Citat:
Ursprungligen postat av
Totius
ALLA VET att det inte är samma typ av oro. INGEN har sagt något annat. Det är du som systematiskt förstör tråden genom att styra tillbaka allting till barnläkaren Ingrid Segerberg och MBP som INGEN annan i tråden pratar om. Nu har du hållit på såhär i flera hundratals inlägg som fullständigt har omöjliggjort all saklig diskussion i tråden under mycket lång tid.
Svara nu på de här enkla frågorna och fundera ett varv till på om det här verkligen handlade om en vanlig "omsorgsbrist" eller om något helt annat:
Isolerar man ett barn totalt vid normal omsorgsbrist? Brukar man vid en påstådd "omsorgsbrist" vid ett LVU totalisolera ett barn från sin mamma så att kommunikationen stryps till ett enda handskrivet brev i veckan?
Svaret är ett rungande NEJ! Det är en extrem och ytterst ovanlig tvångsåtgärd som kräver synnerligen starka skäl och som strider mot hela proportionalitetsprincipen.
Planerar man regelmässigt för en permanent uppväxtplacering när grunden påstås vara diffusa omsorgsbrister kring vårdkontakter?
Nej! Huvudregeln vid omsorgsbrister är återförening och stärkande av föräldraförmågan, inte att omedelbart kapa alla band och rigga för en livslång placering.
Varför utreddes inte pappan? Om det nu rådde en "akut kris" i mammans omsorg, varför undersökte socialtjänsten inte ens pappan som ett tryggt alternativ?
Svaret är genomskådligt: De var så låsta i sitt förutfattade MbP-narrativ att de inte ens var intresserade av att hitta en fungerande lösning inom familjen! Så lägg ned ridån. Det här handlade aldrig om en ordinarie "omsorgsbrist" i domstolens vanliga mening.
Det handlade om att socialtjänsten drev en osann anklagelse om medicinsk barnmisshandel, och när den krossades i rätten behöll de ändå de mest drastiska tvångsåtgärderna under täckmanteln "omsorgsbrist"!