Citat:
Ursprungligen postat av
rosalenin
Moral är stort.
Med rutiner och vanor (helst utan o-) står man lite stadigare, än utan.
Det är ett svek av föräldrar att inte skärpa till sig inför sina barn och förklara hur och varför vissa företeelser är acceptabla, och andra inte.
(Med det sagt: i min ungdom var jag barnflicka åt en liten pojke med föräldrar i karriären. Han var rätt dominant mot andra barn, tog deras leksaker och bet dem när de försökte ta tillbaka grejerna. Jag korrigerade och förmanade, under gråt och tandagnisslan (hans). Plötsligt insåg jag att föräldrarna inte alls var inte intresserade av att killen skulle lära sig ta hänsyn. De bevittnade belåtet hans roffarteknik, men när andra mödrar började skicka onda ögat, var det min sak att avleda. Lite udda exempel på hur man fostrar i olika samhällsklasser.
Det är ju våra egna barn. Ot, beklagar
En fin anekdot! Tack 💗
Moralen i hela landet är på väg åt pipsvängen i hela landet, inte endast enstaka personer och i mitt gamla hjärta är det förbannat sorgligt.
Det verkar som att alla på något vis har blivit spritt språngande och alla skyller på alla, ingen tar ansvar, allt är ok bla bla.
Jag hade själv förbjudit min unge att se ut på det där viset. Jag hade förklarat för flickebarnet att alla val vi gör får konsekvenser samt att ”du kan om du vill, allting är möjligt!” Nu matar vi barnen snarare med ”om du inte vill så måste du inte, du ”känner” bäst själv hur du vill ha håret”, det finns ju ingen balans längre alls.
Att vara moralisk är att vara snäll mot sitt barn. Man blir en hedervärd ansvarstagande förälder som förhoppningsvis smittar av sig vidare till barnet och självklart får man göra misstag! Massor! Men efter att bli nekad ett jobb som du kan utföra för femhundrade gången, då skulle man kanske ställa sig framför spegeln och ta en lektion i självkritik.