Citat:
Ett plausibelt scenario.
Tittar man på dagens mordfall, exempelvis valfri gängskjutning, är det en fördömt vanlig metod att "boka ett möte" med offret. Exempelvis ska man träffas utanför en lägenhet, på McDonalds eller i ett parkeringsgarage och där mäkla fred, sälja ett par hörlurar eller träffa en Tinder-tjej. Istället dyker någon upp och skjuter.
En politiker som Olof Palme, som hade en djup förtroendespricka med underrättelsetjänster och försvar, var säkert väldigt intresserad av alternativa källor som kunde gå off the record, inom frågor som ubåtsintrången, Iran/Irak-kriget, arbetet för den kärnvapenfria zonen och mer. Den extroverta OP var också en skickad nätverkare, inte minst säkerhetspolitiskt.
Det kan ha funnits en källa och ett erbjudande om att prata eller överlämna något, kanske med viss tidspress. Av slump vill familjen gå på bio samma kväll var på OP själv föreslår att ses vid hörnet på S partihögkvarter och synkar det acceptabelt tidsmässigt. Kanske säger man 23:30. Det här är lite råddigt, men påminner exakt om hur en hyper-extrovert f.d partner till mig fixade ihop sina kvällsplaner med olika grupper. Frågan är om MOP-analysen är baktung på oss introverta som utgår från oss själva.
Livvakter uteblir då han vill vara själv inför samtalet. Han försöker sen dölja mötet för Mårten och outsidern Ingrid genom att prata löst om té, men skyller sen på stela ben och går vidare i alla fall. Lisbet har lite sämre poker-face och säger direkt att de ska ju gå hem. Man stannar vid Sari organiskt, då Lisbets kollega nämnt det och man är tidiga. Det passar sen att bygga in i berättelsen i efterhand och erbjuder en turlig förklaring på varför man byter sida.
GM rör sig ner mot reklampelaren för att visa sig, LOP ser honom och går vidare mot korsningen. Det blir lite vänstervinkel då de vrider sig in mot Tunnelgatan för att hälsa. GM kliver fram och skjuter, ser tydligt hur OP dör och ser därefter tydligt hur även Lisbeth dör då hennes rock trasas sönder av träffen mitt i ryggen och hon segnar ner över OP.
GM lämnar platsen och Lisbeth skriker ut sin förvåning spontant ("Nej vad gör du") men GM tolkar det som ett vittne eller liknande. Sammansvärjningen når sedan skräckinsikten att Lisbeth mycket riktigt lever, men man lyckas redan under mordnatten påverka och hota henne så till den grad att hon är beredd att senare felaktigt peka ut en syndabock.
Hon väntar tills PU får in en direkt samhällsfarlig människa i CP, så hennes samvetskval blir något lättare. Att sätta dit exempelvis VG eller en oskyldig kurd hade hon inte kunnat leva med, CP har i alla fall dödat människor förut.
Det bestämda mötet var någonting som på allvar solkat ner OPs eftermäle och kanske till och med gett hans värsta kritiker rätt, fri spekulation om ämne. Kanske trodde de dem skulle träffa en sovjetisk källa men fick istället "träffa" en svensk militär. Lisbeth inser att de blev blåsta, att de är dem som sitter på Svarte Petter och skyddar OPs eftermäle och i längden SAP livet ut. Hon har ingen aning vem hon kan eller inte kan lita på, och undviker exempelvis bandat material som pesten då hon vet att gärningsmännen kommer hålla ögonen på henne och lyssna.
Scenariot är enkelt att fnysa åt, men det är inte alls olikt exempelvis mordet på Gaboro i Norrköping som troligtvis ingen skulle beskriva som fantasifullt eller konspiratoriskt. Kontexten påverkar språket och därmed analysen, på gott och ont.
Som ni märker belastas det dock till bristningsgränsen här och var. Jag har dock alltid faktiskt tyckt Lisbeths utrop mot GM (?) skaver något, det har något malplacerat över sig i det typiska scenariot men kan kanske - som det mesta - förklaras naturligt. Att man aktivt samtalar med varandra ett tiotal sekunder har jag svårt för. Någon sorts hybrid kan dock inte uteslutas helt.
En politiker som Olof Palme, som hade en djup förtroendespricka med underrättelsetjänster och försvar, var säkert väldigt intresserad av alternativa källor som kunde gå off the record, inom frågor som ubåtsintrången, Iran/Irak-kriget, arbetet för den kärnvapenfria zonen och mer. Den extroverta OP var också en skickad nätverkare, inte minst säkerhetspolitiskt.
Det kan ha funnits en källa och ett erbjudande om att prata eller överlämna något, kanske med viss tidspress. Av slump vill familjen gå på bio samma kväll var på OP själv föreslår att ses vid hörnet på S partihögkvarter och synkar det acceptabelt tidsmässigt. Kanske säger man 23:30. Det här är lite råddigt, men påminner exakt om hur en hyper-extrovert f.d partner till mig fixade ihop sina kvällsplaner med olika grupper. Frågan är om MOP-analysen är baktung på oss introverta som utgår från oss själva.
Livvakter uteblir då han vill vara själv inför samtalet. Han försöker sen dölja mötet för Mårten och outsidern Ingrid genom att prata löst om té, men skyller sen på stela ben och går vidare i alla fall. Lisbet har lite sämre poker-face och säger direkt att de ska ju gå hem. Man stannar vid Sari organiskt, då Lisbets kollega nämnt det och man är tidiga. Det passar sen att bygga in i berättelsen i efterhand och erbjuder en turlig förklaring på varför man byter sida.
GM rör sig ner mot reklampelaren för att visa sig, LOP ser honom och går vidare mot korsningen. Det blir lite vänstervinkel då de vrider sig in mot Tunnelgatan för att hälsa. GM kliver fram och skjuter, ser tydligt hur OP dör och ser därefter tydligt hur även Lisbeth dör då hennes rock trasas sönder av träffen mitt i ryggen och hon segnar ner över OP.
GM lämnar platsen och Lisbeth skriker ut sin förvåning spontant ("Nej vad gör du") men GM tolkar det som ett vittne eller liknande. Sammansvärjningen når sedan skräckinsikten att Lisbeth mycket riktigt lever, men man lyckas redan under mordnatten påverka och hota henne så till den grad att hon är beredd att senare felaktigt peka ut en syndabock.
Hon väntar tills PU får in en direkt samhällsfarlig människa i CP, så hennes samvetskval blir något lättare. Att sätta dit exempelvis VG eller en oskyldig kurd hade hon inte kunnat leva med, CP har i alla fall dödat människor förut.
Det bestämda mötet var någonting som på allvar solkat ner OPs eftermäle och kanske till och med gett hans värsta kritiker rätt, fri spekulation om ämne. Kanske trodde de dem skulle träffa en sovjetisk källa men fick istället "träffa" en svensk militär. Lisbeth inser att de blev blåsta, att de är dem som sitter på Svarte Petter och skyddar OPs eftermäle och i längden SAP livet ut. Hon har ingen aning vem hon kan eller inte kan lita på, och undviker exempelvis bandat material som pesten då hon vet att gärningsmännen kommer hålla ögonen på henne och lyssna.
Scenariot är enkelt att fnysa åt, men det är inte alls olikt exempelvis mordet på Gaboro i Norrköping som troligtvis ingen skulle beskriva som fantasifullt eller konspiratoriskt. Kontexten påverkar språket och därmed analysen, på gott och ont.
Som ni märker belastas det dock till bristningsgränsen här och var. Jag har dock alltid faktiskt tyckt Lisbeths utrop mot GM (?) skaver något, det har något malplacerat över sig i det typiska scenariot men kan kanske - som det mesta - förklaras naturligt. Att man aktivt samtalar med varandra ett tiotal sekunder har jag svårt för. Någon sorts hybrid kan dock inte uteslutas helt.
Det som skavt hos mig redan första tiden efter mordet är just Lisbeths agerande. Änkan till en mördad toppolitiker bör rimligen uppröras mer över utredningens haveri än över medias rapportering.
