Existentiell ångest. -Tankar om döden.

Jag är verkligen ingen som normalt sätt tänker på döden, eller ”vad som händer sen”..

Men de senaste dagarna har jag haft en brutal existentiell ångest. Allt började när jag var ute och kutade och hjärnan snurrade in på tankar om vårat liv här på jorden.

Så att ni får en bakgrund.. Normalt sätt så bryr jag mig inte ett skit om döden eller lidande. Jag är den första som säger -”söv mig!” vid en operation, trots att läkarn vill ryggmärgsbedöva (vi vet varför han vill göra det..wink wink.)

Men åter till ämnet. Som sagt jag har aldrig tidigare brytt mig ett dugg om döden. Jag tänker på döden ungefär som jag tänker på när man sover - alltså att man är ju inte medveten och man lider inte, så varför skulle då döden vara något annorlunda. -Jag led ju inte innan jag föddes och jag kan inte tänka mig att det kommer vara något annat när jag dör heller.

Men nu kommer vi till själva grejen. Det jag har snöat in mig på nu är när man tänker ett extra varv på döden. Extra varv låter lite flashigt, men bortse i från det och bara försök att greppa det jag nu säger..

Som jag ser det så när man dör, så dör man. Alltså då är man maskföda. Livet är finito. Vår existens upphör. Jag kan tänka mig att religiösa människor tänker annorlunda här, men jag råkar vara icke-troende. (Vilket jag kanske ångrar nu..?) Men så ser det ut i vart fall.

Ok. Vi dör. Fine. Jag är helt OK med det.

Men så har jag börjat tänka ett steg längre. Alltså jag är ju jag, och mitt medvetande är ju allt jag känner till. På gott och ont. Men det enda jag vet är ju hur det känns att leva. Visst, jag somnar på nätterna, men så vaknar jag på morgonen och livet fortsätter..

Men när jag är död.. - hur fan blir det då? Jag kommer ju inte att finnas längre.

Min hjärna kan liksom inte greppa detta hur jag än försöker resonera och tänka kring det. Och ju mer jag tänker på det ju mer ångest får jag. Just nu är jag i stadiet att jag tänker att ”vi kommer ju ändå att upphöra att existera så inget spelar ju nån roll”. Jag kan ju bli en massmördare eller skolskjutare - om 30 år spelar det ju ändå ingen roll. När jag dör så upphör ju min existens. Ungefär så.

Jag säger inte att jag vill bli en massmördare så klart, men det är så tankarna går.

Jag vet inte om allt det här gjorde nån klokare. Förmodligen inte, men jag säger så här avslutningsvis- Jag har en grov existentiell ångest just nu och det vore trevligt om nån kunde komma med input om hur man kan tänka kring sånt här. Jag tänker att kanske om jag får andra perspektiv på detta så kanske döden blir lite mer greppbar.

En klassiker från antiken:

Hur kändes det innan du föddes? Har du existentiell ångest över den tiden?

Men det är ju det jag säger - det kändes ingenting. Jag är helt på banan med det.

Men ändå. När man tänker på ”steg två”. Dvs, bortom att det kändes ju inget, så vad kommer sen när vi dör? Jag tror ju att ingenting kommer komma då. Dvs när vi dör så är vi maskföda för att uttrycka det krast.

Men jag kan inte greppa det just nu. Jag vet inte hur det går att greppa att man inte längre kommer ha ett medvetande eller existera? Alltså POFF vi är borta.

Absolut inget vi gör eller har gjort spelar nån som helst roll. Vi finns inte långre och vi kommer aldrig finnas något mer.

Är helt på ditt spår. Livet är meningslöst, vi tar inte med oss något när vi dör. Glädje, sorg, rädsla, lycka allt du känt under din livstid är totalt meningslöst om ditt medvetande dör tillsammans med din kropp. Varför ska vi då över huvud taget genomgå ett liv? Jag har massa saker att leva för, men jag saknar ett syfte med livet.

Visst kan man rent intellektuellt försöka stävja såna här känslor med resonemang om att tiden efter ens död inte kan vara värre än tiden innan ens födsel.

Men vi är med all sannolikhet evolutionärt hårdkodade att känna ångest/fruktan/obehag inför tanken på dödsprocessen och vår ickeexistens. Det kanske finns terapeutiska tekniker som kanske kan hjälpa men jag tror inte att det går att tänka bort dem.

Jag brukar få en kort och snabb dödsångestattack vid insomningsögonblicket, den går dock över på några sekunder. Jag har haft de så länge nu att hjärnan och kroppen vant sig, när det händer så vet jag att jag snart kommer att somna.

Jag förstår hur du känner.

För mig räcker insikten av att det förmodligen är precis som innan jag föddes, och det är inget jag oroar mig för eller känner någon ångest inför (så varför tiden efteråt?)

Å andra sidan betyder det att vi existerar för evigt. Ingen av oss minns när vi blev till, och ingen av oss kommer uppleva döden (oavsett om man tror på ett efterliv eller ej).

Jag kan varmt rekommendera stoicismen! Deras tankegångar kan nog få dig att känna dig lite lugnare kanske.

Det är väl tvärtemot? Om det nu är så att vi bara har de här 80 åren att leva så är det väl precis tvärtom. Tänk dig att dessa korta 80 år är allt det du får, och nånsin kommer få.

När du dör så dör - så dör inte bara du. Utan allt som du nånsin gjort försvinner också i nån mån. Om du så gjorde en Breivik 2.0 och gick in och slaktade politiker på Rosenbad och blev ihjälskjuten av polisen, så spelar ju det ingen roll. Du kommer inte finnas längre.

Fan. Jag kan verkligen inte få hjärnan att greppa detta.

Vad är meningen med din ångest? Vad är det du oroar dig för? Du sa ju precis att när man dör så upphör allt. Vad finns det då att oroa sig för? Är du osäker på om allt faktiskt upphör, är det därför du får ångest? Och vad är det värsta som kan hända isåfall?

Måste tänka lite innan jag svarar.

Jag vet precis hur jag menar, men det är svårt att försöka beskriva det i ord så det gör rättvisa.

Intressant, trodde jag var ensam om detta. Eller, vet inte exakt hur dina tankar går men i mitt fall kommer och går perioder då jag kan få som "sömnfobi"; tanken på att vara tillsynes medvetslös i ca. åtta timmar upplevs lite otäckt... på nått vis.

On topic: Ingen aning vad jag ska skriva för klokt för att ändra TS:s tankemönster

Du vill alltså bli troende kristen.

Okej, bli det då. Så slutar du väl oroa dig förhoppningsvis. Vad skönt att ditt problem kunde lösas så snabbt

Tekniskt sett så tror du inte på dina teorier om att allt upphör, det är ju därför du blir orolig och ”inte kan greppa det” som du så fult uttrycker det.

Men nuet måste väl ändå få vara värt något?

Varför måste någonting ristas i evighetens sten för att det ska spela roll?

Visst, om några decennier är resterna av mig maskföda. Men den insikten kommer inte hindra mig att ha massor av intressanta/roliga/värdefulla och meningsfulla nuen innan dess.