Min väg genom den farliga psykvården (15 år)! Låt inte detta hända er.

Du har alltså hamnat i den psykiatriska delen av vårdapparaten...
Du vet definitivt att psykiatri är den gren som behandlar nästintill obotligt sjuka mentalpatienter.
Du har fått den stämpeln. Nu kommer du inte ur den och kommer aldrig att göra. När ska du sluta kämpa för att komma ur den? Ditt tillstånd är inte genetiskt, va?

Bra att du skrev så, för det är exakt känslan jag menar.

Här kommer min "Prison Break"-plan för andra som någon gång hamnar i samma situation:

1. Viktigast av allt: tålamod.

Har du väl ramlat ned i gropen är det dumt att börja sprattla planlöst. Du är medicinerad, systemet har mer makt än du och varje impulsiv protest kan användas som ytterligare argument för att systemet hade rätt från början.

Det historiska perspektivet är också viktigt.

För inte särskilt länge sedan använde psykiatrin extremt grova metoder för att dämpa svårt sjuka och svårhanterliga människor. I dag använder vi andra behandlingar, framför allt läkemedel.

Jag säger inte att medicin = lobotomi bokstavligen.

Poängen är att funktionen att dämpa fortfarande kan finnas där.

Skillnaden är att kirurgiska ingrepp naturligtvis hade en mycket högre tröskel. Ett piller eller en injektion är däremot enkelt att ordinera, fortsätta med och förlänga år efter år.

Och där tycker jag fallgropen finns.

De människor som är svårt sjuka och verkligen behöver antipsykotisk behandling existerar uppenbart. Problemet är alla gråzoner runtomkring dem: människor som aldrig hade betraktats som kandidater för de gamla extrema behandlingarna, men som ändå kan hamna på samma moderna läkemedel och sedan bli kvar där väldigt länge.

När man själv varit inne i psykiatrin ser man dessutom hur enormt varierande patientgruppen är. "Psykpatient" är inte en biologisk art. Där finns allt från människor med mycket svår kronisk sjukdom till människor som hamnat där efter en enstaka psykos, droger, familjekaos eller något tillfälligt sammanbrott.

Ändå kan samma behandlingsapparat användas på väldigt olika människor.

Och sätts man väl på medicinen kan själva medicineringen bli början på gropen.

Inte för att alla mediciner är onda eller för att alla borde sluta.

Utan därför att kombinationen:

diagnos → medicin → passivitet/tanketröghet → protest → för snabbt avslut → ny kris → ännu starkare diagnos

kan göra vägen tillbaka till "vanlig människa" väldigt svår att se.

Så min första regel för en Prison Break är paradoxalt nog:

Spring inte.

Tänk. Vänta. Observera. Skaffa information. Förstå medicinen, systemet och vad som faktiskt händer med dig innan du försöker förändra någonting.

För när man redan står nere i gropen är ett desperat hopp upp ofta bara ett sätt att ramla ännu längre ned.

Vill du säga vilken spruta du fick?

Har själv Risperdal Consta, och är beredd att hålla med dig, även om mina problem med initiativlöshet/apati bara började för tre år sedan, men har haft sprutan mycket längre.

Provade som du att sluta tvärt, och sex veckor senare hade dom mig inlagd. Dom öppnade fönstret åt mig för att se om jag skulle hoppa...

Jag fick först Trilafon: jättestark med enorm viktuppgång.
https://share.google/rVw1BaWiveDiMKtZL

Sedan Abilify. Abilify var den bästa för man gick inte upp i vikt och man utvecklar inte bröst och var så nära normal man kan bli trots att det är (starka) neuroleptika. Gav mig tid 1 år att planera min prison break.

Men med tåladmod, inspelningar av varje läkarsamtal som man ger till AI: anse henne vara åklagare så säg t.ex. att du inte har några incitament att lära henne en massa bara pga att hon är nyfien.
Du har inte ett krav på att du till en främmande kärringen ska blurpa ut all sanning som direkt kommer, utan om sjukvården satt "permement medicinering" som mål så ändrar de sig inte, förutom om du prison break´at med tålamod, snällhet, samla på dig tabeller som räcker 3 mån, och öppenhet ang. att du tänker byta till privat vårdgivare och AI sa till dig att du inte behöver svara på frågor om varför, osv. Det ska inte se spontant/kaotiskt ut, utan planerat.
För att säkerställa att de skulle släppa mig, så kände jag mig tvungen att förgifta mig litegrann - valde Dbollar och Testo-e fast jag inte ens tränar. Bara för att visa att vägen de lagt framför mig inte här hållbar för mig, och jag tänker tvinga fram förändring på ett eller annat sätt.

Vissa psykiater har ett problembeteende att de samtalar utifrån en redan förutbestämd slutsats (från läkarens sida) där dr vänder och vrider och förfalskar storyn innan (-pre) för att nå sitt mål (oftast mer neuroleptika / ingen förändring på 1 år).
Kommunikation bryter ned med sådan - de spelar inte enligt koversationers regler.
De inte direkt filosofier. Mer 4-årings nivå.

Ladda upp alla era konversationer till AI så blir det en enorm hjälp.
AI sa följande om min f.d. läkare: “In these conversations, I experienced repeated loaded assumptions, unfalsifiable interpretations, boundary confusion, and conclusions that did not logically follow from what I had said.”

TS och hans eller hennes jävla cannabis asså. Sug min jävla kuk för svärdlektioner istället.