https://magasinetfilter.se/granskning/den-osannolika-mordaren-kallmaterial-och-noter/
13.
Alla vittnen talade om ett mycket snabbt händelseförlopp, där mördaren avfyrade ett skott som fick Olof Palme att rasa ihop och dra Lisbet med sig i fallet – vilket räddade henne från det påföljande skottet. Därefter sprang gärningsmannen omedelbart från platsen.
Två polismän talade med Lisbet Palme redan på Sabbatsbergs sjukhus, för att försöka få fram ett signalement. Med den ene pratade Lisbet om två gärningsmän, och syftade på två personer hon observerat nära bostaden i Gamla stan några veckor tidigare. Med den andre pratade hon om mordtillfället och gav följande signalement: »Stor, kraftig, mörkhårig, iklädd midje- eller trekvartslång blå eller mörkblå täckjacka.« Polismannen noterade också: »Fru Palme var mycket chockad och kunde inte för stunden lämna fler upplysningar.«
Nästa dag förhördes hon i hemmet i närvaro av Mårten Palme och statssekreteraren Ulf Dahlstén. Enligt Lisbets önskemål bandades varken detta eller efterföljande förhör med henne.
Enligt denna utsaga hade hon endast sett gärningsmannen bakifrån, när han sprang från platsen. Uppgifterna var skrala: »Han stannade en bit in och vände sig om varefter han fortsatte. Någon annan lade hon inte märke till. (…) Mannen som sprang in på Tunnelgatan uppfattade fru Palme som varande i 40-årsåldern, cirka 180 centimeter lång och med ›kompakt‹ kropp med kort hals. Han var mörk men inte på ett direkt sydländskt sätt utan håret var mer brunaktigt. Han var iklädd en blå, något litet ›bullig‹ täckjacka som gick en bit nedanför midjan. Han hade vidare mörka, troligen grå byxor. I övrigt lade fru Palme inte märke till några detaljer vare sig i utseende eller klädsel.«
Först den 8 mars, efter att fantombilden hade publicerats, menade hon sig minnas saker om mördarens ansikte: »Hon uppfattade det som om mannen som sprang in på Tunnelgatan hade ett något rundare, fylligare ansikte än det på fotot. Dragen i övrigt, mun och näsa, uppfattade hon som raka. Den korta halsen kan kanske förklaras med att han rörde sig med uppdragna axlar.«
Den 25 mars, nästan en månad efter mordet, förhördes hon av Hans Holmér. Då var detaljerna ännu fler: »Gärningsmannen har stirrande blick. Ljus blick. Kindknotorna är liksom bulliga. Han har vit överläpp. Kort hals, uppdragna axlar, ett kompakt utseende. Han bär mörkblå jacka. Den är inte midjelång, inte heller väldigt lång. Han har mörka byxor. Det är inte jeans. När Lisbet ser honom går han ut till vänster snett fram mot det upplysta fönstret i affären i hörnan. Han blickar tillbaka som för att kontrollera om han lyckats och fortsätter in i gränden. Lisbet har sedan intrycket att han kan ha stått kvar inne i gränden en stund och stirrat tillbaka på henne.«
Problemet med detta vittnesmål, vilket Hans Holmér senare påpekade för Granskningskommissionen, var att Lisbet tycktes ha blandat ihop olika fragmentariska intryck – och ha smält samman gärningsmannens utseende med det närmaste ögonvittnet Anders Björkmans. Den ståndpunkten stärktes av de uppföljande förhör som hölls i slutet av april och början av maj. Då svällde berättelsen ytterligare: »Då hon tittade upp från maken, som fallit ihop på trottoaren, såg hon en man med stirrande blick titta på dem. Mannen befann sig på ca 10–15 meters avstånd och stod i hörnet av Tunnelgatan. Hon beskriver mannen som vara i 40-års åldern och omkring 180 cm lång, ha en intensivt stirrande blick, ha smala, tunna läppar och ljus, platt överläpp, ha en rak panna med raka ögonbryn samt ha ett rektangulärt och stelt stirrande ansikte med kraftigt, något framskjutet hakparti och markerade kindsidor. Han var iklädd mörkblå/marinblå jacka som gick nedanför midjan, dock ej till knäna, och han hade mörka byxor. Mannen var bred över axlarna men gjorde inget ›stort‹ intryck. Han verkade dra upp axlarna och hade ett kort halsparti.«
Inget annat vittne talade om att mördaren skulle ha stannat kvar och stirrat från gathörnet. Det gjorde däremot Anders Björkman. Och vidare: »Då Lisbet Palme tittade in mot Tunnelgatan såg hon en man som stod cirka 75 meter in på gatan. Han stod på norra sidan med ryggen tryckt mot barackbyggnaden och vända ansiktet och stirrade mot henne. Det var mörkt på platsen, men hon tyckte sig se att den mannen hade samma stirrande blick, som den hon tidigare iakttagit hos mannen i hörnet av Tunnelgatan.«
Här fogades uppenbarligen även Lars Jeppsson till bilden av mördaren.
Att den chockade Lisbet Palme, som överraskades av en gärningsman som dök upp bakifrån, och som av naturliga skäl fokuserade främst på sin fallne make, blandade ihop intrycken är naturligt och i överensstämmelse med vittnespsykologisk forskning. Ämnet är ändå känsligt, eftersom den som ifrågasätter ett vittnesmåls tillförlitlighet även anses ifrågasätta uppgiftslämnarens trovärdighet. Men dessa saker är väsensskilda. Också trovärdiga personer kan lämna felaktiga uppgifter, beroende på omständigheterna.
På samma vis rymmer underkännandet av Lisbet Palmes senare utpekande av Christer Pettersson ingen kritik mot henne som person, även om hon och andra har uppfattat det så. Felet var polisens, som anordnade en undermålig vittneskonfrontation. Att hon från den stunden bibringades uppfattningen att Pettersson mördade hennes make stämmer väl överens med forskningen om felaktiga konfrontationsförhör. Ställs du inför en person som påstås vara gärningsmannen, och du tror på upplysningen, träder denna persons utseende in i dina egna minnen av händelsen.
