Om ni hade blivit förstagångsförälder igen

Att välja en bra far.

Inte ett äckel som hellre knullar gamla byfånar till horor med könssjukdomar än att vara med sina minderåriga barn

Att välja en bra far.

Inte ett äckel som hellre knullar gamla byfånar till horor med könssjukdomar än att vara med sina minderåriga barn

Inte ett dugg !

1: Skippa bärsele om inte absolut nödvändigt för att få något gjort.
2: Låt barnen sova i egen säng och eget rum så tidigt som möjligt.
3: Om barnet ramlar och det inte är något allvarligt, uppmuntra till att resa sig upp själv istället för att vara där och lyfta för tidigt.
4: Lär ut bordsskick så tidigt som möjligt så det inte är konstant kaos.
5: Om barnet inte gillar att åka vagn, åka bil osv så kör mer vagn, åk bil osv.
6: Sluta inte träna på gym, fotbollslaget osv.
7: Se till att fortsätta med dejtkvällar utan barn.
8: Se till att barnet tar napp och flaska.
9: Se till att barnet sover hemma hos annan vuxen eller i ert hem men med barnvakt och er föräldrar ur vägen så tidigt och så ofta som möjligt.
10: Anpassa inte maten så mycket. Se till att ungarna lär sig äta allt, inklusive grönsaker och fisk, så tidigt som möjligt.

Barn vänjer sig vid vad man, i brist på bättre ord, "utsätter" dom för. Dvs alla barn kan sova i egen säng, åka bil, äta varierat, passas av andra m.m. Om man konstant ska söva barnet i bärsele, anpassa all kost, samsova, anpassa bilresor efter barnets sovschema m.m. så blir det ett helvete.

Med den kommentaren är det väldigt stor risk att du inte har barn.

Ta vara på småbarnsåren, det är den bästa tiden. Att vara tonårsförälder var varken kul eller givande. Får du dessutom en dotter så byter hon personlighet fullständigt i tonåren.

Statistiskt sett har du rätt men studier har visat att upp till 19 % är villiga att erkänna att de ångrar att de skaffade barn. Det är väl en av de mest tabu sakerna man kan erkänna så man får väl nästan anta att det finns ett stort mörkertal. Det varierar också ganska mycket från land till land och det förefaller inte att ha så mycket med levnadsstandarden att göra utan snarare hur öppen man vågar vara när man besvarar frågan.
Jag vet ett par stycken som aldrig är glada längre och inte verkar ha fått någonting ut av att skaffa barn. Allt man hör är gnäll. Jag tror aldrig de skulle erkänna att det var ett misstag dock. Det finns också en stor del som egentligen inte kan besvara vad de fått av det utan lutar sig på det ganska abstrakta "jag har gjort min del". Jo, det finns mycket godare gärningar man kan göra men tillför de egentligen någon påtaglig glädje? Någon som dagligen räddar liv på akuten kan också tycka sitt jobb är skit.

Håll dom borta från telefonen och datorn och försök få dom intresserade av sunda fritidssysselsättning, som spela musikinstrument och sådant.

Då är det ju bättre att inte skaffa barn överhuvudtaget. Bit ihop din mes.