Citat:
Ursprungligen postat av
Totius
Precis. Samhällsproblemet blir för mycket för politiskt korrekta karriärsugna chefredaktörer.
Det stora samhällsproblemet är att alldeles för många stöttar myndigheterna blint utan att förstå vad som faktiskt försiggår bakom sekretesskynket.
I den här tråden har vi fått se skolboksexempel på systemförsvararnas ständigt återkommande verktygslåda:
Oroskortet: Saknas bevis och lagstöd drar man alltid till med: "Det fanns ju faktiskt en oro!" där en subjektiv känsla tillåts ersätta faktiska, mätbara fakta.
Osäkerhetskortet: Lägg ut rökridåer och hävda: "Ingen av oss kan ju veta, för vi har inte tillgång till hela aktmaterialet." Ett bekvämt sätt att fly från de dokumenterade felsteg som faktiskt lagts på bordet.
Projiceringskortet: Anklaga granskande media för att "vinkla", när det i själva verket är socialtjänsten som vinklar genom att bygga sina utredningar på återberättade sekundär- och tertiärkällor.
Falska ekvivalenskortet (Myndighetskortet): Den enskilde föräldern ställs till svars och ska "granskas" som om denne vore en jämställd part med en hel myndighetsapparat med obegränsade resurser och jurister i ryggen.
Auktoritetskortet: "Rätten har ju dömt, alltså var det rätt." Man hänvisar blint till domstolens stämpel, trots att alla vet att förvaltningsrätten matades med ett vinklat och stympat underlag där motbevis rensats bort.
Prestigekortet: "Det måste ha funnits en anledning, för myndigheten skulle väl aldrig göra fel?" Ett cirkelresonemang som utgår från att systemet per definition är ofelbart.
Gemensamt för alla dessa kort är att de är utformade för att fly från sakfrågan, tysta kritiker och undvika ansvar. Det är en retorisk skendebatt som havererar så fort man kräver att få se det faktiska journalstödet bakom påståendena.