Skandiamannen

Okej, vad är det som dokumenteras av den verkliga källan då? Att Palme är död?

Om seriöst menad fråga så är alla Gunnar Wall bra.

Lars Borgnäs "En iskall vind drog igenom Sverige" är mycket bra, "Olof Palmes sista steg" blir väl spekulativ.

Anders Jallais Landsförrädaren pekar ut SE som GM i en sammansvärjning, men är värd att läsa för en väldigt intressant inblick i dåtida underrättelsevärld, valfri term på kretsarna ("Stay Behind"). Glöm inte att Jallai faktiskt hittade DC3:an, så visst tillgodo måste han och hans källor ha. "Barbrogruppen" är troligtvis fel begrepp men det han beskriver kan ha existerat under ett annat namn och kan vara kopplat till MOP.

Jon Jordås "Den sista boken om mordet på Olof Palme" är en bra, neutral genomgång av CA. Inget nytt men det behövdes en på svenska ändå. Föredömligt kort och utan fett.

Filters "Den osannolika mördaren" är en gissningsvis felaktig men kreativ hypotes, problemet är att dem brutaliserar sin egen analys genom en fullständig "översäljning" av spåret. Boken är språkligt bra och värd att läsa för debatten.

För den som verkligen vill förkovra sig och är beredd med en nypa salt: Hans Holmér "Olof Palme är skjuten", Börje Wingrens "Han sköt Olof Palme" och alla Sven Anér. En riktigt udda fågel är Jan Bondessons "Blood on the snow" som skildrar Boforsspåret. Spelet i svensk vapenexport är givande läsning historiskt men det är oklart boken igenom vad det är författaren menar faktiskt ska ha hänt och var kopplingen till MOP de facto uppstår.

Skippa helt Jan Stocklassa, i mina ögon inte en seriös aktör inom MOP. Skippa även helt Robert Barestrand och Ole Dammegård, vanliga rättshaverister och UFO-människor.

En förbisedd bok är Elving Gruvedals "Den slutgiltiga sanningen om Palmemordet: en annorlunda utredning, nygamla indicier"

Gruvedal var närvarande vid obduktionen av Palme, närmare mordet än så är svårt att komma. Tjänstgjorde både som kriminalare och kriminaltekniker och var även tidvis närvarande i Palmerummet.

Förhållningsättet till utredningen är av kritisk natur och Gruvedal understödjer allt med dokumentation och källor innifrån utredningen, samt en hel del övrigt material.

Alltså är boken inte att rekomendera för sekteristerna, då de uppenbarligen avskyr just dokumentation och verkliga källor. Sådant kan slå sönder deras villfarelser om att deras tyckande, spekulerande och rena fantiserandet är att betraktas som fakta.

Men övriga kan troligtvis få god behållning av att läsa boken.

Olika vittnesuppgifter ihop med hans udda förklaringar, signalemente och avsaknad av alibi pekar faktiskt mot att SE kan vara GM. Många tror det.

Detta är ju förstås ”bara” en tolkning beroende på vilka brillor man har på sig, men hans förklaringar låter ju just som en form av damage control - även om det i sig är väldigt märkligt och iskallt att han som gm söker uppmärksamhet. Nästan för bra för att vara sant. Men hans historier är teoretiskt ändå logiska om man ser det så.

Samtidigt är det lika konstigt åt andra håller, alltså i egenskap av vittne som kraftigt överdriver sina egen roll på mordplatsen.

Jo, det här är kärnan i «Skandiamannen» tycker jag. Det är så udda altihopa. Det är logiskt, men endå inte. Det är lögner, men varför liksom. Ingen logik i lögnerna, svårt att hitta logiken iallafall.

I grund och botten får jag känslan av att studera ett bedrägeri. Som jag inte begriper.

Om då inte Engström är skyldig.

Men även då fattar jag egentligen inte varför han gör som han gör.

I ensam gm-scenariet är väl en ”rimlig” tolkning att han får panik efter att de första signalementena på gm offentliggörs och får för sig att det är bättre att spinna på det. Genialiskt eller fullkomligt osannolikt?

Alternativet är väl att han helt enkelt liknade gm.

Det som förbryllar är varför han i så fall var tvungen att dra in i gränden som vittne (jag vet hans förklaring).

Vad jag menar är att hans berättelse sammanfaller för mkt med mgm:s förmodade rörelser för att jag ska köpa hans oskuld rakt av. Det låter helt enkelt som en lögn för att dölja ett brott.

En förbisedd bok är Elving Gruvedals "Den slutgiltiga sanningen om Palmemordet: en annorlunda utredning, nygamla indicier"

Gruvedal var närvarande vid obduktionen av Palme, närmare mordet än så är svårt att komma. Tjänstgjorde både som kriminalare och kriminaltekniker och var även tidvis närvarande i Palmerummet.

Förhållningsättet till utredningen är av kritisk natur och Gruvedal understödjer allt med dokumentation och källor innifrån utredningen, samt en hel del övrigt material.

Alltså är boken inte att rekomendera för sekteristerna, då de uppenbarligen avskyr just dokumentation och verkliga källor. Sådant kan slå sönder deras villfarelser om att deras tyckande, spekulerande och rena fantiserandet är att betraktas som fakta.

Men övriga kan troligtvis få god behållning av att läsa boken.

Om seriöst menad fråga så är alla Gunnar Wall bra.

Lars Borgnäs "En iskall vind drog igenom Sverige" är mycket bra, "Olof Palmes sista steg" blir väl spekulativ.

Anders Jallais Landsförrädaren pekar ut SE som GM i en sammansvärjning, men är värd att läsa för en väldigt intressant inblick i dåtida underrättelsevärld, valfri term på kretsarna ("Stay Behind"). Glöm inte att Jallai faktiskt hittade DC3:an, så visst tillgodo måste han och hans källor ha. "Barbrogruppen" är troligtvis fel begrepp men det han beskriver kan ha existerat under ett annat namn och kan vara kopplat till MOP.

Jon Jordås "Den sista boken om mordet på Olof Palme" är en bra, neutral genomgång av CA. Inget nytt men det behövdes en på svenska ändå. Föredömligt kort och utan fett.

Filters "Den osannolika mördaren" är en gissningsvis felaktig men kreativ hypotes, problemet är att dem brutaliserar sin egen analys genom en fullständig "översäljning" av spåret. Boken är språkligt bra och värd att läsa för debatten.

För den som verkligen vill förkovra sig och är beredd med en nypa salt: Hans Holmér "Olof Palme är skjuten", Börje Wingrens "Han sköt Olof Palme" och alla Sven Anér. En riktigt udda fågel är Jan Bondessons "Blood on the snow" som skildrar Boforsspåret. Spelet i svensk vapenexport är givande läsning historiskt men det är oklart boken igenom vad det är författaren menar faktiskt ska ha hänt och var kopplingen till MOP de facto uppstår.

Skippa helt Jan Stocklassa, i mina ögon inte en seriös aktör inom MOP. Skippa även helt Robert Barestrand och Ole Dammegård, vanliga rättshaverister och UFO-människor.

Finns det nån takeaway från den boken? Nåt du tar med dig efter att ha läst den?

Jo, det här är kärnan i «Skandiamannen» tycker jag. Det är så udda altihopa. Det är logiskt, men endå inte. Det är lögner, men varför liksom. Ingen logik i lögnerna, svårt att hitta logiken iallafall.

I grund och botten får jag känslan av att studera ett bedrägeri. Som jag inte begriper.

Om då inte Engström är skyldig.

Men även då fattar jag egentligen inte varför han gör som han gör.

I ensam gm-scenariet är väl en ”rimlig” tolkning att han får panik efter att de första signalementena på gm offentliggörs och får för sig att det är bättre att spinna på det. Genialiskt eller fullkomligt osannolikt?

Alternativet är väl att han helt enkelt liknade gm.

Det som förbryllar är varför han i så fall var tvungen att dra in i gränden som vittne (jag vet hans förklaring).

Vad jag menar är att hans berättelse sammanfaller för mkt med mgm:s förmodade rörelser för att jag ska köpa hans oskuld rakt av. Det låter helt enkelt som en lögn för att dölja ett brott.