Götenes polishämtning av barn vid vårdnadstvist, augusti 2026

"Ändå försöker vissa av er i tråden plötsligt göra henne till en rationellt tänkande människa som med lugn hand skulle överlämna sin son till myndigheter utan strid"
Du alltså.

"Hon har inte valt att han ska slitas ifrån henne på det brutala sätt som ses i filmen!"
Så att publicera på social medier, kalla in släktingar har grannar som är tillsagda att filma var inte alls utifrån att VILJA motarbeta ett domstolsbeslut? Var nånstans finns det att polisen kan avbryta ett domstolsbeslut på eget bevåg? Hennes val från start till slut.

"följt ned polisen frivilligt för förhör när hon inser att loppet är kört"
Så du försöker göra henne till en rationellt tänkande människa.

Oavsett om polisen skulle tagit mamman eller inte, så har du hela björnflocken som är precis lika körda som mamman. Det hade inte blivit frivilligt i något avseende med någon av dessa dårar.

Jag menar de skulle gått, tagit pojken direkt. Inget tjafs, förklarat att alla som tjafsar emot kommer gripas.

ja men kolla mammans sociala medier. Hon har inte slutat. Hon bara fortsätter och fortsätter och håller igång pöbeln som tyvärr stöttar henne i ur och skur.

Det finns inte på kartan att hon kommer att komma i närheten av sin son om hon inte slutar omedebart med det hon håller på med. Totalt militant mamman detta.

Ett läskigt inlägg inte långt innan "hämtningen "ur gruppen "Misshandlad av socialtjänsten":



"Den 9/7-2026 så blev jag av med vårdnaden gällande min son A snart 6år.
Tingsrätten i Skaraborg har beslutat att jag inte längre ska få han nån insyn i min sons liv. Jag ska heller inte ha rätt till något umgänge.
A som har bott hos mig och sina syskon i hela sitt liv.

Han var 5 månader gammal när jag lämnade hans pappa pga av hans sexuella fantasier som han hade om A och min dotter och hans psykiska ohälsa.
Orosanmälan kom in från olika håll och jag fick hjälp att lämna relationen.

Under åren har umgänget varit mycket begränsat.
Första förhandlingen i tingsrätten så fick han två timmarsumgänge. Familjerätten tyckte att umgänget skulle vara övervakat, tingsrätten gav han två timmar på egen hand.
Detta valde fadern dock enbart att lägga ca 15-30 minuter på för det vart svårt att sysselsätta en 2 åring på lekplatsen enligt han själv.
Det ställdes in umgängen av fadern. Tror närmare bestämt att det var 8 st på raken.
Hade jag ställt in så hade fadern skickat in detta till tingsrätten och jag dömts till vite.

Jag blir stämd på nytt, då fadern anser att han ska ha utökat umgänge.
Han får då trots familjerättens utredning som säger en dag i veckan 4 timmar så får han av tingsrätten varannan helg. Trots att dom två timmarna inte fungerat.

A får han med sig ett fåtal gånger från förskolan.

Hem kommer dock en väldigt ledsen A som inte fått ha någon kontakt med sin mamma under helgen, trots att han bett om att få ringa mamma.

Tillslut så vägrar A att följa med sin pappa från förskolan och han vägrar även att följa med när pappan ska hämta hemma hos mig.

Då blir jag stämd på nytt av fadern 2025.
Tingsrätten beslutar då att jag ska tvångsbära A över tröskeln till pappans hus mot A vilja.
Överlämning anses vara fullbordad när August klivit över tröskeln.
Lyckas jag inte med detta så ska jag får böta 15 000kr/gång.
Tingsrätten kräver alltså att jag ska tvinga A och ta han med våld.
Överlämningarna blir svåra och första tar ca 50 minuter. A är fruktansvärt ledsen och ber om att inte behöva stanna.
Tillslut så blir han lovad av sin pappa att han får komma hem efter ca två timmar.
Så det bestäms då.
Jag och åker hem.
Sedan försöker jag ringa E men då blir jag blockad så jag inte får tag i han. Inte ett ljud på hela helgen.
När A kommer hem så är han helt förstörd.

Överlämning nästa gång går inte alls. A blir fasthållen och nerbrottad av sin pappa och farbror så han slår i hakan i klinker golvet.
Jag polisanmäler händelsen då inget barn ska tas med våld. Men det blir nedlagt.
Det är alltså acceptabelt att brotta ner ett barn.

Sen kan ni tänka er hur resterande överlämningar blir.
Ni kan tänka er vad mina vitesbelopp ligger på. Jag har tvångsburit A över tröskeln men han har sprungit därifrån, vi har letat i trädgårdar hos folk.
Trots att jag fått över A över tröskeln så åker jag på vitesbelopp.
Fadern har även satt upp övervakningskamera som är riktad på tröskeln.

Jag blir dock stämd igen av fadern, då sätts det dock stop för tvångsbärandet över tröskeln efter 8 månader.
Det blir det umgänge med socialtjänsten i Götene istället.
Jag ska få in A i en lokal med två umgängesstödjare som ska vara med under en timma, dessa människor har han inte träffat.

Bakom dörren väntar hans pappa som han ska umgås med i ett litet rum under en timma. Tror ni A vill gå in, svaret är nej.
Han blir ledsen och arg och berättar för umgängesstödjare att han vill följa med sin mamma. Jag hämtar upp A ett par gånger från trapphuset.

Umgängesstödjarna tycker att jag är ambivalent och inte motiverar A ordentligt, att jag inte är tillräckligt bestämd mot A att han måste stanna där.

Det blir inget umgänge dessa fem gånger för A vill inte, han är ledsen och upprörd och ber umgängesstödjarna att lyssna på han.
Det är umgängesstödjarna som avbryter varje gång, inte jag.

I rapporten som umgängesstödjarna skriver till tingsrätten sedan så kan jag inte trygga A ordentligt och det är i princip mitt fel att A inte vill stanna med dom.

Efter detta övergår hämtning till förskolan igen.
A vägrar att följa med sin pappa och jag blir kontaktad 5 gånger att jag ska hämta min son.

Då ansöker pappan om att det ska vara överlämning hos socialtjänsten istället och får igenom detta hos tingsrätten.
Jag ska lämna av A i en lokal där pappan ska ta emot medans två nu helt nya umgängesstödjare ska vara med.
Det slutar med att A blir dragen i armar och överkropp av både umgängesstödjare och sin pappa, mot sin vilja och han skriker högt att han inte vill stanna där.
(Finns inspelning)
Jag blir ombedd att gå därifrån, sedan så blir jag kontaktad efter 45 minuter att jag ska hämta A.
Umgänget skulle vara i tre timmar och A skulle ha lämnats hos mig kl 18:00.
När jag hämtar A är han rödgråten.
Socialtjänsten och fadern säger att allt gått bra.
A har en helt annan version, han berättar hur dom dragit och slitit i han för dom ska ha in han i faderns bil.

Efter en stund så får jag ett telefonsamtal av en väninna till min mamma och pappa. Där hon berättar att hon kommit åkandes förbi familjecentralen och sett hur en kvinna och man dragit och släpat A och försökt få in han i en bil mot hans vilja hon stannar till och hör hur A skriker på hjälp.
Detta informerade varken umgängesstödjarna eller fadern mig om.
När dom ser att folk står och tittar så avbryter dom och drar in A i lokalen igen
Detta polisanmäls av min mammas väninna för enligt henne är detta våld mot barn.

Nästa vecka är det dags igen, vi kommer till lokalen och dom drar in A i umgängeslokalen mot hans vilja med hällarna skrapandes i marken. Jag blir ombedd att gå.
Denna gången ringer dom efter 1 1/2 timma och ber mig hämta A.
Samma sak allt har gått så bra säger dom. Märkligt då umgänget skulle vara till kl 18:00 och kl är ca 16:30.
A skriker nej när dom säger detta.
Denna gången berättar A hur dom återigen försökt släpa in han i faderns bil.
En granne till oss som befunnit sig i närheten hör hur ett barn skriker på hjälp och hon får med lite på film. Umgängesstödjarna och fadern ser att dom blir filmade när dom ska dra in A i bilen. Hon uppmärksammar även hur en av umgängesstödjaren hjälper pappan att sätta på barnlåset på bilen så att A inte ska kunna rymma.
Dom avbryter när dom ser att dom blir filmade då drar umgängesstödjarna in A i lokalen igen.
Fadern går fram till hon som filmar och skäller ut henne.
Detta får jag sedan till mig av henne.
Efter detta går familjerätten in och stoppar umgänget då det står att detta är tvång.
Ska dela den här.

Det blir stop i en vecka då det sedan drar igång igen.
Då kommer det fram att det värsta var ju att umgängesstödjarna hade blivit filmade när dom arbetade så det värsta var alltså inte att A hade blivit illa behandlad. Utan mest synd om umgängesstödjarna som blivit filmade.

Dom resterande 3 gångerna så springer A därifrån och gömmer sig i lekparken, han vägrar att närma sig dörren till lokalen.
Förbipasserande undrar vad som händer och uppmärksammar detta.
Jag ber umgängesstödjarna och fadern följa med till lekplatsen och vara med A där så det blir lite mer på A vilkor men dom vägrar dom säger att det är min uppgift att få in han i lokalen.
(Det finns inspelning på detta)


Forts ..

Jag vägrar att ta mitt barn med våld och tvinga han.
Så det blir inga fler umgängen innan den stora huvudförhandlingen i tingsrätten.
Fadern kan alltså inte tänka sig att följa med till lekplatsen där vi alla kan vara tillsammans för att försöka så att A får en så bra stund som möjligt.
Han väljer inget umgänge då istället.

Efter några dagar så får jag ett telefonsamtal från socialtjänsten att det inkommit en orosanmälan från BVC, dom säger att dom inte behöver läsa upp den för jag ska veta vad den gäller. Vilket jag inte gör, jag har ingen aning om vad som står i den. Jag har inskolning på förskolan med W när dom ringer så säger inte emot.
Efter en del telefonsamtal och tjat så få jag ut den från socialtjänsten.
Denna orosanmälan kommer jag att dela här. Denna skickas givetvis in till tingsrätten.
Två veckor efter huvudförhandlingen så kommer beslutet.

Jag blir av med vårdnaden om A, tingsrätten anser att jag inte har gjort allt som står i min makt för att se till att A ska få ett fungerande umgänge med sin pappa.
Allt är mitt fel för att jag inte kan trygga min son i dessa sammanhang.

Jag vet att många tänker nu att man blir enbart av med vårdnaden av sitt barn om man missköter det men jag tror att alla som känner mig vet att jag är en bra mamma till mina barn.
Jag har alltid sett till att alla min fyra fina barn ska ha det bäst.

A som alltså bott med mig och sina syskon i hela sitt liv blir nu i fråntagen allt. Hans syskon blir ifråntagen en lillebror och storebror.

Han kommer inte få ha umgänge med varken mig eller sina syskon. A som är världens bästa storebrorsa till W.

Han kommer inte få börja skolan i augusti med sina kompisar som han gått på förskolan med, där han har varit på besök med sin förskola, han kommer inte få fortsätta att spela fotboll med sina lagkamrater. Han blir ifråntagen allt.
Det värsta är att han inte ens får ha kontakt med sina syskon.

Fadern får nu bestämma allt kring A, jag har inget att säga till om. Han bestämmer vilka A får träffa och på listan står ingen på min sida.
Trots att familjerättens utredning säger varannan vecka boende.
Utredningen 2024 sa en dag i veckan 4 timmar. Detta är ett lotteri för A, får han någon som lyssnar på han eller får han någon som helt struntar i hans vilja och önskan.

Vi befinner oss i en fruktansvärd sorg och detta är inget en familj ska behöva gå igenom.
Jag behandlas värre än sexualbrottslingar som iallafall får umgänge med sina barn men jag får ingenting med A.

Ni undrar säkert varför jag skriver ut detta här men jag är livrädd för att människor ska tro att jag har blivit av med vårdnaden och förlorat A för att jag har misskött han men det har jag inte, jag har bara inte tvingat han till något.
Mitt mål har alltid varit att uppfostra en trygg och fin liten kille och det som A nu utsätts för är ett brott mot barnkonventionen.
Han blir ifråntagen hela sitt liv.
Han ska flyttas till en ny stad där han inte känner någon.

På måndag kl 15:00 ska A lämnas över på en parkeringen i Skara har fadern bestämt.
Han har även meddelat att om jag inte lyckas få A att stanna med han så kommer han ge in till tingsrätten att han kommer kräva polishämtning av A om han vägrar att stanna med sin pappa.
Vilken förälder hotar med sånt?

Han kan inte förmå sig själv att komma hit och hämta A, förklara för A vad som kommer hända nu.
Berätta för A att han inte kommer att få börja skolan med sina kompisar.
Har även bjudit in fadern till att träffas i en lekpark tillsammans med A men detta är inget som fadern tackat jag till.

På söndag kommer jag att berätta detta för A. Han har redan fått sömnproblem pga av det som socialtjänsten gjorde mot han. Han vaknar på nätterna för att försäkra sig om att jag finns här.

Jag kan säga att på måndag kl 15:00 så kommer jag inte att ta A med våld.

Jag söker inga sympatier hos någon.

Jag vill berätta hur A har blivit behandlad av myndigheter i alla år. Detta är inte något ett barn ska behöva gå igenom.

Jag har sökt hjälp hos socialtjänsten i Götene och vid några tillfällen har det varit med socialsekreterare som sett att det inte fungerat. Dom har varit inne i mitt hem och suttit med en ledsen A som förklarat att han inte vill. Dom har lurat ut han till parkeringen där fadern väntar, A har sprungit tillbaka hem igen.
Trots detta så blev det ett umgänge denna gången dock bara två timmar. Socialtjänsten fick åka med i faderns bil för att hålla A i baksätet. Sedan lämnar dom av A hos fadern och åker därifrån. Umgänget skulle vara över natten men socialtjänsten ansåg att två timmar räckte. När jag sedan ber om dokumentation om detta så får jag till svar att man kan inte dokumentera allt. Antar att det var för att dom gick emot tingsrättens dom om att umgänget skulle vara över natten och detta kunde dom inte stå för.
Det har ordnats umgängen i biblioteket av socialtjänsten som skulle vara i två timmar men avslutades efter 20-30min.

Sista gången som A stannade hemma hos sin pappa var i mars månad 2025, det var den gången han blev lovad av sin pappa att få komma hem efter två timmar, vilket pappan bröt.
Nu ska han flytta dit på heltid.
Dom gångerna som han sovit hos sin pappa under hans snart 6 åriga liv kan man räkna på en hand.

Jag vet att jag inte är ensam när det kommer till att slåss mot det familjerättsliga systemet, barn behandlas som om att dom är ingenting värda, att deras känslor och viljor inte betydder något.

Självklart så söker jag all hjälp som A kan få."

Absolut. Men om du läser domen/domarna kring detta så framkommer det ju att man försökt lösa det på andra mindre drastiska sätt under lång tid men det har inte funkat.

Nej inte alls säkert det funkat. Vad tror du inte en sådan mamma du beskriver har tutat i sina barn redan? Att polis och socialtjänst är jävulen? Inte bara möjligt utan mkt troligt skulle jag säga. Och då blir nog dom metoder du beskriver inte mindre utan snarare mer traumatiska. Åtminstone är den risken överhängande. Kanske det du beskriver hade varit ett bättre alternativ( i den mån det kunnat genomföras praktiskt) i början på processen men då levde man ju i tron att mamman i fråga gick att resonera med.

Jag anser inte resonemanget är märkligt. Du har som vuxen människa ett ansvar, och någonstans måste man ju inse att myndigheter inte kommer att dalta med en ju mer man bråkar och ställer sig på tvären, tvärtom. Gör man sig omöjlig på allehanda sätt så kommer dom självklart att plocka fram det tunga artilleriet, och DU är den som förlorar nästan alltid. Annat scenario är ju om man tänker efter inte möjligt, det skulle ju innebära i praktiken att olämpliga föräldrar helt och hållet ges fritt spelrum att spela ut den andra bara man är skrupelfri nog.

Känslor är inget val.
Beskyddarinstinkt är inget val.

Det är mammans känslor (av att hon verkligen vill ha sin son hos sig och älskar honom och vill göra allt för honom) och hennes beskyddarinstinkt (i denna mammans fall så är det en felkalibrerad beskyddarinstinkt, där hon ser pappan som ett hot pga. hans OCD) som driver henne till sina handlingar. Detta är inte några rationella/uttänkta "val" hon gör. Utan det är totalt känslodrivna/beskyddarinstinkt-drivna handlingar. Där hon får med sig andra i sin stress.

Jag skulle rentav vilja påstå att myndigheterna också går in i denna stress, så att myndigheterna får kortslutning och slutar tänka på barnperspektivet och hur man på bästa och lugnaste sätt hämtar pojken till sin pappa. Och börjar handla irrationellt och med "nu gör vi såhär! Kosta vad det kosta vill!".

Myndigheterna borde kunna tänka rationellt. De är inte föräldrar till pojken och kommer inte ha samma känslomässiga engagemang i detta som modern och fadern har. Så de borde kunna tänka hur man gör denna överlämning på bästa och lugnaste och tryggaste sätt för pojken. Inte hålla på i 7.5 timme med hämtning för att till slut slita ut pojken från hans trygga punkt: sin mamma och sitt hem, mot pojkens vilja!

Hade myndigheter tänkt till lite. Så hade man ordnat hämtandet på en neutral plats, där "mamma björn" inte är närvarande. Pappan och socialsekreterare berättar för pojken i lugn och ro att han ska till sin pappa och att vuxna har bestämt det och att han snart kommer få träffa mamma och sina syskon och att hans mamma älskar honom och vill träffa honom. Men nu ska han till pappan. Gärna att en socialsekreterare/annan trygg person som pojken känner sig trygg med och känner lite, är med och visar att pappan är trygg för pojken att följa med. (Sedan är det viktigt att mamman får vetskap om det hela: att pojken är hos pappan och att sonen kommer få träffa henne och syskonen, så snart pappan och sonen har etablerat en trygg relation).

Sedan att pappan ser till att pojken får visa saknad för sin mamma, tröstar honom och stöttar honom. Och ser till att ge pojken trygghet och stabilitet hemma hos sig. Så att de kan börja etablera en fin relation. Och att pojken sedan får ha umgänge (övervakat inledningsvis) med "mamma björn". Och förhoppningsvis förr eller senare kan bo både hos mamma och pappa, växelvis. Utan komplikationer. När mamman har lugnat ner sig och märker att pojken har det bra hos pappa. Kanske rentav att de kan ha gemensam vårdnad om pojken.

Detta är att ha barnperspektiv. Och att se till att barnet får ha båda sina föräldrar. Men att det under en kortare tid är bäst att pojken främst har sin pappa, då han är den förälder om inser att pojken behöver båda sina föräldrar. "Mamma björn" gör inte det just nu. Utan är starkt orolig över pappans OCD.

Att slita ut pojken på det viset som är i filmen, mot pojkens vilja. Är inte barnperspektiv. Utan det är att ha ett slags märkligt vuxenperspektiv, där barnet bara ska till den ena föräldern, till vilket pris som helst. Även om det kommer orsaka pojken livslångt trauma med den här sortens hämtning.

Och återigen: nej, det är inte mammans val att det skulle bli så. Hon har drivits på av sina egna känslor och felkalibrerade beskyddarinstinkt.

"Hade myndigheter tänkt till lite. Så hade man ordnat hämtandet på en neutral plats, där "mamma björn" inte är närvarande."
Och hur hade man löst det. Skicka ett brev att pojken ska till Plats A klockan B.
Med beskrivningen "vårdnadshavare ska inte vara med".

Du försöker resonera över hur mamman inte har kontroll på sina känslor, samtidigt så tror du att mamman skulle låtit barnet kommer till en neutral plats.

Vi låtsas att det där perspektivet skulle finnas, hur länge skulle man försöka lura mamman?
En månad, två..tre... sex månader?

Vi är redan inne på FEMTE ÅRET!

Det skulle inte tagit 7.5 månader, de borde löst det på 10 minuter.
Men som det verkar var barnet i sängen... blev inte påklätt och blockerades av föräldrarna.
Sinnessjukt. Det går inte att resonera med dem.

Då hade mamman fortfarande vårdnaden om pojken. Och det var umgänge man försökte få till, med mindre drastiska metoder. Eller tja, vissa var väl lite mer drastiska...

Och med vetskapen om hur kasst det fungerade, så borde myndigheterna ha fattat att när vårdnaden gick över helt till pappan. Så skulle det inte vara lätt att få pojken till pappan, när det knappt ens gick vid enbart umgänge.

Så. Det hela borde ha skett på en neutral plats, där mamman inte var närvarande. Där pappan och socialsekreterare hämtar pojken på ett lugnt och tryggt sätt och säger: att han ska till sin pappa och att vuxna har bestämt det och att han snart kommer få träffa mamma och sina syskon och att hans mamma älskar honom och vill träffa honom. Men nu ska han till pappan. Gärna att en socialsekreterare/annan trygg person som pojken känner sig trygg med och känner lite, är med och visar att pappan är trygg för pojken att följa med. (Sedan är det viktigt att mamman får vetskap om det hela: att pojken är hos pappan och att sonen kommer få träffa henne och syskonen, så snart pappan och sonen har etablerat en trygg relation).

Sedan att pappan ser till att pojken får visa saknad för sin mamma, tröstar honom och stöttar honom. Och ser till att ge pojken trygghet och stabilitet hemma hos sig. Så att de kan börja etablera en fin relation. Och att pojken sedan får ha umgänge (övervakat inledningsvis) med "mamma björn". Och förhoppningsvis förr eller senare kan bo både hos mamma och pappa, växelvis. Utan komplikationer. När mamman har lugnat ner sig och märker att pojken har det bra hos pappa. Kanske rentav att de kan ha gemensam vårdnad om pojken.

Det hade varit att ha barnperspektiv.

våldsam hämtning av pojken mot pojkens vilja är inte att ha barnperspektiv! Detta ger livslångt trauma för pojken!


Nej, varför skulle hon tuta i pojken det för? Ärligt talat: hon har med största sannolikhet inte "tutat i" pojken någonting. Barn märker dock på föräldrars beteenden vad de tycker om något/någon. Barn är mästare på att läsa av sådant! Om mamman verkar otrygg i att pojken ska träffa pappa, så kommer pojken känna sig otrygg med att träffa pappa! Utan att mamman har sagt ett enda ont ord om pappan. Och denna mamma har ju varit väldigt otrygg med att pojken ska vara hos sin pappa, då hon är rädd för att pappans OCD och de tvångstankar pappan har i sin OCD, ska gå till handlingar mot pojken.

Ett barn behöver ju känna att den förälder barnet är trygg med (mamman i det här fallet) är trygg med att barnet är hos den andra föräldern (pappan i det här fallet). Då känner sig barnet tryggt med det. även om barnet kan vara "mammig" och helst vilja vara hos mamma och därmed gråta och ha lite separationsångest vid själva separationen från mamman (för några timmars umgänge med pappan), så kommer den förälder som barnet är trygg med kunna förmedla till barnet att det är lugnt och ok.

En otrygg förälder (mamman i det här fallet) kommer dock bli ännu mer otrygg i att lämna över barnet med separationsångest till den förälder (pappan i det här fallet), när hon ser sitt barn gråta. Och så skapas ännu mer otrygghet och rentav ovilja hos barnet... Det vill säga: mamman behöver inte ha sagt ett ont ord om någon till pojken. Men genom att hon signalerar otrygghet, så kommer pojken ändå bli otrygg med pappa. Enkel psykologi.

Det hela tog inte 7.5 månad. Utan 7.5 timmar.

Neutral plats kan vara i barnets eget hem. När mamman är och handlar. Platsen blir neutral, när mamman inte är på platsen. Blev det tydligare så?

1. Först försöker man få till överlämningen från mamma till pappa (som har ensam vårdnad) genom att ge muntlig och skriftlig information till mamman om plats och datum och tid där hon och sonen ska infinna sig. Hon ska då också veta att pojken ska bo hos pappa, men att sonen snart kommer få träffa henne och syskonen igen, så snart far och son har etablerat kontakt med varandra. Kommer hon inte dit med sonen, så gäller plan B.

Och plan B hade inte behövt ta lång tid vid detta tillfälle där man hämtar pojken. Barnet ska ju till pappan, som har ensam vårdnad. Man inväntar att mamman går därifrån, vilket hon ju behöver göra någon gång, för att handla eller jobba etc. Sedan går pappa och socialsekreterare in och pratar med pojken. Lugnt och fint. Säger att han ska till sin pappa och att vuxna har bestämt det och att han snart kommer få träffa mamma och sina syskon och att hans mamma älskar honom och vill träffa honom. Men nu ska han till pappan, men först kan de åka till hans favoritrestaurang och köpa gott att äta. Göra det hela avslappnat och avspänt. Civilklädda poliser och socialsekreterare får hålla andra familjemedlemmar borta. Skydda andra barn från att bevittna.

Samtidigt har man koll på mamman och konfronterar henne och informerar henne om att sonen är hämtad och att sonen kommer få träffa henne (övervakat) och syskonen så snart relation mellan far och son är etablerad.

Pojken ville inte. Han känner inte sin pappa, men han känner sin mamma och är trygg med henne. Och hans mamma är otrygg med att han ska till sin pappa, vilket pojken läser av. Klart det blir en kamp, där pojken kommer streta emot med allt vad han har.

Han hade förmodligen inte stretat emot lika mycket eller kanske inte alls. Om mamman inte var närvarande och han i lugn och ro får information om vad som gäller: att vuxna har bestämt att han ska till sin pappa, att hans mamma älskar honom och vill träffa honom. Och att han kommer få träffa henne och sina syskon snart.

Jag menar: hur tror ni att pedagoger på förskolan och föräldrar gör med barn som inte vill vara på förskolan och har svår separationsångest efter föräldern som är på väg att gå? Jo: föräldrar signalerar till barnen att det är tryggt att vara på förskolan. Och pedagoger möter upp barnen med värme och trygghet och sedan pyser föräldern iväg. och pedagogen tröstar barnen, som blir lugna nästan omgående när den tryggaste anknytningspersonen (föräldern) är utom synhåll.

Jag tänker att man hade kunnat göra något likande i detta ärende. Fast med mamman frånvarande, då hon uppenbarligen inte kan utstråla trygghet i att pojken ska vara hos sin pappa. Eftersom hon känner sig väldigt otrygg med det.

" Platsen blir neutral, när mamman inte är på platsen"
Han är fem år, lämnas inte ensam - och inte direkt som bonuspappan var vettig heller.
Så hur tänker du att det skulle vara "neutral" eller enkelt att ta pojken.

De "tar" redan idag barnen på skolan eller motsvarande om det är möjligt.
Så du är bara ute och snurrar på tankar för ingen anledning alls.

Då hade de väl kunnat vänta tills pojken börjar skolan då. Han skulle ju börja förskoleklass i augusti. Var det så jädra bråttom och göra detta i juli? För vem var det så jädra bråttom? Inte så att pojken for illa hos mamman. Så fanns ju ingen anledning att verkställa beslutet på detta dramatiska sätt i juli, som kommer ge pojken livslångt trauma. Bättre vänta till augusti och skolstarten då.

Skribenten IngvarKamphund har lagt upp vad mamman(?) har skrivit i ärendet. Pappan verkar bo i annan stad än pojken. kanske vore på sin plats att pappan flyttar till samma stad som pojken har sina vänner, sin skola, sin fotbollsträning. Ger pojken det liv han är van vid, med enda skillnad att han kommer bo hos pappa och ha (övervakat) umgänge med mamma och sina syskon. Tills saker lugnat ner sig och det funkar att pojken bor växelvis hos mamma och pappa. Barnperspektiv.

Inte konstigt att pojken kämpade emot att komma till sin papa, han tycks ju bli berövad hela sitt vana trygga liv. Flyttas till annan stad och allt. Till sin pappa som han inte känner och som om man sa tro mamman, vid ett tillfälle dragit i pojken tillsammans med sin bror så att pojken skadade sig. Och där det har varit svårigheter vid umgänget (om man ska tro mamman så beror det även på pappan att det har funnits svårigheter. Och tror man på domarna så beror svårigheterna på mamman. Sanningen ligger nog i att båda föräldrarna har givit det hela svårigheter, på olika sätt).

Barnperspektiv hade varit att låta pojken bo kvar i sin stad, gå i sin skola, på sin fotbollsträning. Men bo hos sin pappa. Och ha (övervakat) umgänge med mamman och syskonen, så snart som möjligt. Tills mamman är lugn och det går att ha växelvis boende mellan föräldrarna. Och att "överlämning" från mamman till pappan hade kunnat ske i samband med skolstarten. På neutral mark, i skolan. Där mamman inte var närvarande.

Helst att överlämningen hade kunnat ske från mamman till pappan, på bestämd tid och datum. Men det motsatte sig ju "mamma björn". Och då hade väl skolstarten varit bättre att invänta, för att få en neutral plats för detta. För i vems intresse är det att överlämningen måste ske i juli och inte går att vänta på tills i augusti, då neutral plats hade kunnat ge bättre förutsättningar för en lugn hämtning?

Barnperspektiv som sagt!

Så han ska börja i FEL skola, och sedan komma in några dagar sent i en ny klass för att "skydda" pojken.

Det mamman skrev är partsinlaga, och ska tas med en nypa salt. Har pappan till 110% varit perfekt med precis alla träffar. Nej. Förmodligen inte, han har avbokat, missat tider osv. Det kallas att vara mänsklig - vi snackar FEM ÅR så givetvis kan mamman hitta "fel". Men det finns inget generellt.

Men som det är tydligt så har pappan anpassat, accepterat umgängesstödjare, medlare osv när INGEN fanns mot att det skulle varit en 50/50 lösning direkt från början. Så han gör allt det, och att mamman kommer med att han inte kunde hämta pojken hemma, eller förklarar varför han skulle byta skola...

Pojken kan peka på sin mamma när han blir större -
"DU orsakade traumat. DU orsakade att jag behövde byta skola. Du är en värdelös mamma."