8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Föräldrarna förde matdagböcker och läkarna övervakade proverna. Att försöka lägga de medicinska droppkalkylerna på föräldrarna är inget annat än en desperat bortförklaring.

Ingrid Segerbergs anmälan avfärdades direkt av domstolen. Varför tjatar du fortfarande om den?

Men nu plockar du ut en enda uppgift och gör den till hela förklaringen.

Ingen har påstått att Elsa inte fick mat hemma. Det intressanta är vad föräldrarna själva uppfattade. Läckberg skrev, när hon svarade utifrån deras uppgifter, att Elsa hade svårt att äta vanlig mat och att föräldrarna trodde att hon fick full näring via droppet. Därför trodde de också att hennes orkeslöshet hade andra orsaker.

Mot den bakgrunden är Ekstavs uppgift om en stor diskrepans mellan rapporterat och faktiskt sannolikt intag högst relevant. Att Elsa växte visar att hon måste ha fått i sig näring. Det visar inte automatiskt att vården hade en korrekt bild av hur mycket hon faktiskt åt eller hur hennes näringsintag såg ut.

Och tittar man på tiden före orosanmälan blir det ännu svårare att köpa bilden av att vårdens oro plötsligt uppstod ur tomma intet.

Victoria hade redan uppfattat att det förekom något slags ”kafferumssnack” om henne inom vården. Hon filmade Elsa när hon hade ont på väg till sjukhuset och spelade in möten med vården för att kunna visa vad som sagts om det senare skulle ifrågasättas. Vården försökte också få kontakt med pappan, som hänvisade sjukvårdsfrågorna till Victoria.

Även skolan hade reagerat på flera sena ankomster efter att familjen flyttat långt från skolan. Det behöver inte betyda något allvarligt i sig, men även det är en del av bilden runt barnet vid den här tiden.

Sedan hålls mötet där Victoria och vården enligt uppgift är nöjda och kommer överens om en plan framåt. Vården får dessutom möjlighet att prata med Elsa. Kort därefter gör Victoria sin IVO-anmälan.

Jag är varken medicinskt kunnig eller insatt i socialtjänstens arbete, så någon som kan det här bättre får gärna hjälpa mig förstå just den här delen. För här tycker jag att det saknas en pusselbit.

Trodde vården efter mötet att man hade hittat en fungerande väg framåt tillsammans med familjen? Förändrades något när IVO-anmälan kom? Framkom det något när vården pratade med Elsa själv? Det vet vi inte och därför ska vi självklart inte spekulera i vad hon kan ha sagt. Men tidslinjen gör frågan relevant. Eller fanns det redan annan oro som vi helt enkelt inte känner till?

Och det är lite min poäng.

Att 100-procentsuppgiften i orosanmälan var felaktig är ett sakfel och ska självklart kritiseras. Men därifrån till slutsatsen att hela vårdens oro var konstruerad och att vårdpersonal medvetet mörklade uppgifter för att bygga en falsk teori är ett enormt steg.

Jag försöker förstå vad som hände mellan parterna innan allt havererade. För ju mer jag läser, desto mindre tycker jag att det ser ut som att allt fungerade väl ena dagen och att vården utan förhistoria bestämde sig för att orosanmäla nästa. Någonting hade uppenbarligen börjat skava långt tidigare.

Och mamman rapporterade om omfattande problem som vården inte kunde observera och som saknade medicinsk förklaring. Det är grunden för oron.

Och mamman rapporterade om omfattande problem som vården inte kunde observera och som saknade medicinsk förklaring. Det är grunden för oron.

Att dokumentera och spela in kan absolut vara klokt när man känner sig ifrågasatt. Men samtidigt säger själva behovet av den dokumentationen något: relationen mellan familjen och vården verkar redan ha varit ganska infekterad. Det är just den utvecklingen jag försöker förstå.

Jag har aldrig sagt att ett omhändertagande av ett barn är något bra. Och det kan absolut göras på ett bättre sätt om det familjen berättar stämmer. Men jag tycker inte heller att man kan bortse från var Elsa befinner sig idag. Ett barn som nu tycks kunna leva ett friskare och friare liv och dessutom har stor tillgång till båda sina biologiska föräldrar har också ett värde. Det betyder inte automatiskt att allt som gjordes på vägen dit var rätt.

Det intressanta för mig är därför hur det kunde gå så långt.

Som jag förstått tidslinjen hade vården och mamman ett möte där båda parter, åtminstone enligt mammans egen beskrivning, verkade nöjda efteråt. Man hade en plan framåt och vården fick prata med Elsa själv. Det låter ju snarare som ett försök att komma vidare tillsammans.

Sedan gör Victoria sin IVO-anmälan och därefter kommer orosanmälan. Kritikerna tolkar tidsföljden som att vården ville straffa henne. Men det är ett antagande om motiv, inte något som följer automatiskt av att händelserna kom i den ordningen.

Jag funderar därför på motsatsen: kan IVO-anmälan ha gjort att vården uppfattade att den samsyn man trodde sig ha nått på mötet inte fanns och att ett fungerande samarbete framåt därför inte längre framstod som möjligt?

Eller hände något annat? Framkom något i samtalet med Elsa? Fanns det ytterligare oro som vi inte känner till? Det är precis den delen jag försöker förstå.

Totius, du upprepar samma gamla myt om "saknad medicinsk förklaring" trots att domstolen redan har prövat och helt förkastat den premissen!

Låt oss titta på vad Förvaltningsrätten i Karlstad faktiskt slog fast i sin dom (mål nr 2735-25, s. 14):

Domstolen konstaterade att Elsa har en bekräftad, kronisk PIPO-diagnos, fastställd genom objektiva fynd såsom röntgen, vävnadsprover och tryckmätning.

Domstolen förkastade socialtjänstens anklagelser om att mamman skulle ha hittat på symptomen eller drivit på onödiga ingrepp. Rätten slog fast att alla vårdåtgärder var beslutade av ansvariga läkare utifrån en reell och svår sjukdom.

Att personal under korta observationer på sjukhus inte ser alla symptombilder är typiskt för fluktuerande, kroniska tarmsjukdomar som PIPO. Att göra det till en "omsorgsbrist" är att göra sjukdomen till ett brott.

Sluta påstå att symptomen saknade medicinsk förklaring när domstolen svart på vitt slog fast att de orsakades av en bekräftad PIPO-diagnos. Du försvarar en teori som föll i rätten.

Trots att domstolen avfärdade Ingrid Segerbergs anklagelser så valde ändå socialtjänsten att anlita kvacksalvaren Björn Lundin som fastställer diagnosen MBP på Victoria, vilket vittnar om man struntade i domstolens beslut... vad har du för åsikter om det?

Det här är transkriberat från kaliber.

Berättare: Det är mitt i sommaren i förvaltningsrätten. Det har gått mer än en månad sedan de såg eller fick prata med Elsa. På en soffa utanför rättegångssalen sitter Elsas föräldrar. Joakim, Victoria och Mattias tillsammans med sina juridiska ombud. De känner sig väl förberedda för att försvara sig mot anklagelserna om barnmisshandel.

Victoria: Det här är ju inte sant. Det finns ju ingenting som har presenterats som styrker den här tesen. Överhuvudtaget.

Berättare: Men då händer plötsligt något.

Victoria: Och då får mitt ombud ett mejl. Alltså en kvart innan vi ska in.

Berättare: Nu har socialtjänsten lagt till en ny anklagelse utöver den om misshandel. Att Victoria har bristande omsorgsförmåga.

Victoria: Och jag säger till mitt ombud, men alltså får det gå till så här?

Berättare: När förvaltningsrätten ska avgöra ärendet så börjar de med anklagelsen om fysisk misshandel. Domstolen anser att Ingrid Segerbergs utsaga är betydelselös — hon har inte träffat Elsa och saknar kunskap för att kunna dra de slutsatser som hon gör.

Att domstolen godkänner det här beteendet visar att de går i lejd för myndigheterna, inte för rättvisa.

Men varför får ni allt att handla om mamman hela tiden?

Jag har inte skrivit att mamman har MbP och jag försöker inte diagnostisera henne. Tvärtom tror jag, precis som de flesta här verkar göra, att hon har velat sitt barns bästa.

Men en förälder kan vilja sitt barn allt gott och ändå fatta beslut som i efterhand visar sig bli fel. Det gäller oss alla som är föräldrar. Att ens diskutera den möjligheten är inte detsamma som att anklaga någon för att medvetet skada sitt barn.

Det är dessutom fler människor och verksamheter inblandade här: vården, socialtjänsten, pappan, skolan och framför allt Elsa själv. Ändå hamnar diskussionen hela tiden i att man antingen måste försvara mamman eller anklaga henne.

Jag försöker förstå vad som faktiskt hände och varför situationen kunde gå så långt. Varför gick man från ett möte där båda parter enligt mammans egen beskrivning var nöjda och hade en plan framåt, till IVO-anmälan och därefter orosanmälan? Hade samarbetet redan brutit samman? Framkom något när vården pratade med Elsa? Fanns det annan oro?

Jag vet inte. Det är därför jag frågar. Man måste kunna diskutera om något kan ha blivit fel utan att samtidigt påstå att någon ville illa.

Det funkar inte så Adina, ingen orkar leva ett liv med vägande mat om man inte extremt sjuk och då gör man det på sjukhus.

Ätstörds sitter och väger sin mat, och de mår oftast väldigt dåligt av att sitta och hålla på att väga före och efter eller sitta och skriva listor.

Kan du visa underlag på att föräldrar måste göra matdagbok varje dag ?

De flesta sjukhus förstår nog att föräldrar inte orkar göra detta, och att man gör det på sjukhuset om man behöver info, det handlar inte bara om maten utan också tex mäta vad som kommer ut osv, förstoppning, gaser, vätska.

Du är så snuskigt besatt av detta. Erkänn bara att du har fel, flickan är tillbaka hos sin mamma, det mesta tyder på att socialtjänsten vården och förvaltningsrätten gjort fel.