Folk pratar mindre än förr

Jo.

Autism är i stort sett endast fysiologiskt ärftligt om du inte visste det och är inget som utvecklas över en eller en tidigare generations sociala miljö.

Skulle snarare säga att det beror på "inkluderingen", språket ska förenklas och vattnas ur så även den mest trögtänkte förstår. Resultatet blir ett platt språk med få synonymer (eller ord som betyder liknade saker)

Min uppfattning är som sagt att vi pratar mindre med varandra för att vi har blivit mer polariserat.
Man dömer folk från första blicken och redan där gör man ett kort antagande om man vill säga något eller inte.
Denna störtflod av folk från världens alla hörn har ivarjefall inte gjort mig direkt mer pratsam, inte med dessa ivarjefall.
Slå därefter ut alla fruntimmer som man nästan från början kan anta är sossar, vissa kan man väl prata något med, men de där med palestinasjalar tittar man ju inte ens på, så vad blir kvar egentligen att orka säga något annat än hej?
Men sedan så går ju de personliga samtalen lite hand i hand med den digitala utvecklingen.
Polariseringen har ju ökat tack var den digitala världen, sedan har ju också behovet minskat med personliga samtal tack vare den digitala världen, på gott och ont.
Nu hänvisar du till en dansk undersökning och jag skulle säga vi svenskar är ganska så mycket mer mindre beroende det personliga sociala samtalet som danskar.
Danskarna bor på en långt mindre yta och har alltid bott långt mer tätt än vi i Sverige.
Vi i Sverige har till typ de senaste 30-40 år bott långt mer glesbyggt och umgåtts i mer begränsade kretsar.
Sedan ska inte heller att vara själv och kunna reflektera över saker och ting underskattas, men ja det är en balansgång.

Utveckla gärna lite mer.

I trådstarten finns en dansk artikel om en amerikansk studie; alltså ingen dansk undersökning. Studien fokuserade på västerländska, individualistiska samhällen med hög teknikanvändning. De flesta deltagarna var från USA men även folk från länder i Europa, Mexiko och Australien har varit med i studien.

Det är rätt svårt att förklara hur det är att vara uppväxt Svensk i Sverige. Men exempelvis kunde jag bli utslängd inför hela klassen ifrån idrotten för att en där råkade trampade på min bandyklubba och lade krokben på sig själv.. Trotts att jag uppenbarligen hjälpte denne upp och frågade hur fasen det gick det med dig..

Medans blatten inte levde efter samma regler utan fick vara kvar trotts att de sprang och slog alla på benen.

Det må så vara, men min uppfattning är ändå att svenskar överlag skiljer sig ganska så ordentligt både mot danskar, amerikanare och hel del andra i Europa när det gäller sociala behovet, vem man pratar med osv. Det finns en hel del på Youtube som handlar just om detta att svenskar inte gärna släpper in nya bekantskaper utan umgås ofta i mindre grupper av folk som man känt sedan barndomen och livet igenom trots att vi är fler i landet och bor mer tätt inpå varandra än tidigare.

Intressant. Barn interagerar inte längre på samma vis idag. Såg Daddy´s Home igår och där tog man upp fenomenet boka tid för "play date". Mark Wahlberg gick bananas och frågade "vad fan hände med att sätta sig på cykeln och cykla hem till en kompis"?!

Förstår inte riktigt detta. Förlorade 451 unika ord per år eller vad åsyftas?







Det sägs att de som gick i skolan i USA före 90-talet inte skulle känna igen sig i dagens amerikanska skola, så det är nog snarlik utveckling där också.




Du började bra och sedan börjar du prata om saker du uppenbarligen inte har koll på. Synd.




Har en bekant som bodde utomlands mellan 2008 och 2015. När han kom hem frågade han rakt ut - vad fan har hänt?! Svenskar som tränger sig i busskön, inga glada ansikten längre osv. Han märkte en redikal skillnad. Själv var jag utomlands långa perioder och Sverige före och efter Balkaninvasionen är två olika länder.




Att vara vaksam mot främlingar som sitter vid ditt bord är från innan vikingatiden men samtidigt i isolerade byar i glesbygda Sverige så var man välkomnande mot främlingar eftersom man kanske kunde lära sig något av dem. Konfrontation och konfliktsökande är inte det som precis beskriver svenskt kynne.

Ordräkning, som en vetenskap, jaha. Ord, ord, ord, skrev Shakespeare.

Vad har färre ord gjort med folks sociala färdigheter? Det är väl rätt uppenbart. Den korta versionen: vi har blivit jag. Om sammanhållning och artighet togs för givet förr, så är det ett passerat stadium när självförverkligande blivit meningen med allt och inte ifrågasätts. Märkligt att lyckopiller blivit så vanligt. Något fattas.

Betydligt längre:
Om människan fortfarande ska ses som en social varelse som sedan grottstadiet formas och fulländas av kontakter, så kommer numera något att saknas utan det alltmer sällsynta personliga mötet. Förr skedde nästan all samverkan ansikte mot ansikte. Affären, banken, posten, tvättstugan osv. Hela tiden någon där. Det mesta sköter vi nu själva hemifrån eller skärm, inga mellanhänder behövs, där det ofta av bara farten förr skulle pratas väder innan man kommer hela vägen till mer substantiella saker.

Man blir först full i skratt sedan nedstämd när man hör att ungdomar ibland inte tänkt komma ensamma till arbetsintervjuer utan vill ha med sig en förälder. Det är tydligen svårt att hantera samtal, när man är ovan med att träffa främmande folk.

Sitter vi hemma och klickar fram beställningar och bokningar blir det också färre slumpartade möten med personal och grannar. Inga utbyte av artigheter, frågor om ditt och ditt. Hur står det till med romantik och fjärilar i magen när oförutsägbart svammel vid ett spontant möte ersätts med snabb dragning vänster eller höger på en skärm hemma på kammaren. Kyligt och ytligt. Kommentarer i sociala medier, samma sak. Följt av någon av 100 smileyvarianter. Otrevliga idioter och energitjuvar kan man nu som förr välja bort.

Folk gick heller inte omkring med hörlurar som stora hörselskydd förr, på stan, på jobbet, på bussen, på gymmet. Vi är i vår egen bubbla med våra valda poddar, musik och tiktokscrollande. Vill vi ens bli störda eller blir varje främlings ord en ovälkommen irritation?

Skola och jobb lär kanske inte ha förändrats i större mening. Men omvänt, man mätte under Covidperioden barns försämrade mentala utveckling då man inte fick umgås som tidigare. Ungar lär sig vid gruppsamverkan och samtal var gränser går och att samma ord får olika laddning beroende på tonfall, sammanhang och tolkning tillsammans. Framgår inte alltid i text. HR-avdelningen hos arbetsgivaren kan snällt påtala ”använd gärna emojis, humor framgår inte alltid mellan raderna” då kollegor inte verkar förstå sammanhang som förr.

Struntprat kanske inte tycks behövas i egentlig mening, men ändå, jo. Man snappar upp signaler och återkopplar. Är det eviga svenska fikandet nödvändigt mer än en trevlig social funktion med eller utan skvaller? Upprätthållande och bekräftelse av relationer.

Man får åtminstone hoppas att föräldrar talar med sina småttingar under de formativa åren. Men med tanke på hur det ser ut på promenad kan man ju fundera. Ungen i vagn vänd bort från föräldern, som för övrigt ofta har ena handen upptagen med en skärm. Har du inte ord på saker försämras din uppfattning av omvärlden, har väl forskningen fastslagit. Synapser osv.

Själva antalet färre ord, som var en del av undersökningen, kanske inte blir poängen utan vad kommunikationsskillnader gör med oss. Är svenskarna fortfarande världens ensammaste folk, som det har påståtts, kan skärmar och appar ersätta verkliga möten?

Fysiska möten och samverkan, inklusive prat, gör mätbara positiva saker med oss. Är fler ord automatiskt bättre? Nej, men några ord i ett riktigt möte räcker långt. Dopaminpåslag efter en like avtar illa kvickt

Vet inte vad problemet är för er andra, men det där stämmer iaf inte in med mig. Går någon före mig i en kö greppar jag bara tag i jackan o drar bak dem.
Hänt några gånger fast med mena och i affärer.

Haha inte jag iaf!

Har börjat säga 30% MER ord på senaste. Blir svårt att hänga med ibland!