Götenes polishämtning av barn vid vårdnadstvist, augusti 2026

Så i praktiken vet en mamma om att Plan B är en realitet, och kommer ha barnet hemma tills vidare.
Med hjälp av fanatiska gruppmedlemmar som vägrar inse att deras "vän" är körd.

Just i detta fall var pojkens förskoleplats avslutad, vilket man iofs inte skulle gjort om plan B fanns...

Du läser som en kratta! Försök förstå vad du läser nu:
Jag skriver ju att barnet ska vara hos sin pappa, pga. att modern inte verkar förstå/vilja förstå att barn behöver både mamma och pappa. Pappan är ju den av pojkens föräldrar som bäst är lämpad att se till att pojken får ha både mamma och pappa i sitt liv. Och därmed den bäst lämpade föräldern att ha vårdnaden om pojken. Och där pojken även bör bo.

Men "överförandet" från mamman till pappan hade kunnat skötas mycket bättre och med mer hänsyn och respekt för pojken, där man inte traumatiserar pojken. Och där ser jag att man borde ha gjort såhär:

1. Informerat mamman (skriftligt och muntligt) om att infinna sig med pojken till en viss plats, ett visst datum och tid och överlämna pojken till pappan. Med vetskap om att hon och pojken snart kommer ses igen.

2. Om mamman inte kommer till denna plats med pojken, så är nästa steg att hemligt för modern, hämta pojken från förskolan. Där pappan och socialsekreterare hämtar pojken. Han får där information om att han ska följa med sin pappa och snart kommer träffa mamma och syskon igen. Att mamma älskar honom och vill träffa honom. Men att vuxna har beslutat att han ska till sin pappa. Han lär ju vilja följa med till sin pappa, om man sköter detta samtal på ett bra och respektfullt sätt.

3. Om pojken inte vill följa med. Så får man ha familjehem som en backup. Ett familjehem som kommer stötta och uppmuntra att pojken så snart som möjligt kommer till sin pappa och lär känna sin pappa. Och pojken får gå hos barnpsykolog och där lösa upp knutar (som tex. umgängssab0taget har givit honom). Och även veta att han kommer få träffa mamma och syskon.

Givetvis informeras mamman efter hämtningen av pojken vad som gäller. Att pojken är hos sin pappa eller på familjehem. Och att pojken kommer få ha umgänge (övervakat) med sin mamma så snart kontakt med pappan är etablerad.

På detta sätt kommer pojken inom kort vara hos sin pappa och i pappans vårdnad och ha umgänge åter med sin mamma och sina syskon. Utan en uppslitande och traumatiserande situation där han släpas ut i bara underkläderna av två poliser till en bil, mot sin vilja.

Detta är att ha barnperspektiv. Och ger samma resultat att pojken kommer till sin pappa. Men utan at bli livslångt traumatiserad.

Och hade du läst ordentligt, så hade du även sett att jag skriver att denna situation är traumatiserande även för poliser (och förmodligen även för socialsekreterare och alla andra på plats).

Man hade alltså kunnat sköta själva "överförandet" på ett mycket bättre och lugnare och mer respektfullt sätt för pojken. Där man inte sliter och drar i honom.

Att hämta honom i hemlighet från förskolan, har ju inte prövats. Och vårdnaden hade ju övergått till pappan och hade mamman inte kommit på den avtalade tiden för "överlämning", så hade det ju varit något att prova.

Försök nu förstå vad jag skriver.

Du måste leva i en värld av fluffiga kaniner....

Jag har empatisk förmåga (för pojken) och har även förmåga att tänka "utanför boxen". Om du vill kalla detta för att "leva i en värld av fluffiga kaniner", så visst: kalla det för det då.

Många vuxna verkar ha tappat minnet av hur det är att vara barn...

Det verkar inte som du läst domarna. Mamman har aktivt undanhållet sonen från pappan och gjort sig helt omöjlgi. Det fanns bara polis kvar. Det är mammans fel och det var tyvärr nödvändigt i detta fall.

Polisen kom civilklädda och hade en civil bil. Och mamman fortsatte att sätta sig på tvären under ingripandent. Att det blev en scen beror på mamman, inte på polisen som gjorde så gott det kunde.

Det är klart att man skulle kunna göra som du säger, men det är inte säkert att det hade fungerade med den här mamman som var totalt avig.

Att barnet inte vill, behöver inte betyda att det inte kan bli bra senare hos pappan. Pappan har ju aldrig fått chansen att vara pappa på riktigt eftersom mamman saboterat umgängena. Nu kanske det kan bli bra för honom när pappan har ensam vårdnad, vilket verkar helt rimligt utifrån allt allt som står i domarna.

Om en förälder isolerar sitt barn fullständigt. Så är det fortsatt föräldern som ska gripas och föras bort av polis. Inte barnet! Någon gång behöver ju föräldern gå utanför dörren, till affären tex. och kan då gripas, utan att barn behöver bevittna det.

Och så kan socialsekreterare och pappa komma hem till pojken och prata med honom. Lugnt och fint och med respekt. Säga att pojken ska få komma till pappa och kommer få träffa mamma och syskon och att mamman älskar honom. Men att vuxna nu har beslutat att pojken ska till sin pappa. Givetvis får socialsekreterare se till att övriga syskon har någon trygg vuxen hos sig under tiden mamman är gripen.

Om pojken vägrar komma med till pappa. Så får familjehem vara plan B. Som en kortsiktig lösning, som arbetar för att stötta och uppmuntra kontakt mellan pojken och pappan. Och barnet får träffa barnpsykolog som kan lösa upp knutar hos pojken (som han tex. har pga. umgängsesabotage). Så att han snart vill vara hos sin pappa och är där av fri vilja. Och sedan få umgänge med mamman (övervakade sådana pga. att hon inte ska sabba kontakten mellan far och son igen).

Det hela går att lösa på andra mer respektfulla sätt för pojken, så att pojken får komma till pappa på ett lugnt och fint sätt. Där man inte sliter ut pojken (och ger honom livslångt trauma), som vore han en grovt kriminell.

Ni som anser att slita ut pojken mot hans vilja "är enda lösningen" har ju ingen empatisk förmåga för pojken alls! Finns alltid andra sätt, som är lindrigare för pojken. Där han får komma till sin pappa, på ett lugnt och fint sätt. Att han ska vara hos sin pappa är ju en självklarhet, då pappan r den föräldern som fattar att barn behöver båda sina föräldrar och pappan också är den förälder som kommer tillgodose barnets behov av båda sina föräldrar.

Problemet är att det fungerar på en så avig mamman som gjort sig totalt omöjlig. Då är det bara poliskortet kvar att spela för rättsstaten.

Ja. men fortsatt: då är det mamman som ska gripas av polis. Där inga barn blir vittnen till det.
Inte pojken, som ska slitas och dras i mot sin vilja, av två vuxna män in i en bil.

Försök sätta dig in i pojkens situation! Försök förstå att den där situationen kommer vara ett livslångt trauma för honom!

Ja. men fortsatt: då är det mamman som ska gripas av polis. Där inga barn blir vittnen till det.
Inte pojken, som ska slitas och dras i mot sin vilja, av två vuxna män in i en bil.

Försök sätta dig in i pojkens situation! Försök förstå att den där situationen kommer vara ett livslångt trauma för honom!

1. Angående förslaget att kriminalisera och gripa föräldern:
Straffrätt vs. Familjerätt: Umgängessabotage är i dagsläget en civilrättslig/familjerättslig konflikt, inte ett straffrättsligt brott som ger fängelse eller anhållande i brottsbalkens mening.

Konsekvensen för barnet: Att polisen grips och låser in mamman i ett häktesförvar medan barnet placeras i ett okänt familjehem skulle innebära att barnet plötsligt berövas båda sina föräldrar och hamnar hos främlingar.

Forskning och socialtjänst visar att det skapar ett ännu mer akut och dramatiskt trauma för ett litet barn att se sin primära anknytningsperson bli gripen eller plötsligt försvinna till en cell.

2. Angående påståendet att "myndigheterna ensamt ligger bakom": Myndigheter (domstol och polis) agerar inte i ett vakuum eller på eget initiativ. Polishämtning är den sista utvägen som lagen tillåter när en förälder under flera år vägrat följa vitesförelägganden, domar och frivilliga samordningar.

Det är boendeförälderns vägran att följa svensk lag som i grunden tvingar fram myndighetsutövningen. Hade mamman överlämnat barnet frivilligt i enlighet med tingsrättens dom, hade ingen polis överhuvudtaget behövts.

3. Angående idén om familjehem och barnutredare: Detta har redan prövats i fallet. Barnet har under flera års tid träffat utredare, socialsekreterare, psykologer och medlare. Alla sakexpertis i målet (med undantag för mammans partssakkunniga) konstaterade att barnet inte var rädd för pappan i sig, utan led av en kraftig lojalitetskonflikt och föräldraalienation skapad av mammans motstånd.

Att placera barnet i ett familjehem under obestämd tid för att "lösa knutar" förlänger bara barnets osäkerhet och rotlöshet. Enligt tingsrätten var den enda långsiktiga lösningen för barnets trygghet att bryta den kroniska konfliktsituationen genom en flytt till pappan.

4. Hur ska pappan kunna bygga en bra relation nu? Erfarenhet och anknytningspsykologi visar att när barn som utsatts för umgängessabotage väl skärmas av från den saboterande förälderns starka påverkan och får landa i en lugn vardag hos den andra föräldern, lägger sig stressen ofta över tid. Pappan får då chansen att visa i praktiken att han är en trygg och kärleksfull förälder något han förhindrats att göra under åren då umgängena ställdes in.

5. Barnperspektivet finns där men det är komplext: Barnperspektivet innebär inte att man alltid gör vad ett 5–6-årigt barn säger i stunden, eftersom ett barn i den åldern helt saknar mognad att överblicka konsekvenserna eller stå emot vuxnas påverkan.

Barnperspektivet i lagen (6 kap. 2 a § föräldrabalken) handlar om vad som är bäst för barnet på lång sikt vilket är att få växa upp med en fungerande relation till båda sina föräldrar.

Slutsats: Ingen tycker att en polishämtning är en vacker eller önskvärd lösning. Men problemet uppstår när en förälder ställer sig över lagen och vägrar samarbeta.

Alternativet att låta umgängessabotage lyckas skulle innebära att vilken förälder som helst kan radera ut den andra föräldern ur barnets liv genom att bara sätta sig på tvären till allt. Det vore ett ännu större misslyckande för barnsrätten.

Tack för att du tar dig tiden till välformulerade, genomtänkta inlägg! Detta fall är komplext och du lyckas få fram hur barnets bästa är fokuset här, inte en förälders egna intressen.

Förhoppningsvis sprids dessa nyanserade inlägg till personer som enbart sett videon och automatiskt ställt sig på mammans sida. Bara det att polishämtningen filmades och lagts ut på internet är ett bevis i sig att hon inte respekterar barnets integritet och bästa.