”Alla mina bokstäver” - Carina Bergfeldts ADHD

Jo det förstår jag absolut. Jag har själv identifierat mig i många diagnoser.
Jag hade föreställningen att jag inte klarade av vissa saker pga att jag var på ett visst sätt.

Jag gick hos psykolog ett tag men tog aldrig upp det här med diagnos. Sen fick jag sluta för jag klarade min vardag. Dock väckte psykologsamtalen idéer och tankar vilket fick mig att inte ta mina tillkortakommanden som absoluta sanningar vilket fick mig att jobba på det jag trodde jag inte kunde klara av.

Nu idag försöker jag hela tiden jobba med det jag är dålig på och det har visat sig att jag kan förändras och klara saker som var långt utanför min bekvämlighetszon.

Det jag är rädd för med vad jag kallar överdiagnostisering är att människor begränsar sig. Att de tänker att ”nej, det kan jag inte göra med min diagnos”. Att det blir ett större handikapp än det behöver vara.

Man kan också använda det som ett försvar för dåligt beteende.

Okej.

Du beskriver att du låtit dina diagnoser vara till hinder för dig.

Så är det absolut inte för alla andra människor.

Du får F i läsförståelse och A i att göra en höna av en fjäder.

Klart du är negativ till diagnoser när du tror att resten av världen fungerar så som du själv.

Jag är inte negativ till diagnoser. Men jag tycker att de ska ges till människor som behöver dem och inte till personer som klarar sig bra ändå.

Själva diagnosen blir lite urvattnad när det går runt en massa framgångsrika människor med ADHD och så sitter de med riktiga problem (med sin ADHD) som varken kan få jobb eller relationer att fungera.

Hear, hear. Tyvärr börjar denna överdiagnostisering nu sprida sig till andra NPF-diagnoser så som autismspektrumstörningar.

Kompis i trettioårsåldern betalade för privat utredning för autism, han fick det. Han har själv rakt ut ssgt till mig att han vill bara behöva jobba 75% och avser använda diagnosen för att söka sjukersättning på 25%.

Kompisen ifråga har konsekvent arbetat i flera år, haft flera långa stabila romantiska förhållanden varav det senaste är ett samboskap inne på sitt åttonde år. Han har aldrig haft svårt att bygga eller upprätthålla mänskliga relationer så länge jag känt honom men han kan nu gå runt och förklara att han har autism vilket urvattnar hela begreppet.

Denna överdiagnostisering ger vatten på kvarnen för de som menar att NPF-diagnoser inte egentligen finns, och därmed i förlängningen att de som får sådana ej borde få hjälp med ex. boendestöd eller hemtjänst.

Allt jag hoppas är att denna jävla programserie gär att problemet med överdiagnostiseringen blir en högre prioriterad fråga.

Kvartal:

” SVT:s Alla mina bokstäver med Carina Bergfeldt anklagas för att vara partisk och ligga för nära läkemedelsindustrin. SVT avfärdar kritiken – samtidigt uppmärksammas att Bergfeldts man är producent för serien och att redaktionen kände till en medverkande experts kopplingar till läkemedelsbranschen.”

https://kvartal.se/nyheter/artiklar/bergfeldts-adhd-serie-kritiseras-mannen-producent/cG9zdDoxNzc3MjY

Citerar ett stycke av den längre texten:

” I serien får tittarna följa Carina Bergfeldt när hon vid 45 års ålder genomgår en ADHD-utredning. Programmet kommer samtidigt som Sverige, likt flera andra länder, upplevt en kraftig ökning av antalet ADHD-diagnoser.

Kritiken har kommit från flera håll. Medicinjournalisten Katarina Wilk skriver i Journalisten att Bergfeldts personliga ingång gör att programmet saknar journalistisk distans.1
Psykiatern Peder Björling riktar i Svenska Dagbladet kritik mot själva beskrivningen av diagnosen.
– Som psykiater är jag tveksam till den bild av adhd som målas upp i SVT-programmet Alla mina bokstäver. Det finns saker som inte stämmer.
I Dagens Nyheter skriver journalisten och författaren Katarina Bjärvall att serien hade kunnat skildra den svenska diagnosvågens komplicerade verklighet, men att medicinernas biverkningar, läkemedelsindustrins intressen och experternas kopplingar i stället hamnar utanför bild. Hon beskriver serien som något som ”liknar medicinreklam”.

Ja, det som är en fara är att de som VERKLIGEN har problem inte tas på allvar och inte får tillräcklig hjälp. Från början har ju neuropsykiatriska diagnoser enbart varit tänkta för de som har jättestora svårigheter. Att man t ex inte klarar studier/yrkesarbete. Blivit jättesjuk av stress pga sociala svårigheter då man inte fixar det sociala samspelet. Alltså stora ihållande svårigheter. Inte ha glidit fram på en sådan räkmacka som Carina Bergfeldt tycks ha gjort, hon har en rejäl karriär OCH familj och vänner.

En person skrev en bra kommentar under en artikel på kvartal:

“ … en diagnos kräver funktionsnedsättning och inte bara subjektivt lidande. På vilket sätt är Bergfeldt funktionsnedsatt? Hon är ju med alla mått mätt mer framgångsrik än både du och jag. Var hämtar jag ut mitt statligt subventionerade amfetamin?”

Kommentaren var under denna artikel:

https://kvartal.se/nyheter/artiklar/bergfeldts-adhd-serie-kritiseras-mannen-producent/cG9zdDoxNzc3MjY

Så människor med något högre intelligens eller som på något sätt klarar sig lite bättre ska särbehandlas negativt på grund av dina väldigt specifika erfarenheter?

Nej. Det har inget med mina erfarenheter att göra.

Det är precis samma sak som att man inte ger socialbidrag till den med en miljon på kontot. Även om den gör ekonomiskt dåliga beslut.

Nej det är inte samma sak. Tänk nu efter lite, du framstår rigid.