Citat:
Ursprungligen postat av
villnihaflum
Båda mina föräldrar kom till Sverige när dom var små. Det var efter kriget, på tidigt 60-tal.
Farfar gick till arbetsförmedlingen i Finland och frågade om jobb men han blev bara utskrattad då frågan i sig var absurd.
Så mina far och morföräldrar skapade sig nya liv i Sverige. Det som kännetecknar deras liv är hårt arbete. Bygga något i ett nytt land från scratch. Och det gick.
Sedan kunde mina föräldrar skapa familj och jag och mina syskon kom till världen. Ingen vet att jag egentligen ser mig som finne, förutom dom närmaste. Mer än att jag håller på Finland i idrott och vill att dom ska komma före Sverige. Men jag går igenom som vilken svensk som helst. Jag talar inte ens finska.
Samtliga som jag har arbetat åt har varit nöjda med min arbetsinsats och vad jag har fått till mig är att finnar har ett gott rykte om sig att arbeta hårt. Ser jag till min släkt så har tame tusan alla arbetat hårt. Jag är den som är latast av alla. Och då har jag jobbat sen jag var i tidiga 20-årsåldern med några uppehåll.
Så om jag talar utifrån min egen situation och mina syskons så är vi så väldigt integrerade att ingen ens funderar på att vi är finnar. Vi är tredje generationens invandrare och smälter in i samhället.
Tack för din berättelse!
Dina farföräldrar och morföräldrar verkar ju ha arbetat hela tiden så var säkert skötsamma. Var det vanligare att alkoholisterna åkte tillbaka tror du?
Var det mest slumpen att båda dina föräldrar är finnar uppvuxna i Sverige eller var det ”uteslutet” för dem att gifta sig med en svensk?
Intressant att du som tredje generationen fortfarande håller på Finland!
Har du bytt namn? Det är ju ofta enda sättet att veta om någon har finsk ursprung. Jag hade aldrig sagt att Jomshof var finne om jag inte visste det. Eller är han halvt svensk kanske i för sig?