8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Det blir svårt att diskutera vidare utan att faktiskt se hur orosanmälningarna är formulerade. Men såvitt jag förstår så var IS anmälan ganska hårt formulerad. Även om det inte fanns en misstanke om att vårdnadshavare aktivt skulle skada sitt barn så uttrycktes det att det kunde ske vid en konfrontation. Detta var ju hela upprinnelsen till att omhändertagandet blev så pass akut och utan tillåtelse att säga farväl. Här borde man absolut ha varit kritiskt.

Det vore intressant att veta varför man valde att uttrycka sig så skarpt. Jag tror inte att det var för att straffa vårdsnadshavaren på något sätt utan kombinationen av att vilja byta vårdgivare samtidigt som kolektomi fördes på tal och att orosanmälan från vårdsnadshavare kom (ett bevis på att man nu helt saknar behandlingsallians).

Avseende ansvarsfrågan så är den komplex. Grundfrågan är, hur utvärderar vården förloppet?

Jag är långt ifrån en expert på PIPO men en sjukdom som detta ter sig rimlig att följa med både subjektiva (smärta och bedömning av matintag per os) och objektiva markörer (tarmdilatation på röntgen, tillväxt, prover).

Avseende objektiva fynd vet vi enbart att prover och tillväxt var normal. Röntgenfynd vet vi inget om. Subjektivt vet vi att det rapporterades svårigheter med matintag och mycket smärta. Symtombilden vid inneliggande observation matchade inte den som vårdsnadshavare beskrev. Samtidigt så har sjukdomen ett fluktuerande förlopp vilket gör det svårt att utvärdera.

Det är föräldrars/assistenters ansvar att förmedla en korrekt bild. Avseende matintag så verkar detta inte ha skett utifrån det vi kan utläsa. Man kunde heller inte träffa barnet så det var svårt att fråga denne hur det gick med matintaget. Bättringen sommartid förefaller ha kommit fram i efterhand?

Diskrepansen mellan de obektiva markörerna som utfall normala och matintaget borde ha föranlett fler insatser från vården i ett tidigare skede. Man borde absolut ha dokumenterat att man lyft detta och lagt vikt vid oberoende observationer, antingen inneliggande eller i hemmet. Här kan man ju dock fråga hur mycket deras felaktiga dokumentation ställde till? Förstod vården ens själv diskrepansen?

"Avseende objektiva fynd vet vi enbart att prover och tillväxt var normal. Röntgenfynd vet vi inget om. Subjektivt vet vi att det rapporterades svårigheter med matintag och mycket smärta. Symtombilden vid inneliggande observation matchade inte den som vårdsnadshavare beskrev. Samtidigt så har sjukdomen ett fluktuerande förlopp vilket gör det svårt att utvärdera. "

Spannet för tillväxt för en 8 åring är ju rätt så brett så hur kom man fram till att Elsa följde kurvan?
Som vuxen så får man frågan om var smärtan ligger på en skala från 1 till 10... gör man samma med ett litet barn som Elsa?

"Avseende objektiva fynd vet vi enbart att prover och tillväxt var normal. Röntgenfynd vet vi inget om. Subjektivt vet vi att det rapporterades svårigheter med matintag och mycket smärta. Symtombilden vid inneliggande observation matchade inte den som vårdsnadshavare beskrev. Samtidigt så har sjukdomen ett fluktuerande förlopp vilket gör det svårt att utvärdera. "

Spannet för tillväxt för en 8 åring är ju rätt så brett så hur kom man fram till att Elsa följde kurvan?
Som vuxen så får man frågan om var smärtan ligger på en skala från 1 till 10... gör man samma med ett litet barn som Elsa?

Det blir svårt att diskutera vidare utan att faktiskt se hur orosanmälningarna är formulerade. Men såvitt jag förstår så var IS anmälan ganska hårt formulerad. Även om det inte fanns en misstanke om att vårdnadshavare aktivt skulle skada sitt barn så uttrycktes det att det kunde ske vid en konfrontation. Detta var ju hela upprinnelsen till att omhändertagandet blev så pass akut och utan tillåtelse att säga farväl. Här borde man absolut ha varit kritiskt.

Det vore intressant att veta varför man valde att uttrycka sig så skarpt. Jag tror inte att det var för att straffa vårdsnadshavaren på något sätt utan kombinationen av att vilja byta vårdgivare samtidigt som kolektomi fördes på tal och att orosanmälan från vårdsnadshavare kom (ett bevis på att man nu helt saknar behandlingsallians).

Avseende ansvarsfrågan så är den komplex. Grundfrågan är, hur utvärderar vården förloppet?

Jag är långt ifrån en expert på PIPO men en sjukdom som detta ter sig rimlig att följa med både subjektiva (smärta och bedömning av matintag per os) och objektiva markörer (tarmdilatation på röntgen, tillväxt, prover).

Avseende objektiva fynd vet vi enbart att prover och tillväxt var normal. Röntgenfynd vet vi inget om. Subjektivt vet vi att det rapporterades svårigheter med matintag och mycket smärta. Symtombilden vid inneliggande observation matchade inte den som vårdsnadshavare beskrev. Samtidigt så har sjukdomen ett fluktuerande förlopp vilket gör det svårt att utvärdera.

Det är föräldrars/assistenters ansvar att förmedla en korrekt bild. Avseende matintag så verkar detta inte ha skett utifrån det vi kan utläsa. Man kunde heller inte träffa barnet så det var svårt att fråga denne hur det gick med matintaget. Bättringen sommartid förefaller ha kommit fram i efterhand?

Diskrepansen mellan de obektiva markörerna som utfall normala och matintaget borde ha föranlett fler insatser från vården i ett tidigare skede. Man borde absolut ha dokumenterat att man lyft detta och lagt vikt vid oberoende observationer, antingen inneliggande eller i hemmet. Här kan man ju dock fråga hur mycket deras felaktiga dokumentation ställde till? Förstod vården ens själv diskrepansen?

Det närmaste vi kan komma innehållet i orosanmälningarna är nog beskrivningen som ges i avsnitt 2 i Ensolution-rapporten, sammanfattningsvis:

De två inkomna orosanmälningarna från olika sjukhus är samstämmiga och uttrycker oro för att barnet utsatts för barnmisshandel genom sjukvårdande insatser. Oron gäller både risk för överbehandling och att mamman är den huvudsakliga uttolkaren av symtom som vården sällan själva observerat. Mamman och vården har samarbetsproblem och hon är drivande och påtryckande i att ingrepp utförs. Vården hyser oro för att barnet utsätts för barnmisshandel genom sjukvårdande insatser (BGSI fd Munchausen by proxy) En utredning är därmed nödvändig.

Till kurt-sune: Jag upprepar fortsättningsvis inte det som redan varit uppe i tråden tusentals gånger utan fokuserar på sådant som hittills inte diskuterats. Jag hoppas vi kan slippa fler upprepningar av sådant som vi alla vet sedan länge.

För att avgränsa detta inlägg tar jag bara upp avsnitt ”2.2.1 Ansvarsförskjutning från vårdgivare till förälder”. Se rapporten för de punkter som tas upp.

Det som socialtjänsten givetvis skulle ha gjort – och det som både domstolarna och de offentliga ombuden skulle ha krävt – är just det som rapporten tar upp:

* En klar analys av vårdens roll i detta och hur vården själva bedömt barnets medicinska status samt hur det samverkat med mammans accelererande oro.

* Beskrivning av vårdens ansvar som beslutsfattare för behandling.

* Utredning av varför vården inte agerat på oro tidigare.

Utan en förståelse för detta är det omöjligt att göra sakliga och opartiska bedömningar i det fortsatta arbetet.

Det här har från dag ett varit en ren vårdfråga och inte en socialtjänstfråga.

Hos barn frågar man typ samma sak avseende smärta. Men det viktigaste är att man kan fråga barnet direkt. Barn kan även utveckla smärtbeteenden.

Man kan sammanfatta det så här: Det här hade aldrig någonsin kunnat ske i något annat land, med möjligt undantag för Norge som lider av exakt samma felkonstruerade tvångsvårdssystem där diffus eller rent av påhittad "oro" tillåts förvandlas till "fakta" som leder till obegränsade tvångsplaceringar av barn.

Jag förstår överhuvudtaget inte varför socialtjänsten överhuvudtaget behövde kopplas in i det här ärendet? Vad är egentligen deras funktion? De har ju bevisligen bara gått in och krossat en hel familjs liv och drabbat Elsa med svåra trauma.

Det här har från dag ett varit en ren vårdfråga och inte en socialtjänstfråga. Hur många liknande fall finns det inte ute i landet där socialtjänsten kliver in och förstör i stället för att stötta familjer som kämpar med svåra kroniska sjukdomar eller NPF-diagnoser?

Sjukvården borde givetvis ha sammankallat till ett SIP-möte istället för att i efterhand gå in och ändra hela protokollet i samband med placeringen. Om sjukvården anser att de gjorde rätt från början varför kände de sig då tvungna att ändra i protokollet efteråt?

Och om mamman nu inte hade Munchausen by proxy, varför spärrades då journalerna för henne? I normalfallet vid ett LVU har föräldrar fortfarande rätt att ta del av sitt barns vårdjournaler eftersom de har kvar vårdnaden. Men inte i det här fallet. Varför gjordes ett sådant unikt avsteg?

Det här med "oro" som rättsligt bevis är en helt absurd tanke. Oro är en subjektiv känsla och kan betyda precis vad som helst och det ska och får aldrig utgöra grunden för att beröva ett barn sin familj!

Det finns etablerade smärtskalor inom sjukvården som använder ansiktsuttryck för att skatta smärta. Men det stora problemet är att detta är en sjukdom som går i skov då smärtan och symptomgraden varierar kraftigt över tid.

Att mamman dokumenterade sjukdomsförloppet så noggrant som hon gjorde var helt nödvändigt för att kunna ge vårdteamet en korrekt bild. Men vad händer när en mor ser sitt eget barn lida? Jo, hon anklagas i stället för att vara "för inkännande".

Det är helt obegripligt, och det sammanfattar egentligen exakt vad som har gått snett i det här ärendet: mamman har felaktigt stämplats och anklagats för sitt barns naturliga sjukdomssymptom samt för vårdens egna misstag med näringsdroppet.

Att man i det läget kopplar in en socialtjänst utan medicinsk kompetens som dessutom tillåts agera både utredare, åklagare och domare gör det uppenbart att allt till slut måste gå fullständigt åt skogen.

SIP med soc? Ja, för att ens starta upp en kontakt med soc så är det ju via en orosanmälan.

Det närmaste vi kan komma innehållet i orosanmälningarna är nog beskrivningen som ges i avsnitt 2 i Ensolution-rapporten, sammanfattningsvis:

De två inkomna orosanmälningarna från olika sjukhus är samstämmiga och uttrycker oro för att barnet utsatts för barnmisshandel genom sjukvårdande insatser. Oron gäller både risk för överbehandling och att mamman är den huvudsakliga uttolkaren av symtom som vården sällan själva observerat. Mamman och vården har samarbetsproblem och hon är drivande och påtryckande i att ingrepp utförs. Vården hyser oro för att barnet utsätts för barnmisshandel genom sjukvårdande insatser (BGSI fd Munchausen by proxy) En utredning är därmed nödvändig.

Till kurt-sune: Jag upprepar fortsättningsvis inte det som redan varit uppe i tråden tusentals gånger utan fokuserar på sådant som hittills inte diskuterats. Jag hoppas vi kan slippa fler upprepningar av sådant som vi alla vet sedan länge.

För att avgränsa detta inlägg tar jag bara upp avsnitt ”2.2.1 Ansvarsförskjutning från vårdgivare till förälder”. Se rapporten för de punkter som tas upp.

Det som socialtjänsten givetvis skulle ha gjort – och det som både domstolarna och de offentliga ombuden skulle ha krävt – är just det som rapporten tar upp:

* En klar analys av vårdens roll i detta och hur vården själva bedömt barnets medicinska status samt hur det samverkat med mammans accelererande oro.

* Beskrivning av vårdens ansvar som beslutsfattare för behandling.

* Utredning av varför vården inte agerat på oro tidigare.

Utan en förståelse för detta är det omöjligt att göra sakliga och opartiska bedömningar i det fortsatta arbetet.