Existentiell ångest. -Tankar om döden.

Ja, så kan det säkert vara (kan bara prata för mig själv, naturligtvis).

Jag tycker personligen det är människolivets kanske viktigaste mål, detta att förlika sig med döden (oavsett vad man tror sker eller inte sker). Hur man sedan gör detta är nog inte så viktigt, men att man tar denna fråga på allvar är nog av stor vikt för psyket. (Och att man gör det i god tid, innan man ligger på dödsbädden).

Ja, det är ganska vanligt vid ångest. Du är något på spåren tror jag.

Ångest fungerar ofta som ett skydd för något som vi upplever som ännu svårare. Ångesten är en lurig jävel, vars larmande och lögner ofta vill trycka undan något vi vill undvika med sin motsats.

I det här fallet rör det sig om dödsångest. Vad är motsatsen till det? Ångest över livet.

TS säger att han inte funderar mycket över döden men nu gör det. Aha, något med livet eller livet i sig som tränger sig på men som dödsångesten dyker upp för att försöka värja bort?

Hur eller hur, psyket är mycket av en till synesparadox. Jag använde begreppet ”motsatser ”, men hjärnan hanterar nog det mer exempelvis liv och död som samma sak fast på ett spektrum i brist på bättre ord. Här någonstans tror jag svaret på gåtan med våra beskymmer ligger. God natt.

Jag tror du fastnar i något hjärnan egentligen inte kan föreställa sig: din egen icke-existens. För...så fort du försöker tänka ”hur är det att inte finnas?” finns ju fortfarande ett observerande du kvar i föreställningen. Därför blir det i princip omöjligt att greppa.

Men ”jag kommer upphöra att existera” till ”därför spelar inget någon roll” stämmer inte. Varför måste något vara evigt för att ha betydelse??!

Smärta spelar roll medan den upplevs. Kärlek, relationer och vad vi gör mot andra spelar roll för levande människor. En fantastisk upplevelse blir inte värdelös för att den tar slut.

Du verkar nästan ha gjort ”spelar roll” synonymt med ”spelar roll för evigheten”. Det är inte samma sak.

Kanske behöver du därför inte lyckas greppa döden. Du behöver bara konstatera: jag kommer sannolikt inte finnas för evigt - men jag finns NU.

Ja, det ena hänger ofta ihop med det andra. En individ är egentligen livrädd för atomkriget. Den tänker trots det mer på rädslan att bli rånad i kollektivtrafiken på väg hem efter jobbet. Den första ångesten går inte att påverka, men den senare, att bli överfallen, kan han eller hon lindra genom att exempelvis köpa en pepparsprejburk.

Jupps, jag håller med. Tanken på att inte existera i oändlighet är faktiskt väldigt otäck.

Men det är ju ingenting som man kan påverka, så bara försöka att inte oroa sig för saken. Sen kommer man ju ichförsig inte att uppleva något obehag av att inte existera...

Sen kan det ju faktiskt finnas någon fortsättning efter döden, det är ju inget som kan uteslutas. Jag för min del hoppas på att återfödas som katt!

Ofta har jag likaså fruktat döden!
Jag har arbetat med och mot döden, den är ofta väldigt ljummen, tam.
Men ibland, sällan, häftig och krävande!

I mitt egna ramblande; jag tror inte dem ser eller upplever så mycket som vi tänker oss.
Det sägs att personer som närmar sig döden upplever hörsel och känsel tydligast!
I mina unga år svimmade jag ofta,(okänd orsak) och det jag minns mest är rösterna, alltså hörseln.

Utöver det tror jag inte på döden!

Desto närmare man kommer desto mer försonas man med döden. Allt har ett slut, även jag. Väldigt många, både nära och kära och bekanta, kompisar har gått bort i dag. Vissa på sämre sätt än andra, vissa i relativt ung ålder, andra levde till över 90 år men det slutar alltid med döden oavsett.

Gör det bästa av tiden, ta vara på din kropp för det är den som håller dig vid liv.

Har själv aldrig haft existentiell ångest, så jag tror mer på att du inte sköter hälsan.
Tror du bör äta mer glass, dricka mindre alkohol.

Har man inget att leva för så lever man inte.
Det som är skrämmande på riktigt är ju om man lever sitt liv på autopilot.
Om man inte tänkt efter noga så vet man nog inte varför man ens lever.

Leta efter vad du helst av allt vill göra.
Hitta något värt att dö för.
Sen kan du sova gott.

Yes!
Gör det du vill när du har tid, orkar och kan!
Vänta inte!

Inte unik vånda du beskriver. Problemet är att vi inte pratar om döden och om tankarna kring den.
Det okända och antaget statiska i begreppet är väl just orsaken till så många förklaringar om en högre makt osv.
Det enda vi kan veta är att vi inte vet, och det skapar ofta ångest och försök att dämpa den genom att hitta förklaringar och liknande.

Du kommer ur de där tankarna. För mig kommer de i perioder, har gjort genom hela livet. Sen kommer jag på att de mattats av och försvunnit utan att jag märkt det.

Jag tror att de flesta inte förstår vad jag menar.

Det är inte döden som bekymrar mig. Inte heller är det smärta eller ”meningen med livet”. Eller för den delen att man ska lämna nåt slags ”legacy”.

Allt sånt skiter jag i. Jag är rätt oortodox och har nog inte levt ett normalt liv - i vanliga folks ögon..

Det som är problemet är att jag har börjat att bekymra mig över vad som kommer ”efter”. Eller snarare vad som INTE kommer efter. För jag tror verkligen inte på reinkarnarnation och dyl. (Fast kanske borde jag det? Det vore onekligen en tröst om man kunde tro på att något kommer efter att jag dör)

Till saken. -Det allt handlar om är att jag kan inte greppa hur det är att aldrig mer komma att finnas.

Alltså när jag dör så kommer jag aldrig mer att ”vakna igen”. Jämför med att som idag när vi sover så är vi ju ”döda”, men sen vaknar vi och livet fortsätter.

Men när jag dör så är allt det finito. Slut.

Jag kan verkligen inte få min skalle att greppa det.

Naturligtvis inte, det är ju ganska omöjligt att göra. Allt vi känner till är existens, allt som någonsin kan kännas är existens, det faller på sin egen orimlighet att försöka känna, förstå eller greppa icke-existens. Det är ett oxymoron, en självmotsägelse att "greppa icke-existens".

Hoppas du hittar en väg ur denna återvändsgränd

Edit: om du vill filosofera över någonting som är väldigt stort (och i allra högsta grad ogreppbart, eftersom ditt huvud skulle kollapsa till ett svart hål om du kunde hålla det i huvudet) men som ändå ändligt kan du ju läsa på om exempel Graham's tal. Om inte annat kanske det hjälper dig att somna!

https://m.youtube.com/watch?v=XTeJ64KD5cg