist på närhet och mening tar död på mig

Visst är det lättare utomlands, men problemet kvarstår. Om man inte vill jobba på sig själv så förstår man inte ens problemet från första början.

Det kommer alltid finnas kortare, fulare, fetare gubbar som får ligga som rockstjärnor. Varför är det så? Jo, dom låter inte det ytliga sätta gränsen.

Den här tråden är byggd på bullshit rakt igenom, och ts och alla andra som aldrig haft ett förhållande VET det.
Men det är lättare att berätta att man är en loser, och fortsätta att vara det (stanna i sin egen comfortzone), än att göra något åt det.

Det märkliga är att de gärna gör 17 olika nya trådar istället för att göra det som krävs.

Jag är 37 och oskuld. (man)

har aldrig haft en flickvän, är en av dom få männen på vårdboendet av 40 kvinnliga kollegor, flesta har hjälp med att hitta partner.
Alla har misslyckats.

Viss människor i denna värld är dömda till att dö och leva ensamma.

Jag är inte här för motivation, Skit i idean för familj, barn, närskap.
Hobbys och intressen där du träffar folk är mitt starkaste råd.
fotboll, figurspel, airsoft. fuck it... pokemon...

Fokusera på dig själv, och inte världen du vet du inte kan nå.

Även om jag själv inombords svälter i min ensamhet.
Googla Gerotranscendens
Lär dig hitta en väg till ro i din ensamhet. Lycka till

Jovisst, jag säger inte emot dig. Men samtidigt om nu TS har de mentala begränsningar han har och inte har förmåga att jobba med dem så tycker jag det är bättre om han hämtar hem en trevlig fru från Asien eller Sydamerika. Alla dessa trådar är ju desperata rop på hjälp från TS för att han inte mår bra. Det bästa är såklart att jobba med sig själv, bygga upp sig mentalt och fysiskt, skaffa vänner osv. Men han har skrivit 17 andra trådar och fått hundratals goda råd och han verkar helt enkelt inte ha förmåga att ta sig ur sin situation genom att "göra jobbet själv". Då kanske det är bättre för TS att ta lite genvägar än att bara fortsätta må dåligt i sin ensamhet.

Lever du på ett boende eller jobbar du på ett boende?

Oavsett så beklagar jag din situation. Men det är ändå bättre att skaffa vänner än att leva ensam, även om man helst hade velat ha en partner.

Jobbar på Boende.

Poängen (tar mig själv som exempel) är ju att jag har varit i ts skor. Förstår du?
Jag förstår motståndet till att förändra sig själv (till 99% mentalt jobb) för det går ju helt emot alla hans sanningar om att han aldrig kommer lyckas.

Han måste slåss mentalt med sig själv och erkänna att han har fel.

Det kommer troligen inte att hända eftersom att hans enda snuttefilt är att han inte duger som han är. Det är DET jag försöker ta ifrån honom nu, och han vill inte det, för då har han ingenting kvar sen.

Förstår du?

Denna grupp har inte mental kapacitet att boka en flygbiljett och åka till asien eller sydamerika.
Det är ett för stort steg, dom är kvar i sin depression och kommer inte upp ur gropen.

Okej. Beklagar att du har gett upp om relationer. Men du kan ju satsa på vänner iallafall?

Jag förstår och jag håller med dig i din analys. Grattis till att du tog dig ur din situation! Det är starkt gjort.

Jag får känslan att TS inte har styrkan att ta sig ur sin situation. Men om du lyckas få honom att tänka om så är det ju jättebra. Jag sitter inte inne på några rätta svar. Jag försöker bara tänka hur han kan sänka ribban för sig själv så att han faktiskt får känna att han lyckas med något i dejtingväg.

Nä, det kanske är så. TS har dock beskrivit att han har ett bra jobb och fungerande liv i övrigt. Dessutom brukade han resa mycket tidigare har han skrivit i massa trådar. Men det är möjligt att det är ett för stort mentalt hinder för just detta. Sorgligt för han skulle kunna få en fin och snäll asiatisk kvinna, och hon kan få en snäll man och ett bättre liv i Sverige. Det är ju winwin tänker jag.

Hur kort är du? Pratar vi 180 cm?

Och jag gjorde precis som ts under mina första 35år.
Försökte, men vågade aldrig göra det fullt ut 100%, vilket gjorde att jag misslyckades. Försökte igen (under flera års tid) och misslyckades. Ibland bangande jag för att jag var för blyg, ibland för full och dryg, ibland spelade jag tuff och spelade alltid över. Olika scenarion men med samma slutresultat.

Nu hade jag byggt upp min mentala bild av att JAG inte duger som jag är (skitsnack, obviously) och där befinner sig ts just nu.

Alla former av interaktioner går ut på att bekräfta min egen världsbild av att vara en loser, så även när jag HAR chansen, så skjuter jag ut mig själv utan att ens förstå det. För det är den jag är, mentalt, efter alla misslyckanden.

Det är här man måste börja för att ta sig framåt, och man måste ta ett steg i taget framåt, och varje gång som man har gått 5steg, så åker man på en mina och blir knuffad 3steg bakåt.

Sen fortsätter man så, jobbar igenom den mentala spärren, jobbar igenom sin egen självbild av att inte duga, trots att man får den kastad i ansiktet dagligen (du är ju inte klar på långa vägar här).

Sen måste man fortsätta så, tills man kommer ut i andra änden, samma människa, men med ny självkänsla och nytt självförtroende, och först nu inser man hur jävla många år man har slösat bort på att sitta i sin confortzone och tycka synd om sig själv, den där snuttefilten.

Han måste ju tyvärr inse det själv, det är inget jag kan hjälpa honom med tyvärr.

Alla som skriver ”skaffa en hobby” eller ”åk utomlands” förstår uppenbart inte vad de pratar om när nån i tråden skriver att de är 30+ och oskuld.