Har alla föraningar eller intuition beträffande karaktär hos andra människor?

TVÄRT OM vanligtvis. Ideliga mobboffer blir vanligtvis ännu svagare mentalt och försöker dölja att mobbningarna tar på dem, men om man är hyffsad på att läsa av personligheter så är det tydligt...
Många mobboffer får mentala "ärr" för livet och en del tar ju t o m livet av sig...

Det är få som klarar att säga ifrån om de är "huvudmåltavlan". Inte så konstigt eftersom mobbare är ofta fysiskt starkare eller flera mot en. Utom psykopaterna är mobbare underlägsna intellektuellt och/eller mentalt ofta av att ha blivit mobbade själva och mobbar för att försöka hävda sig eller för att försöka undvika att bli måltavlan själv, fast det senare är ofta följarna inte ledaren.
Därför är mobbare normalt mer rädda för att bli bortgjorda än att för att få stryk.

Fråga mig
(("Alla" i området blev mobbade av äldre då vi var små, så jag var inte en av få måltavlor, därför fick jag inte ärr av det men det gjorde att jag slåss fysiskt eller mentalt mot mobbare sedan så fort jag ser sådant oberoende av vem som blir mobbad. Min äldre mobbare då jag gick på lågstadiet, flyttade så jag såg honom inte på flera år, men sedan hade han oturen att få gymnastik ihop med min klass. Han var fortfarande större än mig men jag hade blivit en vältränad fotbollsspelare, som även tacklade sönder två storväxta seniorer, efter EN tackling av mig blev han så rädd att han inte vågade komma i närheten av bollen igen.))
På högstadiet blev jag specialist på att stoppa mobbare efter att jag växt ifatt på längden, men spinkig, och det sammanföll med att de 4-5 år äldre huligangängledarna blev finkade. Då slutade det området att vara Stockholms värsta och jag bidrog genom att få bort den fysiska mobbningen i alla fall inom synhåll för mig för efter jag hade gjort bort en bunt mobbare - av andra - fick jag rykte att det var bäst för mobbarna att de skötte sig då jag såg dem. Normalt gjorde jag bort dem med ord, men innan jag hade fått ryktet behövde jag slåss mot dem. Ett par kompisar undrade hur jag kunde våga slåss mot större och flera:
-Det spelar ingen roll hur hårt de slår då de missar...

Kanske är så vem vet?

Jag ska också säga dig dessa karaktärer finns även utomlands. Har sett samma skit i Thailand och Spanien.

Hur många tror du är onda? av 100 du ser på gatan?

En riktigt universitets analys ser jag här och vettig är den också. Tack att du delar med dig.

Sådana ögon (Dennis Radars ögon) har jag sett ett antal gånger här i vårt land. Brukar kolla snett på sådana ögon ty jag hatar sådana ögon. Den är onda exakt som du säger.


Hade det varit USA och jag såg samma ögon så skulle jag givetvis kolla åt andra sidan. Vem vet idioten med negativa ögon kanske har vapen!

Med detta sagt (att jag hatar svarta ögon) så betyder det inte att alla som har andra ögon färger är normala ty det finns även mentalsjuka och onda även bland också!

Jag tror där finns flera varianter. Har själv stått upp för mobbning och blivit mobbad. Ibland bryr jag mig inte eftersom jag förstår att det är mobbarna som följer med strömmen som är dom svaga och kan tom. tycka lite synd om dom.

Det jobbiga blir när man ser att dom gå till attack mot någon annan än en själv. Det tar hårdare på mig.

Det så det är och kommer att vara.

Jag minns någon enstaka hemsk människa i lågstadiet där jag kände att denna person är extremt dum och direkt ond, och det var han också (hej Dick, vem heter Dick i Danderyd...). Men inte som vuxen på rak arm. Men jag umgås i extremt trevlig prydlig normal miljö, har dock butik där vem som helst kan komma in men inte värre än en lång eller fet och stor extrem nörd i svarta långa täckande kläder som är uppenbart autistisk. Men de är väldigt snälla och det känner jag direkt.

Invandrare på stan t.ex restauranger kan ha en läskig attityd, t.ex araber eller zigenare som pratar extremt högt och irriterat med varann. Men kanske fungerar min syn bara på svenskar...

Tack att du delade med dig.

Du tror inte de är rätt? Lustigt. Varför skulle de finnas då för om de inte var rätta?

Eftersom du vågade säga ifrån, kan du INTE jämföra dig med de som inte vågar, som inte klarar att ignorera och tar åt sig. Alltså märker de mycket hårt att de blir mobbade...
Jag bryr mig inte om folk på gatan - utom om det är en intressant tjej
Utom om det är en möjligt farlig situation. Då behöver man bedöma styrkeförhållanden, om någon kan ha vapen och risken att de skadar någon allvarligt. Sedan behöver man bedöma om de är en ond i gruppen eller bara fulla. Vem är ledaren...
Så man vet hur man hanterar situationen bäst om det behövs.*

Därför räknar jag istället folk som jag träffat tillräckligt mycket för att ha "facit".
/Av de tusentals jag träffat tillräckligt för att se dem agera bra/dåligt är mindre än 10 STYCKEN onda. "Lustigt" att tre av dem var i samma PRÄSTfamilj. Mamman skrev en bok som hette typ "Prästen och djävulsrocken" där hon skyller på maken, men min bedömning är att det var hon själv som låg bakom. Varför hette annars boken "och" istället för "i" ? Äldsta sonen var ok då han inte var påverkad av gängtrycket medan två yngre bröder var onda.
/Sedan kan det dessutom ha funnits någon procent SMARTA psykopater som inte visade det förän långt senare då de kunde tjäna mycket på det, och som jag därför inte la märke till i mängden i t ex skolan.
/Det finns kanske 10 % INTE direkt onda men mycket själviska och de gör en del elakt.
/Mobbar"följarna" är många fler, majoriteten, en del hänger på nära mobbarledaren, men de flesta "bara" skrattar med då mobboffer råkar ut, för de är RÄDDA för att bli måltavla själva. Den här gruppen vänder sig MOT mobbarna då de vågar efter att någon t ex jag visat att mobbarna inte är starka. Alltså är de INTE onda men rädda.

*((T ex då det kom ett gäng halvfulla gående mot en, som kanske vill mucka med någon för att skrämmas men inte är ute efter att skada någon allvarligt, istället för att göra sig liten och försöka komma förbi dem på sidan, bytte jag till "mördarlooken" tittade stint på ledaren och gick rakt mot dem så DE behövde väja undan för att inte krocka.
/En annan gång trodde jag att jag skulle få stryk för på en festplats ställde sig två tungviktare - varav den ene var bror till en jätte, som tyckte att det var roligt att mosa händer på folk vid handskakning, men jag hade vridit om tummen på honom - ivägen för mig på herrtoaletten där golvet var vått så jag hade halkat om det hade blivit slagsmål och på så trångt utrymme hade jag ingen chans (men jag hade vunnit om det varit utomhus för jag hade tröttat ut dem). Så enda chansen var att fälla ned ögonbrynen och gå mot dem i slagsmålsställning. De flyttade på sig
/Första året i gymnasiet stoppade även en mobbarLÄRARE, som även rektorn var rädd för. För egen del brydde jag mig inte, egentligen tjänade jag betygsmässigt på att han var som han var, för jag blev inte blockerad av rädsla som andra, men jag hörde att flera klasskompisar åt nervtabletter för att ens våga gå på hans lektioner, så då började jag honom att driva med honom. T ex blev han galen om man inte gjorde läxan så jag började säga glatt varenda gång jag kom in att jag inte hade gjort läxan, fastän jag hade gjort den Han försökte skrämma mig genom att stirra på mig, men jag tittade lugnt tillbaka så han förlorade och efter det blev han typiskt mobbare mycket inställsam mot mig. Men han fortsatte mobba andra, så jag fortsatte driva med honom. T ex skolkade jag ett tag från bara hans lektioner och satte mig alldeles utanför så han såg det. Skrev även "SKOLK" på frånvarokortet för att väcka debatten mot honom i skolan. Efter ett tag var det en av tjejerna, som började våga protestera mot honom på vanligt sätt och snart hade nästan hela klassen början protestera. Vi gjorde en skrivelse mot honom och krävde att vi krävde att slippa honom nästa termin, men rektorn var för rädd för att göra något alls. Den läraren vrålade "DET SKA VARA TYST I KLASSEN" t o m då någon bara tappade en penna, så jag kom på att vi kunde vara tysta i klassen och inte svara honom alls Det blev mycket pinsamt för mobbarläraren och till slut fick vi som vi krävt...