Existentiell ångest. -Tankar om döden.

Naturligtvis inte, det är ju ganska omöjligt att göra. Allt vi känner till är existens, allt som någonsin kan kännas är existens, det faller på sin egen orimlighet att försöka känna, förstå eller greppa icke-existens. Det är ett oxymoron, en självmotsägelse att "greppa icke-existens".

Hoppas du hittar en väg ur denna återvändsgränd

Edit: om du vill filosofera över någonting som är väldigt stort (och i allra högsta grad ogreppbart, eftersom ditt huvud skulle kollapsa till ett svart hål om du kunde hålla det i huvudet) men som ändå ändligt kan du ju läsa på om exempel Graham's tal. Om inte annat kanske det hjälper dig att somna!

https://m.youtube.com/watch?v=XTeJ64KD5cg

Kanske man kan njuta av den totala konsekvensfriheten?

Jag är verkligen ingen som normalt sätt tänker på döden, eller ”vad som händer sen”..

Men de senaste dagarna har jag haft en brutal existentiell ångest. Allt började när jag var ute och kutade och hjärnan snurrade in på tankar om vårat liv här på jorden.

Så att ni får en bakgrund.. Normalt sätt så bryr jag mig inte ett skit om döden eller lidande. Jag är den första som säger -”söv mig!” vid en operation, trots att läkarn vill ryggmärgsbedöva (vi vet varför han vill göra det..wink wink.)

Men åter till ämnet. Som sagt jag har aldrig tidigare brytt mig ett dugg om döden. Jag tänker på döden ungefär som jag tänker på när man sover - alltså att man är ju inte medveten och man lider inte, så varför skulle då döden vara något annorlunda. -Jag led ju inte innan jag föddes och jag kan inte tänka mig att det kommer vara något annat när jag dör heller.

Men nu kommer vi till själva grejen. Det jag har snöat in mig på nu är när man tänker ett extra varv på döden. Extra varv låter lite flashigt, men bortse i från det och bara försök att greppa det jag nu säger..

Som jag ser det så när man dör, så dör man. Alltså då är man maskföda. Livet är finito. Vår existens upphör. Jag kan tänka mig att religiösa människor tänker annorlunda här, men jag råkar vara icke-troende. (Vilket jag kanske ångrar nu..?) Men så ser det ut i vart fall.

Ok. Vi dör. Fine. Jag är helt OK med det.

Men så har jag börjat tänka ett steg längre. Alltså jag är ju jag, och mitt medvetande är ju allt jag känner till. På gott och ont. Men det enda jag vet är ju hur det känns att leva. Visst, jag somnar på nätterna, men så vaknar jag på morgonen och livet fortsätter..

Men när jag är död.. - hur fan blir det då? Jag kommer ju inte att finnas längre.

Min hjärna kan liksom inte greppa detta hur jag än försöker resonera och tänka kring det. Och ju mer jag tänker på det ju mer ångest får jag. Just nu är jag i stadiet att jag tänker att ”vi kommer ju ändå att upphöra att existera så inget spelar ju nån roll”. Jag kan ju bli en massmördare eller skolskjutare - om 30 år spelar det ju ändå ingen roll. När jag dör så upphör ju min existens. Ungefär så.

Jag säger inte att jag vill bli en massmördare så klart, men det är så tankarna går.

Jag vet inte om allt det här gjorde nån klokare. Förmodligen inte, men jag säger så här avslutningsvis- Jag har en grov existentiell ångest just nu och det vore trevligt om nån kunde komma med input om hur man kan tänka kring sånt här. Jag tänker att kanske om jag får andra perspektiv på detta så kanske döden blir lite mer greppbar.

Du tänker att om ingenting egentligen spelar någon roll, så kan vi lika gärna göra precis vad vi vill? (Är trött så jag ber om ursäkt om jag inte förstått dig rätt..)

Jag tror att de flesta inte förstår vad jag menar.

Det är inte döden som bekymrar mig. Inte heller är det smärta eller ”meningen med livet”. Eller för den delen att man ska lämna nåt slags ”legacy”.

Allt sånt skiter jag i. Jag är rätt oortodox och har nog inte levt ett normalt liv - i vanliga folks ögon..

Det som är problemet är att jag har börjat att bekymra mig över vad som kommer ”efter”. Eller snarare vad som INTE kommer efter. För jag tror verkligen inte på reinkarnarnation och dyl. (Fast kanske borde jag det? Det vore onekligen en tröst om man kunde tro på att något kommer efter att jag dör)

Till saken. -Det allt handlar om är att jag kan inte greppa hur det är att aldrig mer komma att finnas.

Alltså när jag dör så kommer jag aldrig mer att ”vakna igen”. Jämför med att som idag när vi sover så är vi ju ”döda”, men sen vaknar vi och livet fortsätter.

Men när jag dör så är allt det finito. Slut.

Jag kan verkligen inte få min skalle att greppa det.

Efteråt har jag kunnat se det i ögonen på nästan alla som håller på att dö. Det är som när barn inte vill somna. De klipps abrupt bort från livets möjliga "någonting".

Nja, snarare att är man påväg att trilla av pinnen så är det onödigt att leva som att man ska ta med sig saker till andra sidan.

Jag har själv legat i 4 dagar på akuten utan möjlighet att tala. Det var märkligt hur mycket man såg som irrelevant i skenet av att aldrig kunna ta del av livet man levde. Man lovar sig själv att spendera mer tid med familj och vänner om man bara får leva... men när man väl är på fötterna igen så släpper man det och lever som vanligt... det var som att se sina anhöriga på sin begravning...

Efteråt har jag kunnat se det i ögonen på nästan alla som håller på att dö. Det är som när barn inte vill somna. De klipps abrupt bort från livets möjliga "någonting".

Man är alltid nått, det är bara att du är något annat medvetande.
Du går inte upp i rök presis. Smulorna finns i jorden och bildar något nytt, du är av levande atomer som vill något.

Del av något annat , du får ett nytt medvetande, kanske jätte hemskt men vem vet