Det finns alla sorters folk på landsbygden, precis som i städerna. Därmed går det inte att säga att folk på landet är på ena eller andra sättet. Däremot gissar jag att det finns en lite större andel konservativa ute i byarna.
Citat:
Ursprungligen postat av
Skjutevapen
I "28-120":s inlägg, föreslog han ett avvecklande av allemansrätten, och stängsling av skogsmark, om anlagda bränder skulle bli ett hot mot det, men i liberalismens heliga land USA, har sådan extrem individualism inom marknyttjande redan varit vanlig länge, utan hot om bränder.
Jag vill bara förtydliga att jag är positiv till allemansrätten och vill att den ska finnas kvar. Jag vill att alla ska ges möjlighet att röra sig fritt i våra skogar och vill egentligen inte göra någonting för att förhindra det.
Det jag skrev om begränsning av allemansrätten och förhindrande av tillgängligheten till skogen var ett svar på en korkad tråd om aktivism genom anlagda bränder. Jag ville påtala att det nog skulle få helt andra konsekvenser än vad TS i den tråden påstod, och att det nog snarare skulle leda till begränsningar i hur man kan röra sig fritt i svenska skogar. (Detta har även TS i denna tråd noterat men jag ville ändå förtydliga min ståndpunkt.)
Citat:
Ursprungligen postat av
Skjutevapen
Den allra största politiska skillnaden som jag har märkt, är gällande privat äganderätt. Det uttrycket är inget jag ser tätbygdsfolk yttra särskilt ofta, men för (åt minstone många) glesbygdsbor, ser det ut att vara det allra viktigaste politiska ämnet.
Citat:
Ursprungligen postat av
Skjutevapen
Det är tydligt var åtminstone de markägande glesbygdsborna står i frågan om privat äganderätt: bara den privatperson, familj eller företag som äger en viss bit mark, ska ha något att säga om den. Alla andra ska hålla käften. I det sista inlägget som jag återgav, hänvisade "Konrad" till att han hade ärvt skogen, och det är också på andra ställen ett mycket vanligt rättfärdigande av den privata äganderätten. Andra gånger går de också längre, och nämner hur deras far eller farfar också hade ärvt samma mark. Det hela kan då ge ett intryck av att det är en djupt rotad sedvana, som de som gammeldags landsbygdsbor upprätthåller.
Jag är själv inte skogsägare men har nära koppling till skogsägande familjer. Man måste förstå att skogsbruk är en mycket långsiktig verksamhet. Man investerar inte idag för att få avkasktning på pengarna imorgon, nästa vecka eller nästa år. Den som planterar skog räknar inte med att själv tjäna en enda krona på den. Det blir bara arbete och kostnader. När skogen är avverkningsklar har ägandet redan gått vidare till barn eller barnbarn (om gården finns kvar i släkten).
Då är det väl inte konstigt att äganderätten är helt avgörande för att man ska vilja göra detta? Man måste känna sig säker på att rätten att bruka skogen fortfarande finns kvar när det är nästa generations tur att ta över och skörda resultatet av investeringarna. I annat fall har allt gjorts förgäves.
Det är nog lite tillspetsat att säga att bara skogsägaren ska ha någonting att säga till om. Så är det inte idag och så kommer det inte att bli heller. Jag tror heller inte det finns många skogsägare som anser att så borde vara fallet. Det finns en massa lagar och regler som måste följas och det är inget konstigt med det. Däremot förväntar man sig att dessa begränsningar ska vara någorlunda stabila över tid och att de förändringar som ändå görs inte ska få allt för omfattande konsekvenser för skogsägaren. Man anser också att så länge dessa regler följs ska ingen utomstående komma med ytterligare åsikter om hur skogen ska skötas. Det är väl rimligt?
Citat:
Ursprungligen postat av
Skjutevapen
I verkligheten, är däremot dessa "skogsägare" en lika ung företeelse som "stadsborna" som skogsägarna hatar. I det förindustriella samhället, var den allra största delen av marken helt allmän. En enskild man ägde sällan mer än sitt hus, åkrar och ängar. All annan mark, där djuren betade, och brännved höggs, kallades "utmark", och vem som helst kunde nyttja den.
Citat:
Ursprungligen postat av
Skjutevapen
Skogsägarnas snack om att "ärva sin fars mark", visar sig alltså inte vara den urgamla sedvana som det först kan ge sken av.
Ägandet av marken har sett lite olika ut sett över tid men det hindrar inte att skogen och ägandet i många fall har ärvts i många generationer.
Sedan mitten av 1800-talet har gårdarna och ägandet sett ut ungefär som idag. Många generationer hinner ärva sin fars mark på 150-200 år. Innan dess var ägandet gemensamt inom byn. Visst fanns det utmarker, som värderades mindre och mest användes som betesmark, men även de tillhörde byn. De stod alltså inte utan ägare då heller. Även om det inte var tydligt exakt vem som ägde vad inom byn gick gården i arv från generation till generation även då.
En gård som ägs av släktingar till mig har varit i släktens ägo så långt tillbaka i tiden som går att bevisa med släktforskning. Är inte det länge nog?
Det är nog svårt att förstå för den som är uppvuxen i en stad, men att ta över släktgården är för många som att ta över stafettpinnen. Man står som ägare men äger den inte fullt ut. Den ska förvaltas och sedan lämnas vidare till nästa generation. Att sälja den och sätta sprätt på pengarna är lite som att stjäla från sina förfäder och från kommande generationer.
