Citat:
Ursprungligen postat av
trustmeiamadoctor
Jo, en läkare gör det om man får till sig att ett barn inte kan äta.
Det är hela grunden till att vi sitter här och diskuterar idag. Vårdens bild av Elsa stämde inte in med den som vårdnadshavare förmedlade eller den bild som objektiva provsvar och mätningar visade. Det är hela upprinnelsen till att man började misstänka BGFS.
Ingen har någonsin sagt att sjukdomen är påhittad.
Det där är ju ren historieförfalskning!
BGFS/MBP är per definition att påstå att sjukdomen är påhittad eller framkallad. Det var exakt den anklagelsen som användes för att ta Elsa, och det var exakt den teorin som domstolen senare förkastade!
Det var specialistvårdens egna undersökningar och prover som slog fast att Elsa har en reell, svår tarmsjukdom.
Ingen läkare ordinerar näringsdropp och centrala infarter på ett barn utan objektiva fysiologiska belägg.
Sluta backa och låtsas som att anklagelserna handlade om något annat. Hela myndighetshaveriet byggde på en felaktig MBP-teori som helt sprack.
Citat:
Ursprungligen postat av
trustmeiamadoctor
Men funktionella symtom är vanligt hos barn. Det är viktigt att normalisera ett barns kroppsliga signaler och att inte skapa oro. Uttrycker man som förälder en stark oro för att barnet ska få ont av att äta, ja, då kommer barnet bli orolig för att försöka äta vilket skapar en negativ spiral och förstärker symtomen. Detta nämns även i domen som en grund till beslutet. Dvs förälder-barn relationem till sjukdomen kan bli patologisk och hämma en positiv utveckling. Detta kan påverka ett barn för livet. Tro mig, jag har träffat fall som detta i vuxen ålder. Det är kanske därför det berör mer.
Man kan bry sig för mycket utifrån att det kan spåra ur. Det är heller ingen vårdnadshavares fel utifrån att det är otroligt svårt att ha ett sjukt barn.
"Doktorn", nu gör du ännu ett teoretiskt sidospår och blandar ihop dina egna vuxenpatienter med vad som faktiskt är ställt utom rimligt tvivel i detta specifika fall.
Din teoretiska utläggning om "funktionella symptom" och "patologisk oro" håller helt enkelt inte. Låt oss bena ut varför:
Påståendet att mamman varit "för inkännande" är en typisk skrivbordsprodukt från socialtjänsten helt utan saklig och medicinsk grund. Vilken förälder är inte inkännande när ens åttaåriga barn har svåra, objektiverade smärtor vid en bekräftad tarmsjukdom? Att vända en helt normal föräldrainstinkt till något straffbart är inget annat än en rättsosäker efterhandskonstruktion.
Du drar paralleller till helt andra patienter du träffat i vuxen ålder och spekulerar fritt kring "hur det kan spåra ur". Det finns ingen konkret fakta eller bevisning bakom dina fantasier i just detta ärende utan det är ren överföring av dina egna personliga erfarenheter på ett fall du inte har insyn i.
Om din och socialtjänstens teori om en "patologisk förälder-barn-relation" faktiskt stämde, varför fungerar det då bevisligen utmärkt för Elsa i dag utan något som helst LVU? Verkligheten har ju redan motbevisat er hypotes.
Förvaltningsrätten nickar tyvärr allt för ofta ja så länge socialtjänsten paketerar sina subjektiva tyckanden i psykologiserande begrepp. Men när det här materialet granskats i efterhand faller tyckandet samman.
Sluta applicera dina generella teorier om funktionella magbesvär på ett barn med en bekräftad PIPO-diagnos.
Citat:
Ursprungligen postat av
trustmeiamadoctor
Detta är en potentiell förklaring till varför symtomen avtog i jourhemmet och varför droppet kunde fasas ut. Sjukdomen kvarstår men kan vara av lindrigare grad.
Eller så var det helt enkelt Elsas överlevnadsinstinkt som aktiverades.
Det krävs ju inget större detektivarbete för att räkna ut vad som hände: någon, oavsett om det var jourhemmet eller socialsekreterarna, förklarade självklart för en skrämd åttaåring varför hon inte fick bo kvar med sin familj, och att hon måste börja äta för att överhuvudtaget ha en chans att få komma hem.
Vad gör då ett traumatiserat barn i den situationen? Jo, hon gör precis allt som krävs och kämpar i sig maten för att desperat försöka ta sig tillbaka till sina föräldrar och sin trygghet.
Att kalla detta för en "räddning" är helt absurt. Man påstår sig ha botat ett symptom, men i själva verket trasade myndigheterna sönder ett litet barn mentalt på vägen.