Citat:
Jag stämmer in i bilden av hans medarbetarstil, om än omedveten om att detta i någon större omfattning skulle påpekats för ledning utöver vid enskilda konflikter. Här i forumet har jag tidigare beskrivit T som känslig för kritik och att han läst in kritik i alldagliga samtal och vardagligt socialiserande. Utöver det har jag i konflikter bevittnat att han ofta agerar på ett sätt som utökar konflikten snarare än syftar till att finna samförstånd. Han verkar konfrontativ även vid enklare missförstånd; knutar löses enklast med ett svingande svärd.
Angående lägenheten på Hagagatan har han i sin berättelse till gemensamma bekanta förmedlat att det är han själv som kontrakterat bostaden för eget och ej gemensamt bruk. Lägenheten hade han enligt egen utsago anskaffat genom goda kontakter med privata hyresvärdar. Vi kan nu konstatera att detta varit lögn. När separationen var ett faktum berättade han tidigt att han hade svårt att få kvinnan att flytta ut. Han har då vänt sig till sitt nätverk för rekommendationer om advokater kunniga på området. En av dessa skall ha ifrågasatt det tidiga anlitandet av en advokat i en situation där T, vad henne anbelangade, hade lagen på sin sida. T har då svarat att kvinnan vid tillfället var i en ekonomisk och känslomässig situation som garanterade att hon skulle ge efter vid advokathot. Samma bekanta har uppfattat själva anlitandet av advokat som något T varit stolt över.
Efter försäljningen av radhuset har flera noterat att T börjat tala om sig själv som förmögen. Med kapitalet kom en möjlighet att associeras med det klientel han hittills arbetat för; nu hade han möjlighet att själv tala om potentiella investeringar i konst. Att inte förlora kapitalet som identitetsmarkör genom att behöva binda det till något så basalt som en bostad tros ha varit en av anledningarna till processen om lägenheten, samtidigt som han varit av uppfattningen att konflikt genom advokater är ett självklart tillvägagångssätt för den samhällsgrupp han velat tillhöra. Utöver detta bör man vara medveten om att ett hyreskontrakt på central address i Stockholms innerstad är en klassmarkör i sig, särskilt om anskaffandet av kontraktet kan vävas in i en berättelse om goda relationer och social status snarare än antal ködagar i en officiell bostadskö.
I jakten på tillhörighet har T gått vilse. Om än ej driven av ekonomiskt begär har han sannolikt sett relationen med Å som en bekräftelse på att hans klassresa rör sig framåt.
Angående lägenheten på Hagagatan har han i sin berättelse till gemensamma bekanta förmedlat att det är han själv som kontrakterat bostaden för eget och ej gemensamt bruk. Lägenheten hade han enligt egen utsago anskaffat genom goda kontakter med privata hyresvärdar. Vi kan nu konstatera att detta varit lögn. När separationen var ett faktum berättade han tidigt att han hade svårt att få kvinnan att flytta ut. Han har då vänt sig till sitt nätverk för rekommendationer om advokater kunniga på området. En av dessa skall ha ifrågasatt det tidiga anlitandet av en advokat i en situation där T, vad henne anbelangade, hade lagen på sin sida. T har då svarat att kvinnan vid tillfället var i en ekonomisk och känslomässig situation som garanterade att hon skulle ge efter vid advokathot. Samma bekanta har uppfattat själva anlitandet av advokat som något T varit stolt över.
Efter försäljningen av radhuset har flera noterat att T börjat tala om sig själv som förmögen. Med kapitalet kom en möjlighet att associeras med det klientel han hittills arbetat för; nu hade han möjlighet att själv tala om potentiella investeringar i konst. Att inte förlora kapitalet som identitetsmarkör genom att behöva binda det till något så basalt som en bostad tros ha varit en av anledningarna till processen om lägenheten, samtidigt som han varit av uppfattningen att konflikt genom advokater är ett självklart tillvägagångssätt för den samhällsgrupp han velat tillhöra. Utöver detta bör man vara medveten om att ett hyreskontrakt på central address i Stockholms innerstad är en klassmarkör i sig, särskilt om anskaffandet av kontraktet kan vävas in i en berättelse om goda relationer och social status snarare än antal ködagar i en officiell bostadskö.
I jakten på tillhörighet har T gått vilse. Om än ej driven av ekonomiskt begär har han sannolikt sett relationen med Å som en bekräftelse på att hans klassresa rör sig framåt.
Håller inte med om att det inte finns substans i detta inlägg. Intressant att veta hur han har beskrivit lägenhetsförskaffandet till sina vänner, även det här med kapitalet från bostadsförsäljningen och vad det gjorde med hans självbild.
