Citat:
Ursprungligen postat av
-Guldfisken-
Anser också att det är såhär reglerna bör tolkas. 9b och snipan bör agera enligt 8f, innan upphinnande situationen uppstår, precis som du har försökt påtala. Huruvida farledens bör anses som trång är ju fall till fall men generellt sett ses ju större delen av skärgården som trång för handelsfartyg. Så även Hakefjorden Helga (ND 1997 s.4).
När snipan sedan ändå hindrar och det blir en upphinnande situation så blir ju fartyget ändå väjningsskyldigt enligt regel 13, och sen måste snipan slutligen agera enligt 17b.
Jag kan inte hitta något rättsfall där regel 13 står mot 9b i Sverige. Men allt blir ju komplicerat med tanke på att inget av fartygen ens har uppfattat situationen på grund av bristande utkik.
Håller helt med. Det har ju historiskt funnits väldigt breda tolkningar av Trång farled och det finns nog ingen anledning att tro något annat. Dock blir ju "styrbord" i 9a mer svårdefinierad ju bredare den trånga fjorden är...
Dock som du säger, så finns det få fall med 9b vs. 13 utan det brukar snarast handla om skärande kurser (regel 15, och då vinner alltid regel 9b).
Samtidigt så står ju regel 13 alltid högst i hierarkin och hänvisas till i regel 9e. Vad det gäller 9b, så tycker att engelskans
"shall not impede" talar ett tydligare språk än "hindra".
Impede är en aktiv handling, inte att man råkar ligga lite för nära mitten i leden. Upphinnande fartyg har ju dessutom skyldighet att signallera om de inte har utrymme för "säker omkörning" (regel 9e igen). Så ingen tvekan där.
En referens:
Norra Iran i Khor Musa Bar channel (Iran Torab 1984) där upphinnande fartyg fick ta 80% av skulden trots att det mindre fartyget (en coaster/dhow) hade dålig utkik och vinglade en del i leden