Gissa Bokcitatet

Tack för de vänliga orden! Som belöning kommer här ett till citat som nästan är i anslutning till det förra:

Efter parets dubbla självmord var det många som, när de betraktade detta fotografi, suckade över att det skulle behöva ligga ett så olyckligt öde i detta pars kärleksförening. Uppställda framför den förgyllda vikskärmen tycktes man i deras ögon nästan kunna utläsa ett förebud om deras snara död.

Tack vare den person som hade introducerat dem för varandra, generallöjtnant O, fick de tillgång till bostaden i A i Y. En ny bostad var det visserligen inte, det var ett gammalt hus med tre rum och en liten trädgård.

Person- och ortsnamn maskerade av mig.

Är det löjtnant Sparre och Elvira Madigan. Jag gissar på Sorgeliga saker hände : Elvira Madigan, Sixten och mig

En intressant gissning men dessvärre fel. Författaren jag söker är inte svensk.

Hon lyssnade på de upprepade radiosändningarna och förstod att flera av de namn på upprorsmakarna som nämndes var nära vänner till maken. Nyheterna beskrev hur de dog. Det blev allt tydligare att det inte fanns någon återvändo. När som helst kunde en kejserlig order komma. Det som inledningsvis lät som om det var ett återställande av den kejserliga makten, framstod nu allt mer som ett smutsig uppror mot densamma.

Från det kejserliga regementet hördes ingenting. När som helst skulle fullskaliga stridigheter kunna inledas i stadens snöfyllda centrum.

Självmord och kejsare, kan det vara japanskt? Kan det vara något av Ozamu Dazai? Är det det så fattar jag möjligen varför Elvira Madigan blev lite intressant. Gissar på verket också medan jag i farten: Solnedgång?

Du är mycket nära. Dazai nämns i efterordet.

Jag trodde att jag i det närmaste lämnade öppet mål med gårdagens kommentar men det kanske inte var så självklart.

En intressant aspekt av verket jag söker är att det förebådar författarens eget frånfälle tio år senare och kanske också kan betraktas som en slags litterär förberedelse för valet av dödssätt.


Trots att det var hans egen kraft som gjorde att svärdet trängde in i honom var det som om någon annan tryckt in en väldig järnstång i magen. För ett ögonblick svartnade det för honom och han visste inte vad som hade hänt. Den dryga decimetern av den blottade svärdspetsen hade redan tagit sig djupt in i kroppen. Den hand som höll om det lindade tyget nådde nu ända fram till buken.

När han återfick medvetandet förstod han att svärdet verkligen hade trängt in i honom. Hans andning blev häftig och pulsen slog kraftigt. Långt inne i honom vällde en otäck och intensiv smärta fram. Det var som om het lava sprutade upp ur jordsprickor och närmade sig med skrämmande hastighet.

Det mesta tyder väl på Yukio Mishima, och kanske då hans novell Yūkoku, översatt som Patriotism?

Bingo! Utgiven som separat titel. Alltså inte ingående i någon samling. Kanske en långnovell. Jag räknade aldrig orden.

Din tur att citera.

Tackar! - Här något från ett slumpmässigt nedslag i min kaotiska hylla:

Hon stirrar på mig med stora, rädda ögon. Med ens tar hon min hand, pekfingret - och så gapar hon och för in fingret mot tungan...

Jag känner någonting... En platta av något slags metall är fäst genom tungroten och hindrar henne från att tala!

Chocken får mig att skaka. Jag går fram till altanen, drar för draperierna, tänder ljuset och hämtar min necessär och en lupp.

Det hela är mycket enkelt. En enkel, men genialiskt uttänkt, spärranordning gör att jag på ett par sekunder kan avlägsna den platta av platina, som hindrar henne från att tala.

Sedan släcker jag ljuset, drar henne tätt intill mig, kysser hennes ögon, hennes kinder... Hon rör läpparna mot mitt öra. Orden kommer långsamt, ovana, plågsamma att forma, men fullt begripliga...

Ett långskott: William Gibson?

Inte Gibson, men visst kan boken betecknas som en dystopi.

Deras händer kan ingenting gripa. Deras läppar är stumma. Deras hjärtan bultar, som våra, men ingen hör dem, ingen känner slagen, ingen förstår dem.

De vänder sig till oss och de vänder sig från oss. Samma främlingar. Deras närhet är fjärran.

Vi ser ut över världen - som ett ritbord. Kristallens stereometri och samma kyla.

Konstruerande, konkluderande, vända mot framtid, döda i vårt nu, geometrikens fångar, parablernas herrar och amöbornas förstar, genomträngande, genomlysande, genomborrande.

Medan livets atomer sakta förgasas, brinner ut i värme som ingen kräver, dödens värme under svamparnas sporer.

Thomas Ligotti?